Som både företrädare för Kungliga Vetenskapsakademin och Skolinspektionen lite olyckligtvis tydliggjort de senaste dagarna, genom att offentligt och skarpt kritisera skolsystemets politiska och yrkesmässiga företrädare och huvudmän, riskerar kritiken mer att ytterligare polarisera, slå in öppna dörrar och desauvera den praktiserande skolvärldens ansträngningar att få till stånd en trygg och bra auktoritet för bildningens roll och skolans plats i samhället.
Kritiken uttrycker ganska lite utav samsyn och samförstånd om bildningens betydelse. I stället blir kritiken i sak den akademiska agressivitetens elititiska diskurs och möjligen kanske ett uttryck för egna svåra samvetskval över underlåtenhetssynder i den egna verksamheten. Alltför sent vaknar syndaren själv! Bägge de här institutionerna har nämligen under alla år haft ett reellt övergripande ansvar över tillsyn av skolverksamheten. I stället för att alarmera tidigare, försöka hjälpa till att hitta bra, intresseväckande, mänskligt realistiska och konstruktiva arbetsätt, praktisk pedagogik och metoder för skolutveckling, eller ryta till om den bristande medelstilldelningen till skolan eller t.ex stresshanteringens roll vid inlärning, har man förspillt tiden till högtflygande prat om orealistiska målsättningar, prestationsmått och laghänvisningar under många år.
På golvet, i undervisningen och hos föräldrar och elever riskerar ett för högt besinningslöst tonläge (som det framgår i nu aktuell nyhetsförmedling, politiska utspel, artiklar och debattinlägg om skolan) enbart att vi i ännu högre utsträckning förlorar tilliten till bildningens och inte minst intellektets betydelse för en sund och bra samhälls- och självutveckling. Varför ska överhuvudtaget någon behöva gå till en skola som ändå inte tycks fungera? Är t.ex Dropout-beteenden i skolan därför ett naturligt sätt att reagera för några?
Rutiner för arbetet med att främja närvaro och uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro är en del av ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. När skolan konstaterar en elevs ogiltiga frånvaro är det viktigt att ta ställning till vad den beror på. Hur omfattande utredning som behövs är något som avgörs i det enskilda fallet. I vissa fall räcker det med en enkel utredning, i andra fall blir utredning mer omfattande. Skolorna måste dock skaffa sig ett underlag för att förstå orsaken till elevens frånvaro, speciellt om den blivit så hög för en individ, att man riskerar s.k. Dropouts (d.v.s att eleven helt riskerar avsluta sin skolgång). Utredningen kan t.ex visa om eleven upplever vantrivsel eller otillfredsställelse i sin lärandemiljö och kan i sin tur kräva andra former av utredningsunderlag.
Vi som är verksamma inom skolområdet bör naturligtvis kunna bli bättre på att lite mer självkritiskt analysera, individualisera och dra slutsatser om olika elevers Dropout-problematik i skolan. All längre frånvaro i skolan innebär nämligen att eleverna kommer efter i skolarbetet och riskerar svåra kunskapsluckor. Ibland gör skolan resurskrävande psykologiska, pedagogiska och sociala utredningar för att möta den här elevgruppens situation, vilket leder till att den aktuella eleven många gånger hamnar som ett ”ärende” hos elevhälsans psykologer, kuratorer, specialpedagoger eller t. om socialtjänsten och sjukvården.
För elever med t.ex funktionshinder fungerar sällan den typiska klassrumssituationen med ett 25-tal elever och en traditionell undervisning optimalt. Och, inte ens om eleven har ett konstaterat bestående funktionshinder (t.ex utvecklingsförsening, läs- och skrivsvårigheter, Asperger/ADHD) eller mer tillfälliga och situationsbundna funktionshinder (t.ex missbruksbenägenhet, stresshanteringsbehov, hög prestationsångest, stor blygsel, social rädsla, fobier, lågt självförtroende eller självinsikt), räcker alltid den här typen av utredningar och individuella åtgärdsprogram i sig att hantera eller förstå problematiken som sammanhänger med det s.k. ”Dropout-beteendet”. Ungdomen eller tonårseleven kan t.ex reagera ännu mer avståndstagande och uppgivet mot en skolmiljö som enbart ”sjukförklarar”, ”ifrågasätter” och problematiserar henne/honom eller hans dagliga arbetsmiljö. Det goda blir därför inte alltid det bästa. Ibland skapar vi kanske dropout-beteenden, därför att vi är för ivriga i att vilja undvika dem?
Inte bara den psykologiska kunskapen om bemötande av olika former av funktionssvårigheter utan även kunskapen om ”Dropouts” och dess karaktär behöver därför ofta förstås och hanteras annorlunda via t.ex fortbildning, stöd och handledning till de mentorer och lärare som dagligen möter (eller kanske egentligen slutat möta just dessa) elever.
Information som ges till föräldrar och elever och de konkreta diskussionerna kring skolfrånvaron handlar tyvärr ibland om en ganska rigid påminnelse om skolplikten och om att försöka övertyga eleven att ta ett större ansvar för sina ”problem” (oftast förstorade genom skolkrav om ”utredningsbehov”) och sin egen skolgång. I stället bör man antagligen hellre föra en mer framtidsorienterad och opolariserad diskussion om hur man lugnt, tryggt och metodiskt överkommer en stegrad ångestberedskap inför de existentiellt påkallade livsvillkor och de ”svackor i livet” som uppstår under tonåren till följd av ibland rent kroppsliga och naturliga förändringar. Diskussionen bör inriktas mer mot vilket stöd eleven faktiskt kan få av skolan, när man har tillfälligt jobbigt eller svårt med att passa in i en starkt reglerad eller ibland skarpt ifrågasatt skolstruktur. Ungdomen, eller den vuxet självreflekterande individen i vardande, blir inte sällan bestulen på sitt reflektionsutrymme och behov av paus genom hänvisningen till en ”god” pliktkänsla mot skolsystemet och oroliga föräldrar (T. ex Lämna alltid in dina skoluppgifter och gör dina läxor i tid!). Detta skuldbelägger förstås eleven ytterligare för dennes tillkortakommanden att inte orka med prestationskraven.
Det är sällan endast en orsak som ligger till grund för en hög skolfrånvaro, utan det handlar istället om flera faktorer som samverkar. En del elever ”skolkar” på grund av tillfällig trötthet och upplevelse av en hög prestationshets, en del som ett inslag av tonårstidens utprövning av en slags självständighet och självautonomi visavi vuxenvärlden. I andra fall kan ”skolket” handla om att finna könsidentitet, livslust, spänning, bekräftelse, grupptillhörighet, livsmening och jagutveckling.
Elever som tillägnat sig ett mer meningsfull förståelse av skolämnen/betygskriterier och besitter en mer övertänkt anledning med att gå till skolan, har en god fysisk och psykisk hälsa, bra kompis- och syskonrelationer, som har förebilder och framtidsförhoppningar, gynnsamma hemförhållanden, stöttande föräldrar och meningsfull fritid, har en mängd av fördelar som gör att de förmodligen inte kommer att ”skolka” i någon större omfattning. Rubbas däremot balansen i en elevs liv och motiven för att gå i skolan känns mindre viktiga, ökar risken för att eleven får en allt högre ogiltig frånvaro. Många elever kan därför kontinuerligt behöva få inspiration och motiv till varför de själva eller samhället behöver en bra kunskapsutveckling.
De yttre anledningarna till varför elever kan ha hög frånvaro varierar och har ofta en individuell prägel. Men, skolan bör därför inte lägga ansvaret för denna skolfrånvaro på eleven (eller dennes vårdnadshavare). Den utgör hellre en stark indikation på att skolan inte alltid lyckats i uppdraget att individuellt möta upp eleven med sin pedagogik. Skolan bör hellre främja en ökad närvaro och skolintresse genom:
Överväganden om hur arbetsglädje, lust och entusiasm uppstår hos enskilda individer och grupper av elever.
Ge tid för diskussion och resonemang om meningsfullheten med undervisningen och ge hjälp till eleven att försöka hitta fram till en egen frihet och motivation i kunskapstillägnandet.
Visa och ta större individuella hänsyn till olika elevers stresstålighet, stressbelastning, ork och lust till att prestera kräset och bra.
Fundera över hur de pedagogiska, ekonomiska, strukturella och institutionella ramarna kan vara orsaker till en för hög skolfrånvaro eller t.ex tendensen till korridorvandring hos enskilda elever.
Beakta det stora behovet av självreflektion, lugn och ro, samt lära ut vilans, pausernas och den mer stillsamma eftertankens betydelse för inlärningen.
Ta verkligt visad hänsyn till de lärprocesser som sker också informellt och utanför klassrummets väggar t ex i betygsvärdering.
Att framhålla uttryck för framtidstro, ge positiva hänvisningar och förväntningar som lyfter elevens resultat och stärker lusten att gå till skolan.
Undvik desauvering och för låga förväntningar på elevens skolmiljö, enskilda talangfullhet eller problematisering över "rester" och historiskt "för hög frånvaro" vilket leder till en bekräftelse av en negativ och otillräcklig självbild hos eleven.
Skilj på medvetet skolk, skolfrånvaro p.g.a dålig fysisk studiemiljö, individuella personlighetsfaktorer eller t ex mobbing, kotteribildningar och relationsproblem till följd av kanske t.ex ett förflackat och dåligt språkbruk.
Reagera tidigt och försöka hitta flexibla och ibland kanske mer okonventionella lösningar på den uppkomna undervisningssituationen.
Bibehåll, värna och utveckla hellre relationen eller den tillitsfulla förbindelsen till eleven när han/hon tenderar att stanna hemma eller utebli från undervisningstillfällen i skolan.
Utgå ifrån att skolans tilltro och auktoritet kan förtjänas genom intresseväckande pedagogik, i stället för att bli ett utslag av en striktare och mer formell lagmässig tillämpning t.ex av närvaroplikt resp. skolplikt enligt skollagen (2010:800) .
Torbjörn Eliazon
Leg.psykolog/socionom
