Hets mot sjuka

Elitismen i arbetslivet, hetsen och föraktet mot funktionshindrade, sjuka och mindre välmående människor måste minska. Ett sätt att göra det på vore att lämna de korporativistiska storskaliga lösningarna och i stället överväga mindre decentraliserade lösningar där den enskilde individen friare får och kan välja, skriver Torbjörn K A Eliazon.

Jag försöker lära ut att man inte får slå andra människor, absolut inte kvinnor och särskilt inte sparka mot människor som redan ligger. Om en enskild yrkesutövare eller vanlig privatperson skulle agera på det sättet ställs han/hon vanligen inför domstol. Är det då annorlunda om organisationer agerar med motsvarande effekter för t ex en enskild? Ja, uppenbarligen i Sverige, där föraktet för nedbrutna människor, funktionshindrade, sjuka och svaga ökar med följden av en oövertänkt klappjakt och undertoner av fördomar, sifferexercis, Walmartekonomi, könsrasism och diskriminering.

Kvinnor i 40-50-årsåldern särskilt med diagnosen psykiska besvär står inte så högt i kurs just nu. Bor kvinnan därtill i Norrland och tvingats stressa sönder sig själv inom vården, skolan, omsorgen om barnen eller de äldre i samhället, ska hon antingen försörjas av någon penningstark make eller betraktas som en förfärligt flyttbar och flexibel Svarte Petter. Om kvinnan dessutom lider av kroniska sjukdomar som ms, kol eller andra fysiska skador i muskulatur, skelett och rörelseapparat får hon ändå helt skylla sig själv. Åtminstone är det så här som Försäkringskassan, socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin tycks resonera när man säger sig äntligen vilja bygga en bro mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Något som en del professionellt verksamma egentligen drömt om de sista tjugo åren, som en enda stor KAMRATLIG, samverkande, stor och effektiv Rehabiliteringsmyndighet, (men mer som en sammanläggning av två helt dysfunktionella myndigheter.

Aktuella kvinnor som nu tvingas lämna sjukförsäkringen och infinna sig på Arbetsförmedlingen får förstås avsevärt mindre pengar att leva av. Taket i sjukpenningen är 20 060 kronor i månaden - medan den nya ersättningen på Arbetsförmedlingen högst kan bli 14 906 kronor, och som lägst endast 4 906 kronor. Genom ett obligatoriskt introduktionsprogram hos Arbetsförmedlingen får kvinnorna tre månader på sig att upprätta en individuell plan som sedan måste förverkligas under upp till ett och ett halvt år i Arbetsförmedlingens regi. Kvinnorna har därtill i snitt redan varit inskrivna och valsat runt hos Försäkringskassans många olika rehabiliteringshandläggare i 3-4 år, utan andra åtgärder än dolda insinuationer och förtidspensioneringar. Frågan är vad Försäkringskassan utöver ett ifrågasättande av behandlare och läkare egentligen i övrigt erbjudit kvinnorna de här åren, som Arbetsförmedlingen nu har att lösa med en snabbfix-lösning med s k jobbcoach-kompetens (d v s ett nytt statligt sanktionerat yrke, men helt okänt inom det vetenskapligt beprövade utbildningsområdet)???

Ekopati kan kort sägas vara en slags ekonomiskt rasism eller tyranni som på ibland outgrundliga vägar, (t ex genom dålig chefsstyrning) implementerats och fått stort fotfäste i en organisation. Jag har tidigare beskrivit begreppen ekopati och kvinnomisshandel och ser i min sorg hur den senaste tidens panikartade diskussion kring sjukförsäkringen tyvärr växer till ett kardinalexempel på båda begreppen. De sjaskiga och hänsynslösa strukturer företrädda av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, som tämligen känslokallt, konsekvent lekmannamässigt och inkompetent leker runt med enskilda människors allvarliga liv och hälsa, år ut och år in. Vart har medmänskligheten, empatin, värmen och den positiva tilltron till att vi tids nog löser saker och ting (och utan extrem hets och datumexercis) tagit vägen i de här organisationerna? Det handlar ju väl ändå inte om att sortera äggen i någon slags äggkartong på en fabrik!?

Yngre nytillkommande politiker (som t ex ordföranden i Socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén (m), vice ordförande i Socialförsäkringsutskottet Veronica Palm (s), Matilda Ernkrans (s), Mats G Nilsson (m), Fredrick Federley (c), Kalle Larsson (v), Lena Hallengren (s), Emma Henriksson (kd), Jasenko Omanovic (s), Emma Carlsson Löfdahl (fp), Magdalena Streijffert (s) ordförande i Arbetsmarknadsutskottet Hillevi Engström (m), Tomas Tobé (m), Luciano Astudillo (s), Anna König Jerlmyr (m), Josefin Brink (v), Ulf Holm (mp), Annie Johansson (c) behöver inte skämmas över utvecklingen, men måste efterhand lära sig förstå, hantera, ta avstånd från och vädra ut de ingrodda ekopatiska mönstren och strömningarna som tyvärr uppstått i de här verksamheterna.

Önskar man återfå en välfärd också för fler än sina utslitna mödrar och fäder, måste man överväga en snar reformering av den likriktande etiken i frågeställningarna och förstå att snabba korporativistiska storskaliga lösningar inte längre fungerar eller är vägen framåt. Kanske omvärdera om frågorna överhuvudtaget kan handläggas av verksamheter som de etablerade politikerna i den äldre generationen helt uppenbart förlorat all insyn, perspektiv, kontroll eller auktoritet över. Lös upp ett stagnerat Institutionssverige också på detta område. Inför hellre vård och rehabiliteringscheckar och skattemässiga avdragsmöjligheter för privatpersoner också inom rehabiliterings- och hälsoområdet så att de kompetenta, decentraliserade och ofta högst utbildade privata verksamhetsutövarnas möjligheter att hjälpa till blir en aktiv valmöjlighet och en resurs som praktiskt kan användas fullt ut.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Du kan även läsa, kommentera eller milla denna artikel på Newsmill.se