Socialdemokratins opinionskris i Sverige beror knappast på en förtroendekris för partiets övergripande vilja eller ideologi, som vi sett i bl. a Berlusconis Italien. Mediedrev som försökt utmåla Juholt som en näst intill lika förslagen goddagspilt och självtillräckligt majestät som Silvio Berlusconi, har efterhand kommit på skam. Tvärtom visar kritiken mot Juholt snarare på en politiskt högaktuell fråga som det socialdemokratiska partiet i Sverige (och tyvärr många andra partier i hela Västeuropa) principiellt undviker och inte vill namnge: De faktiska skillnaderna mellan de två politiska blocken, den individualiserade ekopatins och hovkulturens utbredning (av t.ex. de fyra storbankerna i Sverige är det endast Nordea som inte förväntas höja bonusarna i år trots den s.k. bankkrisen i Europa å andra sidan erbjuder Nordea sina högst anställda representativa boenden) och i tillägget av detta paradoxalt nog; ett motsatt krav på en perfekt individuell moral som efterlever, symboliserar och förebildligt återger majoriteten av ett kollektivs uppfattning och viljor. Denna senare övertro på en individuell utvecklingspsykologi och moral höjd över den djuriska rovdriften, står förstås i en fullständig och bjärt kontrast mot all kunskap som genererats inom vetenskapsområdet psykologi genom de senaste århundradena och några ledares begär efter lite mer förmåner.
Endast kollektivet och tron på en gemensam kollektiv lösning kan tillsammans peka ut den generella förebildligheten god nog för en civilisation som vill överleva långsiktigt, detsamma gäller även moralens och demokratins utveckling i en ekonomiskt kärv tid eller enskilda personers positioner på samhällstegen. Politik är en verksamhet som till syvende och sist bedrivs av kollektiva rörelser. Dessa är formerade som politiska partier och bör som sådana egentligen inte på något sätt individualiseras (eftersom den demokratiska devisen en man en röst då förskjuts eller äventyras och olika särintressen får ökat spelutrymme). I västvärlden har detta skett så att politiken och de politiska idéerna efterhand individualiserats och sålts ut till inbitna datanördar, ekonomer och räknenissar som tagit över det politiska tolkningsutrymmet och förändrat kollektivet och de kollektiva rörelserna till flimrande nyhetstags på dataskärmar, matematiska ekvationer och ekonomiska balansposter att fritt spekulera om. Politik och idéutveckling om människor och mänskligt liv har i dessa sammanhang tyvärr kommit att handla om just olika särintressen och om vem som är den mest hungriga eller förslagna råttan. Minns hur snabbt Obamas tal om hopp, trygghet, framtidstro, social välfärd, god livsmiljö och en positiv utveckling snabbt spolats ned mot avgrunden med ekonomens sedvanliga dödgrävarretorik, veckade panna och panik för underskott och fallande kurser.
Andra perspektiv, övergripande kollektiva lösningar och en genomtänkt och utvecklad gruppsykologi behövs därför i ett samhälle tack vare och just därför att enskilda individers psykologi och beteenden formas och utvecklas till följd av så många olika diskrepanser och brister förefintliga hos alla enskilda individer. Dessa brister är välbeskrivna i den pedagogiska litteraturen och konsten. Se i sammanhanget t ex min bok ”Perspectivae” som innehåller många olika exempel. Jag redovisar där hur man t ex inom politikerområdet måste förstå och hantera individuella begär, maktanspråk och en individuell girighet som ibland gått helt och knasigt överstyr till rent ”sjukliga tillstånd” eller hur ”det som ser bra ut” faktiskt inte egentligen alls ens existerar (annat än som synvillor). Detta är faran om vi individualiserar det politiska området och näringslivet och inte betraktar dem som kollektiva lösningar för ömsesidiga utbyten.
Med en fördjupad psykologisk förståelse och skolning kan man bättre undvika strukturella och organisatoriska brister som vi idag ser följderna utav i mediedrev och i finanskrisens olika återverkningar. Förnuftiga socialdemokratiska ledare t ex. Ingvar Carlsson har tidigare lyssnat på existentiella teoretiker och författare som t ex Rollo May. Vi är nu fler än 7 miljarder människor i världen helt beroende av resurser som är starkt begränsade. Är det nu inte dags, att en i grunden stark kollektiv politisk folkrörelse som de politiska partierna utgör, åter samlar sig och försöker vetenskapligt förstå och implementera psykologiska skillnader och begränsningar mellan å ena sidan individualpsykologi och gruppsykologi och å den andra sidan ekonomisk politik grundad på korruption, girighet och ekopati v.s. jämlikhet och en justare och mer humanistisk fördelningspolitik som angår och omfattar samtliga människor?
Om de politiska organisationerna i Sverige och Västeuropa bättre lyssnar in:
a) signaler om enorma förmögenhetsomflyttningar (liknande reduktionen i slutet på 1600-talet och nu t ex Lehman Brothers och MT Globals miljardkonkurser),
b) utmålade risker för recession,
c) levnadsvillkor för t ex arbetslösa ungdomar i Occupy Wall Street rörelsen och
d) en demografiskt starkt förändrad befolkning,
e) återtar idépolitik och politiska lösningar från ekonomer,
f) bekämpar ekopati och en florerande likgiltig girighet hos enskilda individer i och utanför de egna politiska leden (varhelst de förekommer),
…så återvinner troligen politiken och de politiska företrädarna ökad sympati och förtroende för fortsatta kollektiva förslag och lösningar redan till kommande val.
Torbjörn K A Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Eliazon.net är en blogg för författaren Torbjörn K A Eliazon's personliga reflektioner, kommentarer & inlägg om aktuella omvärldshändelser och skeenden, nyhetsflöden, livsstil & hälsa. Besök även Facebooksidan : www.eliazon.eu. Ambitionen hos Eliazon är att på ett naturligt sätt förstå, verka och finnas i den vardag nära människorna, där mänsklig psykologi och kommunikation uppstår, pågår och ständigt blir till. Köp mina böcker här: http://www.NorthernWind.eu
Visar inlägg med etikett socialdemokratin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokratin. Visa alla inlägg
torsdag 3 november 2011
söndag 14 november 2010
Det kvinnan vill, det vill gudarna
Så har vi kommit till den lite förvirrade punkt som jag förutsåg långt innan valet beträffade socialdemokratin. Nu börjar huvuden rulla. Alla skyller på alla och en stark personfokusering intar den plats som kanske den ideologiska analysen av samhällsutvecklingen borde ha haft redan långt före valet. Debatten har delvis urartat och blivit fullständigt panikbetonad när den kvinnliga partiledaren avgår, kastar rodret och utlyser ett nyval av hela den socialdemokratiska partistyrelsen. Vem ska nu efterträda henne? En kommunikatör eller en idépolitiker? Är det en ledarkris eller, har partiet gett sig in i en tröstlös ökenvandring utan någon som helst vägs ände? Saknar man appellation och efterfrågan i de stora folklagren för all framtid etc. etc.?
Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.
Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).
Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.
Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.
Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.
Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.
Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.
Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.
Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).
Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.
Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.
Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.
Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.
Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.
Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
tisdag 7 september 2010
Valets auktoritet
I sitt desperata krav på en jämlikhet som vill radera intressanta könsskillnader och deras betydelse riskerar de röd-gröna att associeras till en bröstpumpsideologi, som man inte förstår de djupare psykologiska konsekvenserna utav själva. Det här och en villfaren vilja att gulla med några intellektuella och karriärsugna damer, gör det då enkelt för motståndarna att sno åt sig ledartröjan som det ledande arbetarpartiet i Sverige
Ja, samling vid pumpen. Valdagen året 2010 närmar sig. När de röd-gröna saknar en ordentlig "stake" och genomtänkt tanke som omfattar alla i sina förslag flyr väljarna. Enligt opinionsundersökningar så går de röd-gröna partierna med socialdemokratin i spetsen mot ett katastrofval. Orsaken till det här ligger i leken med just bröstpumpen om man så vill, som symboliserar substitutet för den brist på fallos som man lider. Det här och vissa feministers och journalisters tabubeläggande av traditionella manliga värderingar driver horder av väljare in i osäkerhet, låg självkänsla och förvirring i politisk tillhörighet och ideologi.
Solidaritet och hoppfullhet i ett samhälle måste nämligen också omfatta och tilltala männen och killarna i samhället. Det feministiska genusperspektivet (oftast formulerat av missnöjda medelklasskvinnor som säger sig tillhöra vänsterblocket), har därmed drivits för långt. Partiledare som Lars Ohly och miljöpartiets språkrör Peter Eriksson försöker desperat undkomma stämpeln av en mesig underordning till feminismen genom att tafatt försöka flörta med typiskt manliga lekområden som teknik, ekonomi, idrott och fotboll (vilket naturligtvia underminerar tilltron till dem ytterligare).
I den här outtalade atmosfären av ett val som tycks ha kommit att handla om en feministisk ideologi kontra en traditionell manlig arbetarideologi, är det inte så konstigt att moderaterna blir det nya arbetarpartiet eftersom vänsterblocket avsagt sig sin huvudideologi till förmån för Schymans lilla röda plus Freuds välkända kung Oidipusbeskrivning. Ideologerna inom den tidigare s.k. arbetarrörelsen har så att säga "sålt bort taskan till räven". Arbetarrörelsen, som vi känner den sedan tidigare, med fackförbunden som en central kärngruppering, står troligen inför en stor och gruvlig omprövning efter valet, om man någonsin vill återse regeringsmakten igen.
Det här beskrivna (desauveringen av traditionella strukturer), skymmer nu tyvärr helt ljuset för de viktiga sakfrågorna i den politiska debatten idag och skadar ytterligare tilltron till våra politiker för lång tid framåt. Liksom kyrkan tidigare försökt göra, måste man få kvinnorna och deras tämjda skuggfigurer att bättre besinna sig och tiga bättre i församlingen. Man måste återvinna en ideologi som bättre förstår t ex marknadsföring och människors mer grundläggande behov(som t ex genusfrågan också utifrån en maskulin horisont). Arbetarrörelsen gör därför troligen bäst i att som näringslivet gör, i högre utsträckning överlämna politiken till de mer distingerade, äldre och belevade gentlemännen i sina organisationer
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Ja, samling vid pumpen. Valdagen året 2010 närmar sig. När de röd-gröna saknar en ordentlig "stake" och genomtänkt tanke som omfattar alla i sina förslag flyr väljarna. Enligt opinionsundersökningar så går de röd-gröna partierna med socialdemokratin i spetsen mot ett katastrofval. Orsaken till det här ligger i leken med just bröstpumpen om man så vill, som symboliserar substitutet för den brist på fallos som man lider. Det här och vissa feministers och journalisters tabubeläggande av traditionella manliga värderingar driver horder av väljare in i osäkerhet, låg självkänsla och förvirring i politisk tillhörighet och ideologi.
Solidaritet och hoppfullhet i ett samhälle måste nämligen också omfatta och tilltala männen och killarna i samhället. Det feministiska genusperspektivet (oftast formulerat av missnöjda medelklasskvinnor som säger sig tillhöra vänsterblocket), har därmed drivits för långt. Partiledare som Lars Ohly och miljöpartiets språkrör Peter Eriksson försöker desperat undkomma stämpeln av en mesig underordning till feminismen genom att tafatt försöka flörta med typiskt manliga lekområden som teknik, ekonomi, idrott och fotboll (vilket naturligtvia underminerar tilltron till dem ytterligare).
I den här outtalade atmosfären av ett val som tycks ha kommit att handla om en feministisk ideologi kontra en traditionell manlig arbetarideologi, är det inte så konstigt att moderaterna blir det nya arbetarpartiet eftersom vänsterblocket avsagt sig sin huvudideologi till förmån för Schymans lilla röda plus Freuds välkända kung Oidipusbeskrivning. Ideologerna inom den tidigare s.k. arbetarrörelsen har så att säga "sålt bort taskan till räven". Arbetarrörelsen, som vi känner den sedan tidigare, med fackförbunden som en central kärngruppering, står troligen inför en stor och gruvlig omprövning efter valet, om man någonsin vill återse regeringsmakten igen.
Det här beskrivna (desauveringen av traditionella strukturer), skymmer nu tyvärr helt ljuset för de viktiga sakfrågorna i den politiska debatten idag och skadar ytterligare tilltron till våra politiker för lång tid framåt. Liksom kyrkan tidigare försökt göra, måste man få kvinnorna och deras tämjda skuggfigurer att bättre besinna sig och tiga bättre i församlingen. Man måste återvinna en ideologi som bättre förstår t ex marknadsföring och människors mer grundläggande behov(som t ex genusfrågan också utifrån en maskulin horisont). Arbetarrörelsen gör därför troligen bäst i att som näringslivet gör, i högre utsträckning överlämna politiken till de mer distingerade, äldre och belevade gentlemännen i sina organisationer
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)