Mäns våld mot kvinnor aktualiseras oftast kring jul- och nyårshelgerna i media. Tre nya rapporter om familjevåld visar allvarliga brister inom socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Barn som utsatts för våld anses inte få rätt hjälp och både mödrar och barn löper stor risk att utsättas för ytterligare våld även efter att de sökt hjälp.
Larmrapporterna är inte förvånande utan förvirrar, förlänger lidande och äventyrar i sina tveksamma analyser och tunt vetenskapliga osaklighet, syftet med redovisningen (som troligen har den goda ansatsen att få stopp på eländet och den fortsatta misshandeln). Huvudskälet till att alla glättiga forskningsrapporter, konferenser om våld och hot, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin skjuter bredvid målet är att man inte klart och koncist definierar de frågeställningar man vill få bukt med.
Ett exempel på det här är när man i den 234 sidor långa rapporten 'Mäns våldutövande - barns upplevelser' endast omnämner ordet aggressivitet 4 gånger! Och orden 'kriminell aggressivitet' helt utelämnas fastän detta är kärnpunkten i frågeställningen. Den sunda aggressivitetens roll och utövning måste bättre våga problematiseras och diskuteras i Sverige, så att inte blint aggressionshämmade uttolkare ges ett moraliserande företräde. Mäns våld mot kvinnor och barn är en kriminell utövning av aggressivitet som samhället och kvinnan som önskar sammanleva med aggressiva män också måste definiera som vansinnig till sin karaktär när aggressivitet kanaliseras och artikuleras i våldshandlingar. Aggressivitet och begäret i sig är inte någonting farligt, men måste bättre förstås och sublimeras i olika och mer sköna former (Se Perspectivae - det nakna begäret).
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar