Är du en liten stjärna?

Nils Asther

Filmstjärnan Nils Asthers memoarer är för den som är intresserad av psykologi, självutveckling, identitetsbildning, karriär, framgång, förebilder och ansvarsfrågor, en intressant och betecknande bra beskrivning av en närmast sjuklig grad av lidelsefull ansvarslöshet, som jag därför hädanefter vill beteckna som asterisk. Med en mer psykologisk diagnostisk terminologi skulle vi kunna (på engelska) benämna den här särskilda störningen av en gränslös och närmast hysterisk ansvarslöshet som ”Asthery”! Termen och Nils Asthers självbeskrivning och existentiella levnadsöde, visar på patologiska svårigheter inom följande områden:

Ansvar. En remarkabel oförmåga till eget ansvarstagande när livsproblemen hopar sig, med bl.a aggressionsutbrott, flyktbeteende och undanflykter.

Relationer. Uttalat stort behov av andra människors bekräftelse och uppskattning. Återkommande och allvarliga relationsproblem med inslag av missbruk (mat, sex, alkohol- och droger), nedstämdhetsperioder med egna självanklagelser, skuld- och övergivenhetskänslor som varvas med uttryckfyllt hat, desauvering och missfirmelser av kärleksobjekt osv.

Självkänsla. Mycket låg och osund självkänsla präglad av rotlöshet och brist på förståelse av egna behov och ett antaget Fadersnamn.

Självinsikt. Partiell eller fullständig omedvetenhet om egen negativ narcissim och hur det egna uppträdandet och ens egna handlingar eller egen framtoning kan uppfattas hos andra. Kör på ett upprepande sätt över andra, tar inte till sig råd, visar emotionell oförståelse och likgiltighet (psykopati), mobbar eller uppträder cyniskt eller uppträder överlägset och ironiskt.

Grandiositet. Starkt hybrisliknande självförtroende med en egocentrisk självupptagenhet och divalater.

Drivkrafter. Stora inslag av avundsjuka, skam, cynism, förakt, revanchlystnad, maktanspråk, perfektionism, ångest och inte minst nedsatt nöjaktighet.

Identitet. Identitetsproblem med upplevelse av främlingsskap och bristande tillhörighet och stora svårigheter av anpassning visavi omgivningen (även i sexuell orientering).

Planering. Luststyrd och njutningslysten här-och-nu personlighet, med nedsatt förmåga till struktur, organisation och konsolidering (t.ex ekonomisk översikt och planering).

Asterisk betyder ”liten stjärna” och brukar symboliskt betecknas med *. Berättelsen om svensken Nils Asthers liv (som han själv ansåg var tragiskt och upplevde med paranoida förtecken) är i sanning berättelsen om en historiskt mycket stor och egentligen väldigt framstående filmaktör som ändå själv betraktade sig som en liten stjärna och idag mest också belackas och hånas som en liten overksam asterix i filmvärlden. I en yttre åskådares ögon blir ändå den här ”goddagspilts-tillvaron” något drömlikt och eftersträvansvärt, speciellt som kontrast till de liv vi själva oftast lever. Fåtalet människor idag känner till Asther överhuvudtaget eller har hört talas om honom trots en Hollywood-karriär som får t.ex skådespelerskan Greta Garbos karriär att förblekna. Tillsammans med Garbo -  ”den evigt stora stjärnan” - förkroppsligade Nils Asther myten om ”skönhetens helvete”, som innebär att en människa värdesätts enbart på sina yttre attribut och sin ytligt påvisbara rikedom. Konsumismen idag vill nog få oss alla att försöka göra den här Ikarosresan som de här bägge filmstjärnorna gjorde, och ekonomin i samhället och politikens villkor följer gärna efter. Bristen på ansvarsfullhet d.v.s ingen vill egentligen ta ansvar, blir ett Kafka-liknande Svarte-Petter spel i alla de moderna och oftast starkt byråkratiserade riterna och sammanhangen, kanske särskilt när det gäller de riktiga kärnfrågorna:  Vem ska vi tro på, förlita oss till eller rösta på? Vem tar ett genuint och äkta ansvar (efter valdagen) i att lösa skolans problem, miljön, bubbelekonomin osv?

Asther vann t.om ikonen Garbos hjärta, men var rådvill ur stånd att förvalta det på ett klokt, ansvarsfyllt och tillitsfyllt sätt. I bl. a trafiksituationer, vid bilratten sägs även Garbo själv ha varit lika asterisk som Asther:

- Flytta på dig kärring, nu kommer Garbo!!

 

Torbjörn K A Eliazon

Leg.psykolog/socionom

Doktor Cenodoxus

Initium omnis peccati [1]

Av Torbjörn K.A. Eliazon

 

Detta är berättelsen om en man, som inte kom till himlen. Till trots av sina högsta ambitioner och att han förmått göra mycket gott! Anledningen är helt enkelt att han inte lärt sig sina läxor, utan måste försöka läsa in dem igen och därmed göra om dem. Han ansågs rätt belevad och påläst, men när det kom till prövningen inför vår Herre så kom hans levnad helt och fullständigt på skam. Ungefär som en elev som skolkat från sin undervisning.

Hans syndfullhet var hans egen stolthet, högmod och hans fåfängliga försök att utav sin samtid försöka erövra erkännande, framgång och en kulturell och social status. Den enda rena kärlek som den här mannen kunde hänge sig åt var nämligen kärleken till sin egen förträfflighet -amor propriae excellentia[2]! 

Av alla sju dödssynder[3] är högmodet och stoltheten dessutom allvarligast,  eftersom det uppmanar oss att fjärma oss från en tro på några högre moraliska  lagar, regler och värderingar, än dem vi själva sätter upp för vår livsföring. "Även om vi flyr bort från Gud i alla våra laster,  så höjer högmodet ensamt arrogansen gentemot Gud" sa Thomas av Aquino[4] och gav samtidigt en ytterligare hänvisning till Augustinus[5] beskrivning av Babylon (ett samhälle som vänt sig bort från alla Guds lagar).

Han är ingen prins, han är en vanlig doktor. Han heter Cenodoxus, även kallad doktorn från Paris. En idag ganska åldersberest man som fortfarande ändå har ett gediget rykte för att han kan läka de sjuka, hjälpa de fattiga, tala vänligt och betjäna alla som på något sätt behöver hans tjänster. Cenodoxus är utan snobberi eller högmod, en vänlig människa lika älskad som beundrad och har lyckats i alla de saker som han föresatt sig att han ska göra. Han är i sanning en barnens advokat, lärare, läkare, vetenskapsman, författare och sagoberättare. En riktigt god psykolog och filosof som till och med ibland ger kungliga råd till högre herrar och prinsessor i deras dagliga bestyr. Han lär ha överträffat de flesta på alla de saker man kan vara duktig på i livet.

Allting började egentligen när han ville till himlen och nekades, för tusen år sedan. Året var de kristnas 1082. Han kallades då för Raymond Diocres och arbetade som professor vid Sorbonne i Paris med ett universellt rykte för sin pedagogiska skicklighet och en visad särskilt stor dygd i sitt arbete. Men, han började förlora sin egen goda hälsa, vilket inte minst oroade alla hans vänner. När han blev sjuk besökte därför vännerna hans hus för att se om om det var något som de kunde göra för honom. Det, var bara en helt bortkastad ansträngning. Allt som de kunde bistå honom med var tröstefulla ord och avundsamma beklaganden om att de själva nog helst skulle ha velat vara mer lik honom, under sina egna liv. Människorna bad för honom dag och natt och alla ansåg sig rätt övertygade om eller trodde, att Cenodoxus, var den absolut trevligaste person de någonsin träffat.

Men, ingen I hela världen kunde nu hjälpa den gode doktorn i Paris, som ju själv ändå hade hjälpt så många andra människor. Prästen kom och försökte, men var helt oförmögen att höra honom erkänna några som helst synder, som han inte redan kände till. Han som via bikten skulle förlåta honom hans sista synder i livet fick därför överge honom till slut och sa att han ändå hade gjort allt som han kunde göra, "Men, med Herrens hjälp kan du nog ännu återfå din hälsa, tillade han." Cenodoxus dog, och sorgen tog vid.

Tre dagar senare, var kistan vackert prydd, som sig bör med vackra symboler från ett framstående sällskaps- och yrkesliv. Cenodoxus åkte till domkyrkan i en dyrbart anskaffad vagn och via en välordnad procession, tillsammans med sina professorskolleger, en stor grupp studenter och väldigt många präster. Det var mycket högtidligt! Hundratals människor deltog redan i begravningscermonin och otaliga ljus hade tänts inne i katedralen.

Det mumlades böner och människor grät rikligt och välmenat. Men, när den döda kroppen av Cenodoxus hade förts in i katedralen och placerats på ett stenbord skulle kroppen förberedas för en av de sista riterna, en så kallad helig Viaticum. En välsignelse, när man fuktar den dödes läppar som ett slags färdkost och samtidigt åkallar den döde personens namn. ”Cenodoxus!” Då börjar Cenodoxus läppar plötsligt att röra sig och... han talar:

Cenodoxus: Ack Neej...!
Församlingen:  Gud bevare oss. Det är som ett mirakel!
Cenodoxus: Ack, ack Nej! Vår högste himelske domare har fördömt mig.
Församlingen:  Oh Gud den Allsmäktige. Skona och frukta den store Gudens boning!

Församlingen var nu fullständigt överväldig av skräck, panik och förundran. När det manligt undersköna, halvskäggiga anletet, som avspeglade högmod, fasa och förtvivlan åter en gång lydde sin bärares intentioner, och när hans stolthet i det sista utlöste sig i en ur hjärtats djup kommande förbannelse mot den helig andes röst, gick det som genom märg och ben hos de närvarande. Ingenting liknande hade någonsin inträffat i historien tidigare. Aldrig förr hade någon börjat tala igen på sin dödsbädd. Det var verkligen ett Guds mirakel!

Uppgifterna går nu lite isär om vad som hände de följande tre dagarna. Enligt samständiga uppgifter ställdes Cenodoxus ande samtidigt med händelsen i katedralen, inför en tribunal av domare i himlen, bestående av bland andra Guds Herre, Jesus Kristus, apostlarna S:t Paulus och S.t Petrus, sina skyddsänglar och ärkeängeln S:t Michael.

Här satt också flera andra som Cenodoxus aldrig träffat. Personer från en framtid han aldrig mött. För Cenoxus var allt som en ond lång mardröm som han vaknade alldeles stel, kallsvettig och skräckslagen mitt uppe i. Hans framfart genom livet hade plötsligt och abrupt hejdats. Plötsligt och yrande stod han högst uppe på en av den norske skalden Griegs högsta bergstoppar utanför Bergen, någonstans vid Hardangervidda i sydvästra Norge. Hans livs stora kärlek Philautia  fanns här intill honom och hon hängde nu tillsammans med honom längst upp över en hemsk avgrund som han nu inte kunde ta sig över eller förbi. Skulle hon med sitt underbara leende och med sina betryggande ord på en lite främmande accent, nu äntligen kunna komma till hans skyl och räddning? Hon, som han höll så högt att han avstod. Hon så skör, tillmötesgående och vän som gladde honom till vördnadsfull respekt och som han gett upp genom att gå förbi. Kärleken till jämliken.

Han fick svindel, upplevde det som att han helt spysjuk av livet skulle förlora balansen och falla ned som ett avskräde utför de höga spetsiga klipporna ned mot en avgrund som låg mörkt och skrämmande. Ingenting kunde längre hjälpa honom. En av tribunalens änglar, nu kallad S:t Christian ville tvinga honom förstå stupets bråda villkor. Han insisterade nu på att få berätta några sedelärande berättelser. Andra sjöng hemska sånger eller uppfordade hörsamhet med andra metoder. Cenodoxus försökte hålla för sina öron för att slippa höra, sökte blunda för att slippa se, ville inte tappa taget...bli, en fallen hjälte. Han skrek:

Oh, gode gud, var är jag hän!
Gick jag bort? Är jag här - än?
Allt levande passerar nu förbi,
Min ångest kreverar inuti,
Och ju mer plågor som slår mig an
Ville jag mest skrika mitt kända namn

Brinnande törstig gick jag ut
För att nå till paradisets slut
Men klibbig kallsvett rinner fram
Sätter liv och heder i full brand
Ser ned i djupaste avgrunden
Djävulen, han ler med munnen
Grälar på mig för ditt och datt
Att jag värst av alla skrymtare vart
Jag ville ha varit from som min Herre
Men frestelser var ibland lite värre...

Philautia (Egenkärleken - svarar honom):
Du har tjänat att få sväva i himlen blå.
Cenodoxus: Intill min skönaste skyddsängel då?
Philautia: Fakta är svåra och riskabla tabun.
Cenodoxus: Och den risken gör mig livrädd nu.
Philautia: Det kan vara en dygd. Men risk?
Cenodoxus: Heliga män saknar min list.
Philautia: Du drömmer och är utom fara.
Cenodoxus: Vem vet, vad jag ska svara.
Philautia: Pojkar ljuger, män talar sant.
Cenodoxus: I varje dröm, finns en vis man.
Philautia: Det där lät, tomt och falskt.
Cenodoxus: Det tycker jag inte alls!


...så låg Cenodoxus där. Kall och sig lik igen, inväntades nåd eller försoning.

---

[1] I början av alla synder.
[2] Egenkärleken / kärleken till sin egen förträfflighet.
[3] Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja
 [4] Thomas av Aquino (1225- 1274), Summa Theologica I-II, fråga 84 
 [5] Aurelius Augustinus (354-430) är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och                                                                                       en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Fri tolkning efter Jacobi Biedermannus (1578-1639) skådespel Cenodoxus - Doktorn från Paris, se även http://cenodoxus.com

Nya recensioner - Bokrecensioner - Perspectivae

Perspectivae – Världens bästa pappa! är en bok som är lite som livet, svår och krånglig i början så att man får läsa om samma sak några gånger för att förstå men genom bokens gång blir den lättare att läsa och lättare att förstå, som livet ofta blir lättare att förstå ju äldre man blir. Som livet själv finns det farthinder och svårigheter lite här och var. Boken passar sig för alla, det finns något som alla kan ta till sig, något för alla stadier i livet.

För den yrkesverksamme är den bra som ett hjälpmedel vid reflektioner, då många kapitel sätter igång hjärnverksamheten och utmanar de tankar som finns sedan tidigare. Studenter inom människobehandlande inriktningar kan ha användning av mycket i boken för att utveckla sina tankar och idéer, men även som ett komplement till annan kurslitteratur för att lära sig lite mer om de stora psykologerna som Freud, Lacan och Schreber. Deras berättelse berättas på ett lite annat sätt här än i annan kurslitteratur.

Boken är minst lika värdefull för den som inte arbetar med psykologi eller socialt arbete då många kapitel kan ge en form av förklaring på vad det är som händer i människan under olika delar av livet. Man får en karamell att suga på. En ny aspekt att tänka på och fundera över.

Boken behöver inte läsas från pärm till pärm utan fungerar bra som ett uppslagsverk både för den yrkesverksamme och för privatpersonen som bara vill veta mer eller utmana sina tankar, man kan läsa det kapitlet man känner passar in i livet just nu. Jag upplever att man får ut mest av boken om man läser ett eller ett par kapitel och sedan stannar upp och funderar över det man just har läst. De flesta kapitlen är korta, så att det enkelt går att läsa ett kapitel innan man blir trött och ofokuserad. Boken ser tjock och hemsk ut men texten faller bra i ögonen, teckensnittet är behagligt och texten är uppdelad i stycken som gör det lättare att läsa även för den som har svårigheter.

Tack Torbjörn för en intressant och utmanande bok!

Hanna Puonti
hp22ei@student.lnu.se

Hanna Pounti studerar idag till socionom på Linnéuniversitetet i Kalmar, där hon nu gör sina två slutterminer på socionomprogrammet.

Svält eller hopp i Sverige?

Håller en allt för återhållen reformpolitik på att ge nya svältår på sätt som skapar en ekonomisk stress hos investerare och unga män och kvinnor, flyttpanik och en ny utvandringsvåg för Sverige? När det nya året 2011 inleds beräknas Sveriges folkmängd att vara 9 417 000 personer, enligt SCB:s preliminära befolkningsstatistik. Folkmängden fortsätter att öka men inte i samma omfattning som under 2009.

En trend och kraftig varningssignal i den nya befolkningsstatistiken är dock en mycket kraftigt, ökad utvandring. Under 2010 beräknades nämligen 49 000 personer ha utvandrat från Sverige, vilket är en ökning med 24 procent jämfört med föregående år. Siffran är så hög att man måste gå tillbaka till missväxt- och svältåren 1867-69 för att finna motsvarande höga siffror i befolkningsstatistiken. En stor del av ökningen beror på att Skatteverket under 2010 särskilt följt upp personer vars bosättning varit okänd en längre tid. Om de här personerna inte längre anses bosatta i Sverige har de blivit avregistrerade från folkbokföringen som utvandrade. Om denna grupp exkluderas från statistiken så skulle trots detta utvandringen vara omkring 14 procent högre i år än under förra året, vilket är en markant ökning och en fortsatt hög siffra.

Av de 49 000 utvandrarna är mer än hälften svenska medborgare. Andra stora grupper som utvandrar är medborgare från de nordiska grannländerna. För svenska medborgare var de vanligaste länderna att flytta till under 2010 Norge följt av Storbritannien och USA. De utländska medborgarna flyttar i hög utsträckning till det land som de har medborgarskap i. Där kännedom finns om vart de utländska medborgarna flyttar har två av tre flyttat till sitt medborgarskapsland. Bland utvandrarna är det, som vanligt, något fler män än kvinnor som emigrerar. Med fler än 200 000 öppet arbetslösa människor i Sverige idag, är det troligt att det på samma sätt som på Irland, är många människor i 20—30-årsåldern som är välutbildade och nu lämnar landet i den nya utvandringsvågen. Den globala världsekonomin är också på väg att tippa över mot Syd och Öst. Det handlar inte om sifferlekar, hopp eller girig spekulation utan om att land efter land i Asien, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika frenetiskt fått upp farten i konkret slitsamt arbete. Tendensen att arbetskraften i Sverige lämnar landet är samtidigt parallell med en boom av förestående pensioneringar på den svenska arbetsmarknaden.

Det är i det här sammanhanget kanske mycket bra, vällovligt men lite storartat naivt när t e x en ekonomiprofessor på SVT:s debattsidor äntligen intresserar sig lite för och lekfullt ”kvackar in” inom psykologins och skönhetens område när de matematiska ekvationerna inte alltid längre så tydligt hänger ihop. Ekonomiprofessorns tes om ”vi måste våga hoppa in i det okända” och ” att det är människans förväntningar på framtida möjligheter, händelser och produkter som styr allt mer av våra liv, från politik till konsumtion och kärleksliv” sammanfattade jag förresten själv för några år sedan med begreppet: ”The New Queen”. Företeelsen har även likheter med det som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan redan på 60-talet klargjorde som objekt petit a. Psykologin om det mänskliga begäret och illusionerna eller drömmarna om vår framtid har nämligen intresserat många psykologer och filosofer allt sedan Descartes dagar.

Gammal och erfaren i gården vill jag dock varna för ”lyckogurus” som vill dra för snabba, långtgående och förenklade slutsatser i en ”hoppa i det okända” eller ”satsa på dig själv” filosofi. Samhällsutvecklingen och psykologin i denna rör vid en mycket stor plasticitet, många paradoxer och en svår komplexitet som kan leda in till katastrofala följder oövervägt eftertanke och reflektion. Lyckan och hoppet kan givetvis vara en enkel och bra drivkraft ibland som ekonomiprofessorn föreslår, men är det inte desperationen, hopplösheten och vanmäktigheten som i lika hög utsträckning leder oss till t ex den påtvingade utvandringen. Människor liknar varandra eller kan vara så helt unika och olika varandra som mångfalden av bokstäverna i vårt alfabete eller blommorna på en svensk sommaräng. Jag vill därför hålla nyfikenheten på människan, den avvägda och reflekterade riskbedömningen, beroendet av den andres spegling och åsikter, trägen att göra det vi har bättre (genom bl a Sisyfos-arbetet), önskan om att få veta mera (d v s förtjusningen och häpenheten inför ny kunskap) högre, än den som enbart vill leva på eller förlita sig till hoppet.

Gott Nytt År!

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Det kvinnan vill, det vill gudarna

Så har vi kommit till den lite förvirrade punkt som jag förutsåg långt innan valet beträffade socialdemokratin. Nu börjar huvuden rulla. Alla skyller på alla och en stark personfokusering intar den plats som kanske den ideologiska analysen av samhällsutvecklingen borde ha haft redan långt före valet. Debatten har delvis urartat och blivit fullständigt panikbetonad när den kvinnliga partiledaren avgår, kastar rodret och utlyser ett nyval av hela den socialdemokratiska partistyrelsen. Vem ska nu efterträda henne? En kommunikatör eller en idépolitiker? Är det en ledarkris eller, har partiet gett sig in i en tröstlös ökenvandring utan någon som helst vägs ände? Saknar man appellation och efterfrågan i de stora folklagren för all framtid etc. etc.?


Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.

Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).

Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.

Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.

Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.

Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.

Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.

Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Ögon för skönhet.

Kan du se din egen skönhet? Kan du njuta din vackra röst, din inre talang, din stil, din kraft, din eld, din glöd och unika existentiella läggning? Hör du barnet, känner du doften och melodin av närvaro eller skratt i rummen? Jublar du ännu, framför din spegelbild? Kanske är ångesten och vreden väl använt, våra starkaste och mest användbara drivkrafter. Tvärtemot den berömda kungen Oidipus (som stack ut ögonen på sig själv när han såg den kusligaste av sanningar uppenbaras) föddes jag själv i det närmaste och fysiskt påtagligt helt blind. Jag kunde m a o aldrig se och uppfatta min egen unga och mycket vackra moders ansikte, enbart urskilja och njuta helheten av hennes gestalt som ett godare och ömt hållande väsen. Utan flertalet ögonoperationer under mina första levnadsår, var måhända min destination att framleva livet som den blinde Marcus, som svenska författarinnnan Marianne Fredriksson kallat: ”Den som vandrar om natten..”

Det finns inget under bakom det faktum att jag blev fullt seende så småningom, enbart talangfullt hantverk i form av ögonkirurgi i någon annan människas händer och min egen starka nyfikenhet och vilja till att beskåda den underbart stora och vida världens skönhet. Femtio år senare och efter flera ”vandringar om natten” har det här lilla traumat via bl a forskningsarbete, artiklar, uppsatser, djuppsykologiska utbildningar inom den auditiv/visuella varseblivningens och det sociala samspelets psykologi, dock format mig till en av världens idag antagligen mest framstående, intressanta, kunniga och auktoritativa experter inom ämnesområdet tittandet, seendets och den estetiska skönhetens djuppsykologi. Det här givetvis också efter långvarigt praktiskt arbete intill den här världens brister på medkänsla mellan människor, illamåenden och onskans livskrafter. Mitt arbete idag inom psykologins område, går nästan helt uteslutande ut på att ständigt lyssna in, återskapa, rekapitulera, sätta ord och förmedla vetandedriftens, seendets, tittandets och skönhetens gestalter i de unika människornas liv och de livssituationer som lever dem, ungefär som modeskaparen, plastikkirurgen eller konstnären dagligen söker återskapa skönheten inom sina resp. hantverk.

Skillnaden är arbetsmaterialet och mina betydligt vidare teoretiska ansatser och djuppsykologiska angreppssätt och metoder. Som professionalitet; skapar jag skönhet. Det är förstås för amerikanskt kaxigt, främmande och tecken på högmod att i lilla kungariket Sverige kalla sig ”världens mest auktoritativa expert”, även om det är sant. Ingen blir dock profet i sitt eget land. Bland unga internationella skönhetsanalytiker, trendanalytiker och media, estetiskt intresserade, framtidsinriktade duktiga skolledare och pedagoger, hos ungdomsgrupper i tillväxt expansiva regioner i världen, liksom hos yngre miljömedvetna generationer som börjat genomskåda dansen kring Guldkalven, stressen, pengarnas makt och åldersnojan i föräldragenerationen, Botoxkulturens och konsumismens ytterligheter och baksidor, har hörsamheten efter en högre utvecklad skönhetens psykologi varit mer fruktsam, efterfrågad och framgångsrik.

Min insisterade inriktning på en djuppsykologisk förfining, skönhet, fulländning i livet skiljer sig inte nämnvärt ifrån kläddesign-, skräddar - och sömnadskonsten inom modevärlden när den är som bäst och som den kommer till uttryck i t ex Chambre de commerce et d'industrie de Paris modehus. I fokuseringen i mina djuppsykologiska teorier och inriktning på människan, så känner jag oftare större samhörighet med modeskapare och modedesigners som Adeline André, Gabrielle Bonheur "Coco" Chanel , Christian Dior, Christian Lacroix, Dominique Sirop, Emanuel Ungaro, Franck Sorbier, Hubert de Givenchy , Jean Paul Gaultier, Yves Saint Laurent och Jean-Louis Scherrer, än med traditionella psykologer, psykiatriker, vetenskapsmän och filosofer som t ex Jean-Paul Sartre, Sigmund Freud eller Jacques Lacan.

Som dessa Haute Couture designers försöker klä upp sina modeller lager för lager, ett skickt efter ett annat annat till en allt högre grad av förfining och strålande elegans, söker jag i mitt arbete med människor förverkliga och skapa kropp till samma typ av existentiella mysterium. Enbart yttre skönhet är ofta outvecklad ungdom, oskuldsfull naivitet, ungdomlighet eller försök till kitschig efterapning. Temperament, glöd, förädlade personlighetsdrag, mild närvaro kombinerad med tillvaratagandet av en inre utvecklad begåvning tillför däremot ofta klass, hög kvalité, nyanser och ett erotiskt tillslag och en attraktion inför relationssubjekt, som sammanvävt blir ett av skönhetens mer optimala rynkmedel.

Död, lidande, sjukvård, tragik, ångest, panik, depression, ältande, kriser, åldrande, förfall, värk, skrupler och enbar problematisering förvirrar också mig och gör mig lika olycklig såsom obehagliga upplevelser drabbar de flesta människor. Många som arbetar inom sjukvården väljer en sådan inriktning för att de som man säger: Vill rädda liv! I mitt yrkesval har detta varit en mindre orsak och jag har ofta kritiserat just sjukvården, främst psykiatrin med en lite opportunistisk och ifrågasättande hållning där jag ansett att grundambitionen måste vara högre än att rädda folk till livet. För mig har helgande av livet inneburit en annan etik med högre och kräsnare mål.

Jag vill därför rädda människor till ett skönare och mer meningsfullt liv. Livet har i sig ingen mening utan måste tillföras och skapas ett värdefullt meningsinnehåll. Här är förstås detta att utstå frustration, armod och lidande som ett mål i sig, ett hedersamt meningsinnehåll värt att hålla högt i en kristen och luthersk idétradition. Men, till en viss gräns! För mig innebär det sköna livet d v s skönheten i sig som uppfattad och tillhandahållen varseblivning, en högre etisk och mer utvecklad glad och älskvärd hållning till humaniteten, mänsklig aktivitet och mänskligt givande. Måste himmelriket avskaffas ”på andra sidan”, för att vi njuter det medan vi fortfarande lever?

Vi kan på ett annat sätt säga att Freuds berömda fråga (om kvinnors gåtfulla hållning till sexualiteten, som en essentiell del av psykoanalysen): Vad vill kvinnan? (Was will das Weib?) har omformulerats av mig till: Hur ser kvinnan på sig själv? Vad gör henne vacker? Vad skapar hennes lycka? Vad gör livet som sådant inte enbart uthärdligt, utan vackert, härligt, njutningsbart och meningsfullt att leva? De här frågorna förskjuter frågan om att först och främst rädda liv eller förstå livet, till frågan om vad är skönhet och ett skönt liv. Sigmund Freuds eget självmord visar oss och pekar också ut den här vidgade frågeställningen om behovet av en skönhetens psykologi. (Den 23/9 1939 gav husläkaren Max Schur på Sigmund Freuds egen begäran, honom en kraftig överdos av morfin som för alltid förpassade honom in i evigheten.) En dag slutar vi alla att se skönheten i vårt liv, men vi kan inte anta självmordet och hans starka önskan att dö som en acceptabel utväg, ens när det gäller psykoanalysens upphovsman. Döden och dödslängtan utesluter och är bortom skönheten, men pekar mot välmåendet och betydelsen av att se skönheten också i åldrandet och i samtliga åldrandeprocesser.

Det är med andra ord sant att en del av mitt eget lilla barndomstrauma, min egen syndrift, min nyfikenhet, mitt starka begär efter att se, förstå och bygga upp skönhet och skönhetens gestalter (till visualiserade och begripliga fenomen som The New Queen, den förfinade, sköna, kräsna kvinnan eller mannen) utgjort del av grunden för ett skapade av en helt ny behandlingsmetod och behandlingsinriktning för ett mer meningsfullt liv med strukturer för det vackra och sköna för de många människorna. Det här plus ett långt liv med framför allt artikulation och praktiskt arbete i skönhetens intrikata fenomenologi, skapar självklart ett godare liv bortom psykoanalysen och den paranoida hållningen till Voice of Commendatore, eller Fadersnamnsignifianten som den också kallats. Jag har kallat metoden Beauty Aging Therapy. Metoden leder oss fram till den goda sunda narcissismen, den vänligt förmedlade ordanvändningen och återför oss till en bästa möjliga hantering av kreativa källor som varsebliven ångest, prestationskrav, nedstämdhet, vrede och skuld. Läs mer om metoden och metodens fördelar här.

Som en följd av ovanstående introducerar jag nu en inbjudan till en ny scen, en skola av samtal, kurser och teman för dig med ögon för tittandets, seendets och skönhetens fenomenologi. Utgångspunkten är enskilda samtal, samtalsgrupper, frågestunder, seminarier, föreläsningar och workshops inom vetenskapsfältet pedagogisk praktisk psykologi. Här möter du konkreta tillämpningar i
Beauty Psychology, entusiasmerande vägledning och utvecklingsbidrag till estetik, konst, musik, poesi, familj, utbildning, mångfald, politik, marknadsföring, ekonomi, produktion och arbetsliv. Några av den här scenens teman anger en helt ny och spännande inriktning bl a:

1.Introduktion till skönhetens och estetikens psykologi

2.Är hon inte vacker?

3.Pedagogiken och den konstnärliga artikulationens princip

4.Seendets och tittandets fenomenologi

5.Vad är Beauty Aging Therapy?

6.Peripeti i finanskris, lågkonjunktur och ekonomisk svångrem

7.Ljuva livet i stimulansfylld tillvaro

8.Den oändliga resan

9.Barnet och den stora vida världen

10.Det brinner en eld inom oss

Delta i höstens utbildning om skönhetens och estetikens psykologi eller kontakta mig personligen vid intresse, så berättar jag gärna mer.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Psykologi - vetenskap om hjärnan?

Tror du på Hjärnan? Tro i så fall hellre på Gud. Idag finns det egentligen fler missuppfattningar om vad psykologi är, än någonsin tidigare. Trots decenniers påkostad akademisk forskning och efter att läkaren Sigmund Freud började diskutera begreppet ”psykologi” med sina vänner och en omgivning av intresserade kollegor i slutet på 1800-talet. Naturvetenskapen betror oss än idag enbart som varande ett djur, och försöker utifrån sin nya dyrkan av människors hjärna, definiera livets psykologi (och även andra humanistiska/existentiella frågor).

Den vanligaste och mest spridda vanföreställningen idag är att försöka koppla samman vår psykologi med hjärnans funktionssätt och begränsningar, och s a s placera psykologin i hjärnan och som dysfunktionella hjärnspöken. På samma sätt som Freud anklagades för att knyta psykologin till våra könsorgan och vår sexualitet (p g a hans terminologi), så vill den kroppsdyrkande nutidsmänniskan med stort bifall av den helt materiellt intresserade och till empiri bundna beteende- och naturvetenskapen, knyta samman vår psykologi med hjärnan.

På många sätt har vår tilltro till hjärnans kapacitet (och det förnuft som vi vill placera som en funktion av det här mänskliga organet) kommit att få inta Guds plats i vår samtid. Vi har m a o ersatt en tro på Gud, med en tro på hjärnan (som den mänskliga vetenskapens främsta och vassaste instrument). Genom att förklara hjärnans funktionssätt kan naturvetenskapen givetvis lära oss om begränsningar och brister i medvetandet och vår varseblivning, men inte hur den mänskliga psykologin (som det vi kallar självmedvetande, personlig identitet, empati, etik och moral, upplevelser, tankar och känslor), uppstår, utvecklas och växer fram som en intrikat effekt av dessa brister i ett på förhand språkligt symboliskt och kulturellt givet kontext.

Det är här som den immateriella och ibland mycket svåra och abstrakta psykologin stiger fram och definierar sig mer i språkformuleringen och därmed snarare talapparatens och språkcentras bristande funktionalitet, än som rena eller outtalade kognitiva hjärnspöken. Ljud, ord, bilder och språkliga artefakter skapar tankar, känslor, begåvning, meningsinnehåll, inte tvärtom. Det här betyder bland annat att många ibland duktigt uttänkta, dyra, ofta välkända, etablerade och använda mätinstrument som används för licensiering av kvalifikationer med enbar kognitiv metodik, i hög utsträckning bör betraktas som blott luftfyllt skådebröd och enskilda profitörers villfarelser.

Sammanfattar vi det här kan vi säga att en sant verklig psykologi står den språkligt beskrivande poesin och andra av livets skönhetsupplevelser (t ex religion, utbildning, musik och konst) närmre, än allför dyrbar, kostsam och delvis helt bortkastad medicinsk neurobiologisk hjärnforskning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Från talkur till skönhetskur.

Med flera nybildade begrepp och definitioner som ”The New Queen”, ”Voice of Commendatore”, ”Beauté World”, ”The Gaze of Success”, ”The Cashmere Lifestyle”, ”Beauty Psychology” och ”Beauty Aging Therapy (BAT)” har jag med utgångspunkt i fortplantningen och genom att bl a lyfta fram ordens genomslagskraft, men särskilt kanske seendets och tittandets fenomenologi, åldrandets och utseendets betydelse, kunnat förskjuta och omdefiniera begrepp som psykoterapi, talkur och psykologi. Omformuleringarna har lett fram till en i många avseenden ny samtalsmetod (BAT) och en helt ny, annorlunda, och mer positivt färgad och efterfrågat arbete med hälsa, som en skönhetskur.

Till skillnad från traditionella psykoanalytiker, beteendevetare och psykologiska uttolkare som läkarna Sigmund Freud och Jacques Lacan, (vilka i lika hög utsträckning som dr Död Himself, faktiskt förpassat psykologin till sjukvårdens och den slutna psykiatrins mest mörka, djuriska, dunkelt tigande och unket ångestbeklädda rum), har jag velat visa på psykologins betydelse för vår förståelse av vardagstrevnaden, vänligheten, mänsklig etik och moral, mänskliga möjligheter och resurser, kreativitet, produktivitet och ledning, motivation och mening, entusiasm, livsglädje och en skönhetens och fridfullhetens utveckling för humaniteten som sådan. Både Freud och Lacan insåg att psykologin kanske i högre utsträckning hade med ord, kultur och språkbildning att göra (därav talkuren), än att vara den rent kroppsliga avfallsprodukt från hjärnan som den moderna sjukvården och beteendevetenskapen vill hävda att lära ut till människor i god tro.

I beskrivningen av sin strukturella modell (Det, Jag och Överjag) uttrycker Freud de berömda orden: - ”Wo Es war, soll Ich werden!” (där Detet var, skall Jaget bliva till”, som en slags uppgift, riktning eller syfte med psykologin, formad av de mänskliga drifterna. Lacan med sin överbetoning av det språkliga tolkar detta ”Es” som själva subjektiviteten hos det kasterade subjektet. Enligt min ståndpunkt så leder både Freuds och Lacans tolkningar oss i felaktiga och destruktiva riktningar där tendenser som ateism, egoism och negativ narcissism (t ex ekopati och andra former av perversion och missbruk), riskerar uppstå.

Freuds och Lacans insisterande på att talkuren handlar om ordens och språkets betydelse tillför egentligen inte något nytt om den mänskliga psykologin utöver vad vi redan innan dem kan utläsa av textraderna ”I begynnelsen var ordet”, i Bibeln. I just de här orden finns det typiskt mänskliga, hela talkuren om vi så vill, och den Mänsklighet som differentierar oss från de övriga däggdjuren. Vare sig Jaques Lacan eller Sigmund Freud var egentligen några ateister (som vetenskapsmän tycker om att beteckna sig som, för att stärka legitimiteten av sina [åter-]upptäckter) utan sin samtids predikanter, lärare och opinionsbildare. Det här förminskar möjligen deras ursprunglighet, men inte deras upptäckter och höga anseende som kloka teoretiker. Det förstärker tvärtom våra möjligheter att pröva och finna andra, bättre och mer humanistiska alternativ och vägar i dagens förändrade kultur. Min egen travestering av Freuds berömda text blir därför: Från djuret jag var, skapar ord mänskligt liv och skönhet. Häri ser vi det fascinerade intresset i själva syn- och kunskapsdriften, vår förmåga till att använda ord och en mer vänlig kommunikation, liksom våra religiösa, politiska, vetenskapliga och kulturella erfarenheter och upptäckter. Ordens artikulation, skapandet och den ömt värmande, bekräftande och förstående blicken. Mänskliga medel långt från gatustriden i Gaza och rovdjurets giriga öga, men för bättre hälsa, fridfullare framtid och en högre utvecklad skönhet. Boka din tid för besök här.


K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Beröm och uppmärksamhet

Allt sedan doktor Sigmund Freud har psykologin rört det som gällt mörka och lite kusliga frågor, som psykiska symtom och oförklarliga fysiska sjukdomsyttringar (t ex i nu aktuell debatt om vårdval och alternativ till de vårdval vi kan göra idag). I den fördjupade och existentiellt berättigade psykologi som jag själv utvecklat och företrätt under många års praktisk utvecklingsarbete (och på ett efterfrågestyrt sätt), handlar psykologin snarare och tvärtom om den språkligt givna fenomenologin bakom produktivt arbete, estetik, glädje och skönhet, d v s skönhetens och skapandets inre och mer absoluta livsavgörande väsen. Den här psykologin har ett positivt anslag men, ska varken förväxlas med det som går under beteckningen "positiv psykologi" eller t ex "kognitiv psykologi". Den gäller mer hur vi förstår och tänker om livets skönhet (även när vi inte bör backa undan för mötet med de mörkaste kontinenterna och de mest djuriska sidorna i våra egna personligheter), samt vilka användbara begrepp vi behöver för det som driver oss framåt och motiverar oss till ett godare liv, ett mera glatt, underbart och hälsosammare liv? etc.etc.

När det i New York verksamma företaget Sterling Who’s Who nu i april 2008 uppmärksammar mitt arbete med utvecklingen av den här ”Skönhetens psykologi” med ett hedrande certifikat, känns det som något lite väl spektakulärt, osvenskt och ovanligt blygsamt för en inbiten nordbo. Certifikatet säger: ”Torbjorn K.A. Eliazon is recognized by Sterling Who’s Who as one of the top professionals in your field. Sterling Who’s Who recognizes your excellent performance and your sincere commitment to your industry” [Ung.översättning: ”Torbjörn K A Eliazon har utsetts av Sterling Who’s Who som en av de främsta inom sitt yrkesområde. Sterling Who’s Who vill därför berömma högpresterande resultat och ett innerligt engagemang inom det verksamhetsområde han verkar”.] Sterling Who’s Who är ett globalt verksamt företag som uppmärksammar de mest framstående personerna runt om i världen, vilket naturligtvis gör utmärkelsen både glädande och hedrande. I Sverige och på den Västeuropeiska kontinenten styr nihilism, avund och Jantelagsmentalitet att vi vanligen inte bör tillskriva eller annonsera oss själva positiva attribut på det här sättet.

Media, journalister och konsumenter av journalistik föredrar att avslöja, dissekera och fokusera på en skandalisering av folks liv och verk och exploaterar mänskliga brister utan diskretion i t om högre utsträckning än vad vi som psykologer själva gör. Den främsta offentliga uppmärksamhet som de flesta vanliga människor, hårt arbetande entreprenörer och småföretagare kan förvänta sig är ofta en negativ uppmärksamhet i form av t ex återkommande skatterevisioner, upphandlingsrestriktioner och en myndighetsgranskning såsom när hyggliga trafikpoliser med uppsåt att påtala brister stoppar dem för rutinkontroller vid vägkanten. Kanske bör vi alla hellre bli bättre på att ge beröm och uppmärksamhet till varandra, lägga band på förutfattade meningar och alltför granskande föreställningar, avundmotiv och stränga rättvisekrav?

K A T Eliazon