Skolan och barnets utveckling

Författaren presenterar boken "Skolan och barnets utveckling"

Posted by Skolan och barnets utveckling on den 27 augusti 2015

Talgljuset (till min musa)

Till Madam Bunkeflod från hennes hängivne H.C. Andersen


H.C. Andersens första saga Talgljuset
 nu översatt till svenska

Det fräste och fördes oväsen, medan elden brann starkt under ljusformen. Den som var Talgljusets vagga. ...Och ut ur den varma vaggan gled så ljuset helt fulländat, stöpt glänsande vitt, vackert och så milt och smalt, att det var gjort på ett sätt som fick alla som såg henne att tro att just hon måste infria löftet om en verkligt ljus och riktigt strålande framtid. ...Och löftet som man sett,  skulle verkligen hållas och komma att bli infriat.

Fåret – ja, ett prydligt näpet, men en helt vanlig fårskalle som sa bää... , det var Talgljusets mor och den lite främmande och av sot nästan helt nedsvärtade Smältgrytan, han var nog troligen hennes far. Från modern hade hon ärvt en bländande vit kropp, sin sannskyldighet och en föraning om livet, men från fadern hade hon fått lusten till en brinnande eld, som nog minsann kunde tränga genom både märg och ben ibland, men också lysa upp för henne, när hon gått sig vilse genom livet.

Ja så här var hon skapt och utvecklad, när hon med de allra bästa intentioner och mest ljusa framtidsförhoppningar, gav sig ut i livet. På sin livsstig träffade ljuset så underligt många andra små skapelser, som till och med kunde gå och stå på egna ben, för ljuset ville lära sig av Livet och kanske så småningom också lära känna sin egen plats och vart hon bäst hörde hemma. Men, hon trodde nog kanske alltför gott, om den här Världen. Den bryr sig ju bara om sig själv, och inte ett dugg om vad ett Talgljus är för något, och ingen...nej ingen tycktes heller ens försöka vilja förstå, hur ett litet ljus kan vara till ren och härligt varm - nytta. De försökte tvärtom bara utnyttja henne för sig själva och till sin egen fördel och de förstod henne helt felaktigt.

 

Man tittatde på henne med en hunger i blick, och rörde ibland vid henne med solkiga och vidrigt nedsmutsade fingrar. Efterhand tiden gick, blev det därför allt större och större fläckar på hennes först helt oskuldsfulla utsida, som nu gradvis kom att bleckna bort och hon blev allt mer spöklikt täckt av omvärldens damm, smuts och beröring. Det här från en omvärld som kommit henne allt för nära in på, mycket närmre än det vita ljuset kunnat tåla, eftersom det inte lärt sig skilja rent från orent, och ändå som hon innerst inne var oskyldig och fortsatt ofördärvad.

Nu trodde några falska vänner att de aldrig mer skulle få komma att se en skymt av någon slags innerlighet hos det här lilla ljuset. I sin vrede kastade de därför bort henne, som ett helt onyttigt ting. Men, det yttre nu nästan svartfärgade skalet höll även de bästa vännerna borta. De var rädda för att smittas av den svarta färgen, för att behöva fläcka ner sig själva förstås – och så höll de sig långt borta.

Det fattiga lilla Talgljuset kände sig nu ensamt och övergivet. Hon visste varken ut eller in. Hon upplevede missmod över att bli berövad allt gott och upptäckte att hon blivit ett helt bortratat redskap för andras vämjelse, plågor och otyglade önskningar. Hon kände sig så oändligt olycksalig för att hon tillbringat sitt liv till ingen nytta. Ja, kanske, att till och med det i sig själv, hade dragit ned henne ännu mer i smutsen. Hon såg ingen mening alls  i, eller några som helst svar på, varför hon, ett fattigt Talgljus, överhuvudtaget blivit tillskapat för att finnas till - på den här jorden. Och...kanske med sin svärta både ödelägga sig själv och andra...

Mer och mer, djupare och djupare grubblade nu Talgljuset över sina livsvillkor. Ju mer det tänkte, desto större växte missmodet, tills det till slut inte fann någonting gott alls. Hon hittade inte något som helst innehåll för sig själv att leva för. Lika lite såg Talgljuset det mål med sitt liv som det fått vid födseln. Det var liksom att svärtan också helt förblindat hennes ögon!

Men så träffade Talgljuset en brinnande eld – det var Elddonets. Han kände Talgljuset bättre än vad hon lärt känna sig själv. Ty Eldonet såg henne klart, och tvärs igenom hennes yttre skal. ...Och inom henne lyste han åter upp allt gott och det glada som hon upplevt. Hon närmade sig honom och lät flamman antände hennes innersta drömmar och förhoppningar, varvid hennes hjärta så smälte i glöden. Och flamman strålade nu ut som äktenskapens glädjefacklor. Allting blev ljust och klart runt omkring dem och hon kunde åter visa vägen för sina sanna vänner.

 

Med riktig framgång sökte de nu sanningen under ljusets underbara synglas och till och med hennes kropp blev stark nog att bära den klaraste låga. Droppe för droppe rann sprirande små kroppar och sköljde flämtande över den nedsmutsade stammen och skapade ett nytt, renare och ljusare liv. Men det var mer än av en kroppslig sammansmältning måhända hellre; en obeskrivbart vacker andlig jouissance. Talgljuset hade nu funnit sin riktiga plats i livet  ...och vist nog att det också var ett riktigt långlivat ljus, som strålade länge till stor glädje för sig själv och sina medlevande.

 H.C. Andersen (1805 -1875)

Sagan är H.C. Andersens första skrivna äventyrsberättelse så vitt man vet. Texten skrevs antagligen någon gång mellan 1820-1824 och dedikerades en god vän.  Manuskriptet ("found by chance") hittades av historikern Esben Brage i ett forskningsarkiv i Danmark, oktober 2012. Tidigare helt opublicerad svensk översättning och uttolkning här 2012-12-23 av: Torbjörn K.A. Eliazon. Sagan har även nyligen publicerats på danska av tidningen Politiken.

God Jul & Gott Nytt År