Socialdemokratins opinionskris i Sverige beror knappast på en förtroendekris för partiets övergripande vilja eller ideologi, som vi sett i bl. a Berlusconis Italien. Mediedrev som försökt utmåla Juholt som en näst intill lika förslagen goddagspilt och självtillräckligt majestät som Silvio Berlusconi, har efterhand kommit på skam. Tvärtom visar kritiken mot Juholt snarare på en politiskt högaktuell fråga som det socialdemokratiska partiet i Sverige (och tyvärr många andra partier i hela Västeuropa) principiellt undviker och inte vill namnge: De faktiska skillnaderna mellan de två politiska blocken, den individualiserade ekopatins och hovkulturens utbredning (av t.ex. de fyra storbankerna i Sverige är det endast Nordea som inte förväntas höja bonusarna i år trots den s.k. bankkrisen i Europa å andra sidan erbjuder Nordea sina högst anställda representativa boenden) och i tillägget av detta paradoxalt nog; ett motsatt krav på en perfekt individuell moral som efterlever, symboliserar och förebildligt återger majoriteten av ett kollektivs uppfattning och viljor. Denna senare övertro på en individuell utvecklingspsykologi och moral höjd över den djuriska rovdriften, står förstås i en fullständig och bjärt kontrast mot all kunskap som genererats inom vetenskapsområdet psykologi genom de senaste århundradena och några ledares begär efter lite mer förmåner.
Endast kollektivet och tron på en gemensam kollektiv lösning kan tillsammans peka ut den generella förebildligheten god nog för en civilisation som vill överleva långsiktigt, detsamma gäller även moralens och demokratins utveckling i en ekonomiskt kärv tid eller enskilda personers positioner på samhällstegen. Politik är en verksamhet som till syvende och sist bedrivs av kollektiva rörelser. Dessa är formerade som politiska partier och bör som sådana egentligen inte på något sätt individualiseras (eftersom den demokratiska devisen en man en röst då förskjuts eller äventyras och olika särintressen får ökat spelutrymme). I västvärlden har detta skett så att politiken och de politiska idéerna efterhand individualiserats och sålts ut till inbitna datanördar, ekonomer och räknenissar som tagit över det politiska tolkningsutrymmet och förändrat kollektivet och de kollektiva rörelserna till flimrande nyhetstags på dataskärmar, matematiska ekvationer och ekonomiska balansposter att fritt spekulera om. Politik och idéutveckling om människor och mänskligt liv har i dessa sammanhang tyvärr kommit att handla om just olika särintressen och om vem som är den mest hungriga eller förslagna råttan. Minns hur snabbt Obamas tal om hopp, trygghet, framtidstro, social välfärd, god livsmiljö och en positiv utveckling snabbt spolats ned mot avgrunden med ekonomens sedvanliga dödgrävarretorik, veckade panna och panik för underskott och fallande kurser.
Andra perspektiv, övergripande kollektiva lösningar och en genomtänkt och utvecklad gruppsykologi behövs därför i ett samhälle tack vare och just därför att enskilda individers psykologi och beteenden formas och utvecklas till följd av så många olika diskrepanser och brister förefintliga hos alla enskilda individer. Dessa brister är välbeskrivna i den pedagogiska litteraturen och konsten. Se i sammanhanget t ex min bok ”Perspectivae” som innehåller många olika exempel. Jag redovisar där hur man t ex inom politikerområdet måste förstå och hantera individuella begär, maktanspråk och en individuell girighet som ibland gått helt och knasigt överstyr till rent ”sjukliga tillstånd” eller hur ”det som ser bra ut” faktiskt inte egentligen alls ens existerar (annat än som synvillor). Detta är faran om vi individualiserar det politiska området och näringslivet och inte betraktar dem som kollektiva lösningar för ömsesidiga utbyten.
Med en fördjupad psykologisk förståelse och skolning kan man bättre undvika strukturella och organisatoriska brister som vi idag ser följderna utav i mediedrev och i finanskrisens olika återverkningar. Förnuftiga socialdemokratiska ledare t ex. Ingvar Carlsson har tidigare lyssnat på existentiella teoretiker och författare som t ex Rollo May. Vi är nu fler än 7 miljarder människor i världen helt beroende av resurser som är starkt begränsade. Är det nu inte dags, att en i grunden stark kollektiv politisk folkrörelse som de politiska partierna utgör, åter samlar sig och försöker vetenskapligt förstå och implementera psykologiska skillnader och begränsningar mellan å ena sidan individualpsykologi och gruppsykologi och å den andra sidan ekonomisk politik grundad på korruption, girighet och ekopati v.s. jämlikhet och en justare och mer humanistisk fördelningspolitik som angår och omfattar samtliga människor?
Om de politiska organisationerna i Sverige och Västeuropa bättre lyssnar in:
a) signaler om enorma förmögenhetsomflyttningar (liknande reduktionen i slutet på 1600-talet och nu t ex Lehman Brothers och MT Globals miljardkonkurser),
b) utmålade risker för recession,
c) levnadsvillkor för t ex arbetslösa ungdomar i Occupy Wall Street rörelsen och
d) en demografiskt starkt förändrad befolkning,
e) återtar idépolitik och politiska lösningar från ekonomer,
f) bekämpar ekopati och en florerande likgiltig girighet hos enskilda individer i och utanför de egna politiska leden (varhelst de förekommer),
…så återvinner troligen politiken och de politiska företrädarna ökad sympati och förtroende för fortsatta kollektiva förslag och lösningar redan till kommande val.
Torbjörn K A Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Eliazon.net är en blogg för författaren Torbjörn K A Eliazon's personliga reflektioner, kommentarer & inlägg om aktuella omvärldshändelser och skeenden, nyhetsflöden, livsstil & hälsa. Besök även Facebooksidan : www.eliazon.eu. Ambitionen hos Eliazon är att på ett naturligt sätt förstå, verka och finnas i den vardag nära människorna, där mänsklig psykologi och kommunikation uppstår, pågår och ständigt blir till. Köp mina böcker här: http://www.NorthernWind.eu
Visar inlägg med etikett ekopati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ekopati. Visa alla inlägg
torsdag 3 november 2011
söndag 14 november 2010
Det kvinnan vill, det vill gudarna
Så har vi kommit till den lite förvirrade punkt som jag förutsåg långt innan valet beträffade socialdemokratin. Nu börjar huvuden rulla. Alla skyller på alla och en stark personfokusering intar den plats som kanske den ideologiska analysen av samhällsutvecklingen borde ha haft redan långt före valet. Debatten har delvis urartat och blivit fullständigt panikbetonad när den kvinnliga partiledaren avgår, kastar rodret och utlyser ett nyval av hela den socialdemokratiska partistyrelsen. Vem ska nu efterträda henne? En kommunikatör eller en idépolitiker? Är det en ledarkris eller, har partiet gett sig in i en tröstlös ökenvandring utan någon som helst vägs ände? Saknar man appellation och efterfrågan i de stora folklagren för all framtid etc. etc.?
Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.
Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).
Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.
Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.
Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.
Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.
Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.
Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.
Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).
Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.
Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.
Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.
Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.
Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.
Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
fredag 27 mars 2009
Nu stenar vi Wanja!
Har du blivit bedragen och vem är det i så fall som bedrar dig? Vill du kasta sista stenen? Mot bakgrund av diskussioner om höga pensioner, bonusar m.m. i näringslivet har tidningen Metro gjort en granskning av de fackliga representanternas extrainkomster och försöker med denna framhäva att många av dem lierat sig med makteliten och blivit vår tids nya brukspatroner. Man lyckas därmed med konstycket att ordna "en storm i ett vattenglas". De 34 granskade ordförandena har totalt 119 platser i olika styrelser och varje år ska de sammanlagt ha lyft c a 2,8 miljoner kronor i ersättning. Utslaget på alla 34 så innebär detta att de fackliga representanterna får en tilläggsinkomst per månad om endast 6 862:-. LO:s kritiserade ordförande Wanja Lundby-Wedin toppar extrainkomstligan med sina 33 217:-/månad. Samtidigt visar undersökningen att många jobbat helt gratis. Hälften av styrelseplatserna som de fackliga topprepresentanterna innehar är helt oarvoderade.
Här är facktopparna som tjänar mest vid sidan av:
1. Wanja Lundby-Wedin, 55, LO.
Inkomst från styrelse: 33 417 kr/månad
Facklig månadslön: 59 766 kr
Antal styrelseuppdrag: 24
2. Sture Nordh, 55, TCO.
Inkomst från styrelse: 21 667 kr/månad
Facklig månadslön: 93 000 kr
Antal styrelseuppdrag: 8
3. Hans Tilly, 59, Byggnads.
Inkomst från styrelse: 20 380kr/månad
Facklig månadslön: 52 160 kr
Antal styrelseuppdrag: 6
4. Ylva Thörn, 54, Kommunal.
Inkomst från styrelse: 16 250 kr/månad
Facklig månadslön: 62 765 kr
Antal styrelseuppdrag: 9
5. Anna Ekström, 49, Sacoordförande.
Inkomst från styrelse: 14 875 kr/månad
Facklig månadslön: 101 166 kr
Antal styrelseuppdrag: 16
6. Cecilia Fahlberg, 49, Unionen.
Inkomst från styrelse: 12 750 kr/månad
Facklig månadslön: 91 200kr
Antal styrelseuppdrag: 5
7. Eva Nilsson-Bågenholm, 49, Läkarförbundet.
Inkomst från styrelse: 12 416 kr/månad
Facklig månadslön: 62 600 kr
Antal styrelseuppdrag: 4
8. Jan Rudén, 57, Seko.
Inkomst från styrelse: 10 833 kr/månad
Facklig månadslön: 55 100 kr
Antal styrelseuppdrag: 5
9. Eva Nordmark, 38, SKTF.
Inkomst från styrelse: 10 758 kr/månad
Facklig månadslön: 79 300 kr
Antal styrelseuppdrag: 6
10. Eva-Lis Sirén, 54, Lärarförbundet.
Inkomst från styrelse: 9 967 kr/månad
Facklig månadslön: 73 800 kr
Antal styrelseuppdrag: 7
Hela denna "utredning" liksom drevet att förmå Wanja Lundby-Wedin till avgång och dess olika presentationsformer är naturligtvis ett försök att flytta fokus från förefintligheten av allvarliga problem med grava personlighetsstörningar i form av en girighet som blivit till œcopati och uppenbara bedrägeriförsök hos ekonomiska marknadsaktörer. I den ekonomiskt politiska och journalistiska diskursen försöker man idag för fullt misskreditera ärliga människor med ett sant rättvisepatos genom att politisera girigheten, samt undergräva trovärdigheten för en en genuin hederlighet hos en hel fackförenings- och arbetarrörelse på samma hårresande grunder. Det här uttrycker tyvärr också en journalistisk feghet i ledbandet av starka mörka och mycket farliga krafter som olika redaktörer måste lära sig ta ansvar för och motverka. En journalistik som i sig eljest riskerar bli svart missvisande och inte minst lika œcopatisk som den œcopati man vill fokusera och beivra. Ekopati eller œcopati är ett partiöverskridande samhällsproblem som bör bemötas och drivas helt annorlunda. Wanja Lundby-Wedin har försökt gå i bräschen för det här och bör hedras i st f stenas.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Här är facktopparna som tjänar mest vid sidan av:
1. Wanja Lundby-Wedin, 55, LO.
Inkomst från styrelse: 33 417 kr/månad
Facklig månadslön: 59 766 kr
Antal styrelseuppdrag: 24
2. Sture Nordh, 55, TCO.
Inkomst från styrelse: 21 667 kr/månad
Facklig månadslön: 93 000 kr
Antal styrelseuppdrag: 8
3. Hans Tilly, 59, Byggnads.
Inkomst från styrelse: 20 380kr/månad
Facklig månadslön: 52 160 kr
Antal styrelseuppdrag: 6
4. Ylva Thörn, 54, Kommunal.
Inkomst från styrelse: 16 250 kr/månad
Facklig månadslön: 62 765 kr
Antal styrelseuppdrag: 9
5. Anna Ekström, 49, Sacoordförande.
Inkomst från styrelse: 14 875 kr/månad
Facklig månadslön: 101 166 kr
Antal styrelseuppdrag: 16
6. Cecilia Fahlberg, 49, Unionen.
Inkomst från styrelse: 12 750 kr/månad
Facklig månadslön: 91 200kr
Antal styrelseuppdrag: 5
7. Eva Nilsson-Bågenholm, 49, Läkarförbundet.
Inkomst från styrelse: 12 416 kr/månad
Facklig månadslön: 62 600 kr
Antal styrelseuppdrag: 4
8. Jan Rudén, 57, Seko.
Inkomst från styrelse: 10 833 kr/månad
Facklig månadslön: 55 100 kr
Antal styrelseuppdrag: 5
9. Eva Nordmark, 38, SKTF.
Inkomst från styrelse: 10 758 kr/månad
Facklig månadslön: 79 300 kr
Antal styrelseuppdrag: 6
10. Eva-Lis Sirén, 54, Lärarförbundet.
Inkomst från styrelse: 9 967 kr/månad
Facklig månadslön: 73 800 kr
Antal styrelseuppdrag: 7
Hela denna "utredning" liksom drevet att förmå Wanja Lundby-Wedin till avgång och dess olika presentationsformer är naturligtvis ett försök att flytta fokus från förefintligheten av allvarliga problem med grava personlighetsstörningar i form av en girighet som blivit till œcopati och uppenbara bedrägeriförsök hos ekonomiska marknadsaktörer. I den ekonomiskt politiska och journalistiska diskursen försöker man idag för fullt misskreditera ärliga människor med ett sant rättvisepatos genom att politisera girigheten, samt undergräva trovärdigheten för en en genuin hederlighet hos en hel fackförenings- och arbetarrörelse på samma hårresande grunder. Det här uttrycker tyvärr också en journalistisk feghet i ledbandet av starka mörka och mycket farliga krafter som olika redaktörer måste lära sig ta ansvar för och motverka. En journalistik som i sig eljest riskerar bli svart missvisande och inte minst lika œcopatisk som den œcopati man vill fokusera och beivra. Ekopati eller œcopati är ett partiöverskridande samhällsproblem som bör bemötas och drivas helt annorlunda. Wanja Lundby-Wedin har försökt gå i bräschen för det här och bör hedras i st f stenas.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
måndag 22 september 2008
Œcopati i bank- och finanskrisen?
Bank- och finansmarknaden har stora behov av en bättre självdistans. Inom marknadsföringen är det sant att vi ibland syns bättre om vi annonserar verksamheten på månen. Distans och perspektiv är nämligen ofta viktiga parametrar för en bättre synbarhet, men också för en bättre och mer klarsynt förståelse och analys. Våra mynt har två sidor och pengar kan användas till gott eller till ont. Vårt bruk och förhållande till pengar innebär att vi visar en intention och en psykologisk mer eller mindre bearbetad handling som får konsekvenser för andra människor. Bank- och försäkringsbranschen är helt beroende av människornas förtroende till verksamheterna och de bank- och försäkringsanställdas kunskapsutövning, heder och integritet. Sverige, den svenske riksbankschefen, finansinspektionen och den svenska finansmarknaden är fortfarande nyvaknat naiv och förvirrad när vi ser det ”trygga” försäkringsbolaget AIG bli räddad av US Federal Reserve, i elfte timmen. Stora välrenommerade prestigebanker som Morgan Stanley, Goldman Sachs, Bear Stearns (räddad av JPMorgan Chase Bank i mars), Lehman Brothers (kollaps måndagen 15/9) och Merrill Lynch (uppköpt av Bank of America), Wachovia (uppköpt av Citigroup) i USA och ryska topp banker som Sberbank, VTB, Gazprombank och Kit Finance tvingas be om mycket stor likviditetsförstärkning och stöd från staten och därmed skattebetalarna inför våra ögon. I Europa är Bradford & Bingley, Fortis, Hypo Real Estate Holding AG och Glitnir på randen till kollaps. Aktiekurserna på Standard & Poor's, Dow Jones, Nasdaq och övriga börser i världen rasar när George Walker Bush och Henry Paulson's 700 miljarderspaket inte går igenom i representanthuset.
Krisen på finansmarknaden började som en likviditetskris men har utvecklats till en kris om solvens och brist på tillit till kapitalplacerare och bankfolk i hela världen. USA:s förre riksbankschef Alan Greenspan kallar den nuvarande finansiella situationen i världen, för den största ekonomiska kris vi haft på över 100 år. Han har tyvärr rätt, och vi står enbart i början av den. Många amerikaner på gatorna i New York vill kalla finanskrisen ett verk av vår tids pirater - de finansiella företagen och aktörerna på Wall Street. Krisen väcker stora frågor om strukturella och organisatoriska fel och om människosynen i aktuella verksamheter. Svårigheter inom ett bank- och försäkringsväsende som jag tidigare riskbedömt med bl a beteckningen ekopati. Kort kan man säga att ”en anda” av ett visst handlingsmönster smugit sig in i dessa organisationer. Som de verksamma inom branschen eller den enskilda verksamheten själva varit för blinda att förstå, diskutera, upptäcka, åskådliggöra eller åtgärda. Några har kallat det girighet när t ex ex-vd:n på Merrill Lynch, Stan O´neal fick 1,1 miljarder kronor i avgångsvederlag när han lämnade banken i oktober 2007, eller när endast sex personer: Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, Lehman Brothers vd Richard Fuld, Bank of Americas vd Kenneth Lewis, Merrill Lynch vd John Thain, Morgan Stanley's vd John Mack och vd:n på JP Morgan Chase, James Dimon belönades med en sammanlagd årslön om 1 476 000 000:- för inkomståret 2007.
Verksamheterna har i sina mest extrema former helt enkelt urartat till ett egennyttans havererade tempel, blivit en förblindad lekstuga för tonårsbeteenden, matematiskt lurendrejeri, bedrägeriförsök, spel och vanvettig spekulation med andra människors livsverk, förtroenden och pengar. Verksamhetsutövarna har visat sig vara oförmögna till att analysera och utreda viktiga strategiska frågor som etiskt förhållningssätt, måldokument och kundperspektiv. Utvecklingen på finansmarknaden reser på det här sättet upp berättigade frågor om bankernas och försäkringsbolagens kompetens, eller snarare brist på kompetens, vad avser mänskliga beteenden, utbyten och kommunikation, psykologiska effekter och moraliska överväganden i samband med stora ekonomiska beslut och investeringar. Det blir i sanning en mycket häpnadsväckande och sorgsen upptäckt för traditionella ägargrupper och utomstående nagelbitande bedömare.
På samma sätt som vi med ord kan driva människor in i vanmakt och förtvivlan, eller göra henne glad och t o m lycklig så får vårt bruk och missbruk av pengar samma psykologiska inverkan på våra medmänniskor och deras liv. Den indiske nobelpristagaren i ekonomi 1998, Amartya Sen har kritiserat idealet om en ekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att en sådan ståndpunkt är ohållbar och rent av skadlig, både för nationalekonomin i stort och för moralfilosofin. Kanske bör vi nu ändå fundera mer över sådana invändningar. I arbetslivet och när vi möter andra människor i samhället som dess tjänare, måste vi veta att åtminstone försöka hantera våra egna begär, känslor, önskemål och tillkortakommanden. Ibland behöver vi motivera oss själva, balansera utfästelser och förehavanden, hantera och mobilisera inre talanger, preferenser och önskningar som vi har, mot yttervärldens förväntningar, konvenans och krav. Vi behöver en förmåga att kunna förmedla vad vi vill och hur vi tänker, att kunna språkligt beskriva våra tankar och affekter, kommunicera budskap och ställningstaganden på ett begripligare och kanske bättre sätt, uppvisa sociala färdigheter på t ex empati och insikter. Vi behöver en talang att avläsa när andras känslor och gränser prövas, överskrids, kränks osv.
Œcopati eller ekopati är inte ens ekonomisk smartness eller girighet, utan har passerat de här gränserna i en extrem fartblindhet och beräknande förslagenhet. Ordet ”mer” har blivit en central existentiell ståndpunkt och saknar en bortre gräns på samma sätt som hos missbrukare och människor som förnekar ödmjukhet och egen dödlighet. Ekopatin kan både vara förefintlig hos enskilda individer och utvecklas som ett strukturellt inbyggt normativ, en kåranda inom organisationer med alltför osjälvständiga, blint följsamma, rigida, osäkra och tvångsmässigt fungerande medarbetare. Fascination, hög motivationsgrad, oförmåga att motstå och hantera grupptryck, blind förälskelse, följsamhet och vanföreställningar om uppsatta mål i organisationen (eller företaget) är andra risk faktorer.
Underlåtenhet och bristen i att göra en korrekt fenomenologisk benämning, psykologisk beskrivning och analys av hur banksektorn faktiskt fungerar idag är det största och allvarligaste hotet mot ekonomin. Finansmarknaden och bank- och försäkringsbranschen som den nu uttrycker sig behöver därför bättre psykologisk kunskap och en helt ny självdistans. Om inte bank- och försäkringssektorn tillförs ytterligare kompetens och kunskaper om mänskligt beteende, gör sin hemläxa och tränas i hur mänskliga förtroenden uppstår och skapas, vad människor verkligen behöver av verksamheten, efterfrågar och vill ha etc. spelar det ingen roll hur mycket likvida medel som tillförs verksamheterna, när den ändå rämnar.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Krisen på finansmarknaden började som en likviditetskris men har utvecklats till en kris om solvens och brist på tillit till kapitalplacerare och bankfolk i hela världen. USA:s förre riksbankschef Alan Greenspan kallar den nuvarande finansiella situationen i världen, för den största ekonomiska kris vi haft på över 100 år. Han har tyvärr rätt, och vi står enbart i början av den. Många amerikaner på gatorna i New York vill kalla finanskrisen ett verk av vår tids pirater - de finansiella företagen och aktörerna på Wall Street. Krisen väcker stora frågor om strukturella och organisatoriska fel och om människosynen i aktuella verksamheter. Svårigheter inom ett bank- och försäkringsväsende som jag tidigare riskbedömt med bl a beteckningen ekopati. Kort kan man säga att ”en anda” av ett visst handlingsmönster smugit sig in i dessa organisationer. Som de verksamma inom branschen eller den enskilda verksamheten själva varit för blinda att förstå, diskutera, upptäcka, åskådliggöra eller åtgärda. Några har kallat det girighet när t ex ex-vd:n på Merrill Lynch, Stan O´neal fick 1,1 miljarder kronor i avgångsvederlag när han lämnade banken i oktober 2007, eller när endast sex personer: Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, Lehman Brothers vd Richard Fuld, Bank of Americas vd Kenneth Lewis, Merrill Lynch vd John Thain, Morgan Stanley's vd John Mack och vd:n på JP Morgan Chase, James Dimon belönades med en sammanlagd årslön om 1 476 000 000:- för inkomståret 2007.
Verksamheterna har i sina mest extrema former helt enkelt urartat till ett egennyttans havererade tempel, blivit en förblindad lekstuga för tonårsbeteenden, matematiskt lurendrejeri, bedrägeriförsök, spel och vanvettig spekulation med andra människors livsverk, förtroenden och pengar. Verksamhetsutövarna har visat sig vara oförmögna till att analysera och utreda viktiga strategiska frågor som etiskt förhållningssätt, måldokument och kundperspektiv. Utvecklingen på finansmarknaden reser på det här sättet upp berättigade frågor om bankernas och försäkringsbolagens kompetens, eller snarare brist på kompetens, vad avser mänskliga beteenden, utbyten och kommunikation, psykologiska effekter och moraliska överväganden i samband med stora ekonomiska beslut och investeringar. Det blir i sanning en mycket häpnadsväckande och sorgsen upptäckt för traditionella ägargrupper och utomstående nagelbitande bedömare.
På samma sätt som vi med ord kan driva människor in i vanmakt och förtvivlan, eller göra henne glad och t o m lycklig så får vårt bruk och missbruk av pengar samma psykologiska inverkan på våra medmänniskor och deras liv. Den indiske nobelpristagaren i ekonomi 1998, Amartya Sen har kritiserat idealet om en ekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att en sådan ståndpunkt är ohållbar och rent av skadlig, både för nationalekonomin i stort och för moralfilosofin. Kanske bör vi nu ändå fundera mer över sådana invändningar. I arbetslivet och när vi möter andra människor i samhället som dess tjänare, måste vi veta att åtminstone försöka hantera våra egna begär, känslor, önskemål och tillkortakommanden. Ibland behöver vi motivera oss själva, balansera utfästelser och förehavanden, hantera och mobilisera inre talanger, preferenser och önskningar som vi har, mot yttervärldens förväntningar, konvenans och krav. Vi behöver en förmåga att kunna förmedla vad vi vill och hur vi tänker, att kunna språkligt beskriva våra tankar och affekter, kommunicera budskap och ställningstaganden på ett begripligare och kanske bättre sätt, uppvisa sociala färdigheter på t ex empati och insikter. Vi behöver en talang att avläsa när andras känslor och gränser prövas, överskrids, kränks osv.
Œcopati eller ekopati är inte ens ekonomisk smartness eller girighet, utan har passerat de här gränserna i en extrem fartblindhet och beräknande förslagenhet. Ordet ”mer” har blivit en central existentiell ståndpunkt och saknar en bortre gräns på samma sätt som hos missbrukare och människor som förnekar ödmjukhet och egen dödlighet. Ekopatin kan både vara förefintlig hos enskilda individer och utvecklas som ett strukturellt inbyggt normativ, en kåranda inom organisationer med alltför osjälvständiga, blint följsamma, rigida, osäkra och tvångsmässigt fungerande medarbetare. Fascination, hög motivationsgrad, oförmåga att motstå och hantera grupptryck, blind förälskelse, följsamhet och vanföreställningar om uppsatta mål i organisationen (eller företaget) är andra risk faktorer.
Underlåtenhet och bristen i att göra en korrekt fenomenologisk benämning, psykologisk beskrivning och analys av hur banksektorn faktiskt fungerar idag är det största och allvarligaste hotet mot ekonomin. Finansmarknaden och bank- och försäkringsbranschen som den nu uttrycker sig behöver därför bättre psykologisk kunskap och en helt ny självdistans. Om inte bank- och försäkringssektorn tillförs ytterligare kompetens och kunskaper om mänskligt beteende, gör sin hemläxa och tränas i hur mänskliga förtroenden uppstår och skapas, vad människor verkligen behöver av verksamheten, efterfrågar och vill ha etc. spelar det ingen roll hur mycket likvida medel som tillförs verksamheterna, när den ändå rämnar.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)