Om lusten i skolan

- och några råd om hanteringen av prestationshets och s.k DropOut-beteenden inom skolan


Som både företrädare för Kungliga Vetenskapsakademin och Skolinspektionen lite olyckligtvis tydliggjort de senaste dagarna, genom att offentligt och skarpt kritisera skolsystemets politiska och yrkesmässiga företrädare och huvudmän, riskerar kritiken mer att ytterligare polarisera, slå in öppna dörrar och desauvera den praktiserande skolvärldens ansträngningar att få till stånd en trygg och bra auktoritet för bildningens roll och skolans plats i samhället.

Kritiken uttrycker ganska lite utav samsyn och samförstånd om bildningens betydelse. I stället blir kritiken i sak den akademiska agressivitetens elititiska diskurs och möjligen kanske ett uttryck för egna svåra samvetskval över underlåtenhetssynder i den egna verksamheten. Alltför sent vaknar syndaren själv! Bägge de här institutionerna har nämligen under alla år haft ett reellt övergripande ansvar över tillsyn av skolverksamheten. I stället för att alarmera tidigare, försöka hjälpa till att hitta bra, intresseväckande, mänskligt realistiska och konstruktiva arbetsätt, praktisk pedagogik och metoder för skolutveckling, eller ryta till om den bristande medelstilldelningen till skolan eller t.ex stresshanteringens roll vid inlärning, har man förspillt tiden till högtflygande prat om orealistiska målsättningar, prestationsmått och laghänvisningar under många år.

På golvet, i undervisningen och hos föräldrar och elever riskerar ett för högt besinningslöst tonläge (som det framgår i nu aktuell nyhetsförmedling, politiska utspel, artiklar och debattinlägg om skolan) enbart att vi i ännu högre utsträckning förlorar tilliten till bildningens och inte minst intellektets betydelse för en sund och bra samhälls- och självutveckling. Varför ska överhuvudtaget någon behöva gå till en skola som ändå inte tycks fungera? Är t.ex Dropout-beteenden i skolan därför ett naturligt sätt att reagera för några?

Rutiner för arbetet med att främja närvaro och uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro är en del av ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. När skolan konstaterar en elevs ogiltiga frånvaro är det viktigt att ta ställning till vad den beror på. Hur omfattande utredning som behövs är något som avgörs i det enskilda fallet. I vissa fall räcker det med en enkel utredning, i andra fall blir utredning mer omfattande. Skolorna måste dock skaffa sig ett underlag för att förstå orsaken till elevens frånvaro, speciellt om den blivit så hög för en individ, att man riskerar s.k. Dropouts (d.v.s att eleven helt riskerar avsluta sin skolgång). Utredningen kan t.ex visa om eleven upplever vantrivsel eller otillfredsställelse i sin lärandemiljö och kan i sin tur kräva andra former av utredningsunderlag.

Vi som är verksamma inom skolområdet bör naturligtvis kunna bli bättre på att lite mer självkritiskt analysera, individualisera och dra slutsatser om olika elevers Dropout-problematik i skolan. All längre frånvaro i skolan innebär nämligen att eleverna kommer efter i skolarbetet och riskerar svåra kunskapsluckor. Ibland gör skolan resurskrävande psykologiska, pedagogiska och sociala utredningar för att möta den här elevgruppens situation, vilket leder till att den aktuella eleven många gånger hamnar som ett ”ärende” hos elevhälsans psykologer, kuratorer, specialpedagoger eller t. om socialtjänsten och sjukvården.

För elever med t.ex funktionshinder fungerar sällan den typiska klassrumssituationen med ett 25-tal elever och en traditionell undervisning optimalt. Och, inte ens om eleven har ett konstaterat bestående funktionshinder (t.ex utvecklingsförsening, läs- och skrivsvårigheter, Asperger/ADHD) eller mer tillfälliga och situationsbundna funktionshinder (t.ex missbruksbenägenhet, stresshanteringsbehov, hög prestationsångest, stor blygsel, social rädsla, fobier, lågt självförtroende eller självinsikt), räcker alltid den här typen av utredningar och individuella åtgärdsprogram i sig att hantera eller förstå problematiken som sammanhänger med det s.k. ”Dropout-beteendet”. Ungdomen eller tonårseleven kan t.ex reagera ännu mer avståndstagande och uppgivet mot en skolmiljö som enbart ”sjukförklarar”, ”ifrågasätter” och problematiserar henne/honom eller hans dagliga arbetsmiljö. Det goda blir därför inte alltid det bästa. Ibland skapar vi kanske dropout-beteenden, därför att vi är för ivriga i att vilja undvika dem?

Inte bara den psykologiska kunskapen om bemötande av olika former av funktionssvårigheter utan även kunskapen om ”Dropouts” och dess karaktär behöver därför ofta förstås och hanteras annorlunda via t.ex fortbildning, stöd och handledning till de mentorer och lärare som dagligen möter (eller kanske egentligen slutat möta just dessa) elever.

Information som ges till föräldrar och elever och de konkreta diskussionerna kring skolfrånvaron handlar tyvärr ibland om en ganska rigid påminnelse om skolplikten och om att försöka övertyga eleven att ta ett större ansvar för sina ”problem” (oftast förstorade genom skolkrav om ”utredningsbehov”) och sin egen skolgång. I stället bör man antagligen hellre föra en mer framtidsorienterad och opolariserad diskussion om hur man lugnt, tryggt och metodiskt överkommer en stegrad ångestberedskap inför de existentiellt påkallade livsvillkor och de ”svackor i livet” som uppstår under tonåren till följd av ibland rent kroppsliga och naturliga förändringar. Diskussionen bör inriktas mer mot vilket stöd eleven faktiskt kan få av skolan, när man har tillfälligt jobbigt eller svårt med att passa in i en starkt reglerad eller ibland skarpt ifrågasatt skolstruktur. Ungdomen, eller den vuxet självreflekterande individen i vardande, blir inte sällan bestulen på sitt reflektionsutrymme och behov av paus genom hänvisningen till en ”god” pliktkänsla mot skolsystemet och oroliga föräldrar (T. ex Lämna alltid in dina skoluppgifter och gör dina läxor i tid!). Detta skuldbelägger förstås eleven ytterligare för dennes tillkortakommanden att inte orka med prestationskraven.

Det är sällan endast en orsak som ligger till grund för en hög skolfrånvaro, utan det handlar istället om flera faktorer som samverkar. En del elever ”skolkar” på grund av tillfällig trötthet och upplevelse av en hög prestationshets, en del som ett inslag av tonårstidens utprövning av en slags självständighet och självautonomi visavi vuxenvärlden. I andra fall kan ”skolket” handla om att finna könsidentitet, livslust, spänning, bekräftelse, grupptillhörighet, livsmening och jagutveckling.

Elever som tillägnat sig ett mer meningsfull förståelse av skolämnen/betygskriterier och besitter en mer övertänkt anledning med att gå till skolan, har en god fysisk och psykisk hälsa, bra kompis- och syskonrelationer, som har förebilder och framtidsförhoppningar, gynnsamma hemförhållanden, stöttande föräldrar och meningsfull fritid, har en mängd av fördelar som gör att de förmodligen inte kommer att ”skolka” i någon större omfattning. Rubbas däremot balansen i en elevs liv och motiven för att gå i skolan känns mindre viktiga, ökar risken för att eleven får en allt högre ogiltig frånvaro. Många elever kan därför kontinuerligt behöva få inspiration och motiv till varför de själva eller samhället behöver en bra kunskapsutveckling.

De yttre anledningarna till varför elever kan ha hög frånvaro varierar och har ofta en individuell prägel. Men, skolan bör därför inte lägga ansvaret för denna skolfrånvaro på eleven (eller dennes vårdnadshavare). Den utgör hellre en stark indikation på att skolan inte alltid lyckats i uppdraget att individuellt möta upp eleven med sin pedagogik. Skolan bör hellre främja en ökad närvaro och skolintresse genom:

 Överväganden om hur arbetsglädje, lust och entusiasm uppstår hos enskilda individer och grupper av elever.
 Ge tid för diskussion och resonemang om meningsfullheten med undervisningen och ge hjälp till eleven att försöka hitta fram till en egen frihet och motivation i kunskapstillägnandet.
 Visa och ta större individuella hänsyn till olika elevers stresstålighet, stressbelastning, ork och lust till att prestera kräset och bra.
 Fundera över hur de pedagogiska, ekonomiska, strukturella och institutionella ramarna kan vara orsaker till en för hög skolfrånvaro eller t.ex tendensen till korridorvandring hos enskilda elever.
 Beakta det stora behovet av självreflektion, lugn och ro, samt lära ut vilans, pausernas och den mer stillsamma eftertankens betydelse för inlärningen.
 Ta verkligt visad hänsyn till de lärprocesser som sker också informellt och utanför klassrummets väggar t ex i betygsvärdering.
 Att framhålla uttryck för framtidstro, ge positiva hänvisningar och förväntningar som lyfter elevens resultat och stärker lusten att gå till skolan.
 Undvik desauvering och för låga förväntningar på elevens skolmiljö, enskilda talangfullhet eller problematisering över "rester" och historiskt "för hög frånvaro" vilket leder till en bekräftelse av en negativ och otillräcklig självbild hos eleven.
 Skilj på medvetet skolk, skolfrånvaro p.g.a dålig fysisk studiemiljö, individuella personlighetsfaktorer eller t ex mobbing, kotteribildningar och relationsproblem till följd av kanske t.ex ett förflackat och dåligt språkbruk.
 Reagera tidigt och försöka hitta flexibla och ibland kanske mer okonventionella lösningar på den uppkomna undervisningssituationen.
 Bibehåll, värna och utveckla hellre relationen eller den tillitsfulla förbindelsen till eleven när han/hon tenderar att stanna hemma eller utebli från undervisningstillfällen i skolan.
 Utgå ifrån att skolans tilltro och auktoritet kan förtjänas genom intresseväckande pedagogik, i stället för att bli ett utslag av en striktare och mer formell lagmässig tillämpning t.ex av närvaroplikt resp. skolplikt enligt skollagen (2010:800) .



Torbjörn Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Relationer: Äldre pappa ger barn ett längre liv

Äldre pappor ger sina barn en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv.

Människors möjliga livslängd anses numera vara kopplad till längden på våra telomerer, enligt formeln: Desto längre telomerer vi har desto längre och mer hälsosamma liv kan vi också räkna med att få leva. Jag har tidigare beskrivit att en telomeren är en mycket liten region med repetitiva DNA i slutet av en kromosom, som skyddar slutet av kromosomen från försämring vid kromosomens replikering vid celldelning. Vid replikering förmår cellen inte kopiera den yttersta änden på telomeren. Det innebär att för varje celldelning blir kromosomerna något kortare och äldre personer har naturligt kortare kromosomer än yngre människor. Det har föreslagits att människan från början har en full uppsättning telomersekvens, dock är telomeraset vanligen deaktiverat och för varje DNA-replikation (celldelning) förkortas telomersekvensen med 50-100 nukleotider. För en normal cell med en telomersekvens på 10 000 nukleotider, innebär detta 100 till 200 celldelningar innan telomeret slutar skydda cellen. Då detta händer kommer cellen att sluta dela sig, men för mäns könsceller gäller någonting annorlunda.

Nya forskningsresultat från universitet i USA visar nu att nyfödda barn får längre telomerer desto äldre deras pappa är när barnet blir till. Varje års senareläggning av ett faderskap innebär en förlängning av avkommans telomerer som motsvarar den årliga avkortningen av telomererna som annars sker under medelåldern hos den åldrande kvinnan. Idag är det ungefär var 10:e kvinna som väljer att leva tillsammans med en man som är mer än tio år äldre än hon själv. En evolutionsmässigt logisk förklaring till att en del yngre kvinnor på detta sätt hellre vill bilda familj med en kanske betydligt äldre herre än en ung man, ges därmed ett rimligt orsakssamband inom den nya forskningen inom epigenetiken.

Desto äldre mannen är när de får sitt barn, desto längre kromosomändar får nämligen barnet och därmed erbjuds barnet också fördelen av en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv, tror forskarna. Fynden förklaras enligt forskarna av att spermierna, tvärt emot övriga kroppsceller, får längre telomerer ju äldre mannen är. Det här beror på att äldre män har en högre Telomeras-aktivitet i sina könsceller som förlänger telomererna på kromosomerna (till skillnad mot vad som kan ske i övriga kroppsceller och vid en jämförelse med könscellerna i sperman hos yngre män). Eftersom mannen dagligen producerar ungefär 100 miljoner spermaceller, så måste det också finnas någon slags mekanism som förhindrar att inte telomererna kortas av i en raketfart. Telomeras är en sådan mekanism, ett enzym, ett kroppens eget livselexir som ökar livslängden på cellbildnigen och skjuter upp själva åldrandet. Enzymet är så potent att det teoretiskt skulle kunna bidra till att ge cellbildningen och människan som sådan ”ett evigt liv”. Förutom en högre Telomeras-aktivitet, som ökar spermans kvalité på sätt att den äldre mannens spermier ger en ökad livslängd, så sker även en utrensning av förkortade telomerstamceller i sperman med stigande ålder hos mannen. Mannen får m.a.o livsdugligare och bättre förädlade spermier desto äldre han blir (vilket även innebär att diagnosticerade infertila yngre män, naturligen kan bli fäder senare under sin ålders höst).

Inom romantikens och familjebildningens områden kan forskningsresultaten innebära en ny gryning för den mer erfarne, bildade och belevade gentlemannen. Det här betyder troligen att de unga kvinnor som idag lite skälmskt betraktade av moralen i tidsandan ändå söker upp mognare relationer eller inleder närmanden mot äldre män, sannolikt inte alls letar efter något infantilt moders- eller faderssubstitut och inte heller borde klandras som några slags underordnade helt omedvetna våp med brist på egen karaktär, begåvning, självständighet eller beslutsförbarhet. Äldre män som äktar yngre kvinnor behöver inte längre betraktas som varande ”gubbsjuka sökare av troféäktenskap” eller anses attraktiva enbart p.g.a social status, rikedom eller maktutövning. I stället tycks det vara korrektare att betrakta relationer där kvinnan är väsentligen yngre än mannen som en förnuftig evolutionär aktivitet och anpassning som i samklang med den naturvetenskapliga forskningen hellre önskar bibringa avkomman mer optimala livsförutsättningar och ett längre och mer hälsosamt liv.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Stöd ungdomar med vägledning.

Till följd av lågkonjunktur och finanskris ökar nu arbetslösheten. Dagliga varsel inom viktiga och traditionella industrisektorer på arbetsmarknaden sänker människors framtidstro och tilltro till en positiv ekonomisk utveckling. Prestationskraven på ungdomar i gymnasiet och högstadiet ökar och utslagningen stiger. Familjesplittringen är konstant hög sedan 80-talet. Minst en fjärdedel av alla 17-åringar har upplevt en separation mellan föräldrarna. Separationsrisken är fortfarande ungefär dubbelt så hög bland barn med samboföräldrar som bland barn med gifta föräldrar. Av de barn som kontaktar Bris bor endast 56 % kvar sin ursprungliga kärnfamilj.

Brister i inlärningen och en lägre grad av studiemotivation kan idag noteras redan i årskurs 7. Antal elever som klassats som "hemmasittare" eller ”skolkare” har redan stigit som ett växande problem i årskurs 8 och 9 på högstadiet. Ungdomar som lämnar både grundskolan och gymnasiet utan godkända betyg ökar, liksom behovet av bra lärlingsplatser. Många fler unga riskerar nu få mycket svårt att ta sig in på en reguljär arbetsmarknad. De tappar därmed möjligheter att skaffa egen bostad, försenas i familjebildning och en eget försörjd etablering i vuxenlivet. Socialstyrelsens statistik visar att självmordsbenägenhet och missbruk bland unga flickor och yngre kvinnor ökar på ett oroväckande sätt. Enligt folkhälsoenkäten för 2007 hade unga kvinnor oftare svåra besvär av ängslan, oro eller ångest och känner sig mer stressade. Kvinnor med lägre inkomster (som t ex uppbär sjuk/aktivitetsersättning) eller som helt saknar kontantmarginal har ofta självmordstankar.

Ungdomar försöker förstå, blir ofta bärare, uttolkare och de som utagerar mycket av vuxenvärldens obearbetade aggressivitet, tillkortakommaden och stress. Inte sällan finns en upplevelse av övergivenhet och en känsla av att vara överflödig hos några av dem. Många ungdomar idag kan berätta om att de ständigt blir hänvisade till sina rum, andra vandrar runt ute på stan om kvällarna, några har en nyckel med sig och går hem först när föräldrarna är borta eller sover. Paradoxalt nog är ungdomars högsta önskan idag, oftast mer tid tillsammans med sina föräldrar och andra vuxna personer. Ungdomarna vill ha och behöver vuxna som kan tjäna som vettiga trovärdiga och livsbejakande förebilder, lärare och mentorer i livskunskap och kulturell kompetens. De söker och efterfrågar en uppmärksamhet, inte för den vuxna människans pekpinnar, ifrågasättande krav och bekymmer, utan för en trovärdig vägledning om den vackra vida värld som omger, fascinerar, lockar och samtidigt tidvis frustrerar dem in i missmod.

Vägledningen kan handla om att bättre lära sig förstå: entusiasm, motivation, arbetsglädje, talangutveckling, artikulation, styling av personlighetsdrag, arbetsmarknad, psykosocial arbetsmiljö, alternativa studieval, inlärningssvårigheter, humörsvängningar, beteende problem, ekonomi, familjekonflikter, kamratrelationer, kärleksrelationer, familjebildning, ungt föräldraskap, barnuppfostran, ensamhet, självkänsla, självförtroende, tvångstankar, mobbning, ångestreglering, nedstämdhet, existentiella livsfrågor, självmord, självmordstankar, självdestruktivitet, identitetsfrågor, sorg, fysisk misshandel, kropp, utseende, boende, sexualitet, övergrepp och ofredanden, stress och stresshantering, missbruk inom familjen, skilsmässor och skilsmässoproblem , ätstörningar, könsutveckling, psykisk misshandel, fysisk ohälsa, eget missbruk (spel, droger, sex, mat, shopping etc.), vanvård och omsorgssvikt, graviditet, myndighetsproblem, IT-relaterade problem och olika levnadsöden.

Vi tillhandhåller därför en strukturerad vägledningstjänst omfattande fem (5) stycken samtal (ca 60 min) avsett för ungdomar mellan 13 och 26 år, som ett enda sammanhållet vägledningspaket. Vägledningspaketet kan upphandlas av en beställare (individen själv, föräldrar/förälder, företag, trygghetsstiftelse, försäkringsbolag, skola, socialförvaltning, arbetsförmedling, försäkringskassa) för viss utsedd individs räkning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom