Psykologisk analys av valet 2010.

Så har de svenska väljarna sagt sitt i 2010 års val och under valnatten begrundar vi lite lätt bleka i ansiktet följande siffror när samtliga 5668 valdistrikt blivit räknade:

Moderaterna 30,0%
Centerpartiet 6,6%
Folkpartiet 7,1%
Kristdemokraterna 5,6%
Socialdemokraterna 30,9%
Vänsterpartiet 5,6%
Miljöpartiet 7,2%
Sverigedemokraterna 5,7%
Övriga partier 1,4%

Resultatet innebär att Alliansen segrar, men uppnår inte egen majoritet med sina 172 mandat. De rödgröna får 157 mandat och Sverigedemokraterna blir vågmästare i den nyvalda Riksdagen med sina 20 mandat. Landets riksdag har därmed begåvats med en helt ny sammansättning av ledamöter med en tydlig politisk förskjutning mot vad många kommentarer beskriver som ideologisk kantring mot kallare och mer sorgsamma högervindar.

En kort psykologisk analys av resultaten visar en inte oväntad (se tidigare blogginlägg nedan) allvarlig politisk reaktion från framförallt lätt förvirrade unga män och arbetslösa som upplever sig svekfullt behandlade och bortglömda av den hittills varande politiska diskursen och kultureliten. Måste t ex. kulturkritiken inte hellre fördjupas och öppnas upp för ännu mer sköna ståndpunkter från ytterligare människor än det personliga tyckande, de få stagnerande chefsredaktör och de åderlåtet förenklade expertkommentarer, som idag får dominera samhällsdebatten vid sidan av politikerna?

Tendensen i valet följer därmed tydligt min nyskrivna bok om bl a syndriftens och Fadersnamnets genomgripande inverkan på våra liv, samt hur ett outtalat naket och hett begär efter ett ännu mer autentiskt och trovärdigt ledarskap löper amok när det förminskas och inte tas tillräckligt allvarligt.

Följderna blir en ekonomiskt, politiskt och socialt gruvsammare verklighet för många människor. Valutfallet visar tydligt hur svenska väljare sökte en landsfader (symboliserad av Fredrik Reinfelt och Moderaterna), men också fick hans "skugga", den nye extremmoderaten - 31-årige Jimmie Åkesson som en oväntat tvivelaktig fadersgestalt och bonus på köpet! Tablå, du sköna nya värld, tyvärr besannas vi i vår teoretisering, snabbare än bläcket till våra skrivare ibland hinner torka.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Valets auktoritet

I sitt desperata krav på en jämlikhet som vill radera intressanta könsskillnader och deras betydelse riskerar de röd-gröna att associeras till en bröstpumpsideologi, som man inte förstår de djupare psykologiska konsekvenserna utav själva. Det här och en villfaren vilja att gulla med några intellektuella och karriärsugna damer, gör det då enkelt för motståndarna att sno åt sig ledartröjan som det ledande arbetarpartiet i Sverige

Ja, samling vid pumpen. Valdagen året 2010 närmar sig. När de röd-gröna saknar en ordentlig "stake" och genomtänkt tanke som omfattar alla i sina förslag flyr väljarna. Enligt opinionsundersökningar så går de röd-gröna partierna med socialdemokratin i spetsen mot ett katastrofval. Orsaken till det här ligger i leken med just bröstpumpen om man så vill, som symboliserar substitutet för den brist på fallos som man lider. Det här och vissa feministers och journalisters tabubeläggande av traditionella manliga värderingar driver horder av väljare in i osäkerhet, låg självkänsla och förvirring i politisk tillhörighet och ideologi.

Solidaritet och hoppfullhet i ett samhälle måste nämligen också omfatta och tilltala männen och killarna i samhället. Det feministiska genusperspektivet (oftast formulerat av missnöjda medelklasskvinnor som säger sig tillhöra vänsterblocket), har därmed drivits för långt. Partiledare som Lars Ohly och miljöpartiets språkrör Peter Eriksson försöker desperat undkomma stämpeln av en mesig underordning till feminismen genom att tafatt försöka flörta med typiskt manliga lekområden som teknik, ekonomi, idrott och fotboll (vilket naturligtvia underminerar tilltron till dem ytterligare).

I den här outtalade atmosfären av ett val som tycks ha kommit att handla om en feministisk ideologi kontra en traditionell manlig arbetarideologi, är det inte så konstigt att moderaterna blir det nya arbetarpartiet eftersom vänsterblocket avsagt sig sin huvudideologi till förmån för Schymans lilla röda plus Freuds välkända kung Oidipusbeskrivning. Ideologerna inom den tidigare s.k. arbetarrörelsen har så att säga "sålt bort taskan till räven". Arbetarrörelsen, som vi känner den sedan tidigare, med fackförbunden som en central kärngruppering, står troligen inför en stor och gruvlig omprövning efter valet, om man någonsin vill återse regeringsmakten igen.

Det här beskrivna (desauveringen av traditionella strukturer), skymmer nu tyvärr helt ljuset för de viktiga sakfrågorna i den politiska debatten idag och skadar ytterligare tilltron till våra politiker för lång tid framåt. Liksom kyrkan tidigare försökt göra, måste man få kvinnorna och deras tämjda skuggfigurer att bättre besinna sig och tiga bättre i församlingen. Man måste återvinna en ideologi som bättre förstår t ex marknadsföring och människors mer grundläggande behov(som t ex genusfrågan också utifrån en maskulin horisont). Arbetarrörelsen gör därför troligen bäst i att som näringslivet gör, i högre utsträckning överlämna politiken till de mer distingerade, äldre och belevade gentlemännen i sina organisationer

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom