Politik, ekonomi och psykologi

Socialdemokratins opinionskris i Sverige beror knappast på en förtroendekris för partiets övergripande vilja eller ideologi, som vi sett i bl. a Berlusconis Italien. Mediedrev som försökt utmåla Juholt som en näst intill lika förslagen goddagspilt och självtillräckligt majestät som Silvio Berlusconi, har efterhand kommit på skam. Tvärtom visar kritiken mot Juholt snarare på en politiskt högaktuell fråga som det socialdemokratiska partiet i Sverige (och tyvärr många andra partier i hela Västeuropa) principiellt undviker och inte vill namnge: De faktiska skillnaderna mellan de två politiska blocken, den individualiserade ekopatins och hovkulturens utbredning (av t.ex. de fyra storbankerna i Sverige är det endast Nordea som inte förväntas höja bonusarna i år trots den s.k. bankkrisen i Europa å andra sidan erbjuder Nordea sina högst anställda representativa boenden) och i tillägget av detta paradoxalt nog; ett motsatt krav på en perfekt individuell moral som efterlever, symboliserar och förebildligt återger majoriteten av ett kollektivs uppfattning och viljor. Denna senare övertro på en individuell utvecklingspsykologi och moral höjd över den djuriska rovdriften, står förstås i en fullständig och bjärt kontrast mot all kunskap som genererats inom vetenskapsområdet psykologi genom de senaste århundradena och några ledares begär efter lite mer förmåner.

Endast kollektivet och tron på en gemensam kollektiv lösning kan tillsammans peka ut den generella förebildligheten god nog för en civilisation som vill överleva långsiktigt, detsamma gäller även moralens och demokratins utveckling i en ekonomiskt kärv tid eller enskilda personers positioner på samhällstegen. Politik är en verksamhet som till syvende och sist bedrivs av kollektiva rörelser. Dessa är formerade som politiska partier och bör som sådana egentligen inte på något sätt individualiseras (eftersom den demokratiska devisen en man en röst då förskjuts eller äventyras och olika särintressen får ökat spelutrymme). I västvärlden har detta skett så att politiken och de politiska idéerna efterhand individualiserats och sålts ut till inbitna datanördar, ekonomer och räknenissar som tagit över det politiska tolkningsutrymmet och förändrat kollektivet och de kollektiva rörelserna till flimrande nyhetstags på dataskärmar, matematiska ekvationer och ekonomiska balansposter att fritt spekulera om. Politik och idéutveckling om människor och mänskligt liv har i dessa sammanhang tyvärr kommit att handla om just olika särintressen och om vem som är den mest hungriga eller förslagna råttan. Minns hur snabbt Obamas tal om hopp, trygghet, framtidstro, social välfärd, god livsmiljö och en positiv utveckling snabbt spolats ned mot avgrunden med ekonomens sedvanliga dödgrävarretorik, veckade panna och panik för underskott och fallande kurser.

Andra perspektiv, övergripande kollektiva lösningar och en genomtänkt och utvecklad gruppsykologi behövs därför i ett samhälle tack vare och just därför att enskilda individers psykologi och beteenden formas och utvecklas till följd av så många olika diskrepanser och brister förefintliga hos alla enskilda individer. Dessa brister är välbeskrivna i den pedagogiska litteraturen och konsten. Se i sammanhanget t ex min bok ”Perspectivae” som innehåller många olika exempel. Jag redovisar där hur man t ex inom politikerområdet måste förstå och hantera individuella begär, maktanspråk och en individuell girighet som ibland gått helt och knasigt överstyr till rent ”sjukliga tillstånd” eller hur ”det som ser bra ut” faktiskt inte egentligen alls ens existerar (annat än som synvillor). Detta är faran om vi individualiserar det politiska området och näringslivet och inte betraktar dem som kollektiva lösningar för ömsesidiga utbyten.

Med en fördjupad psykologisk förståelse och skolning kan man bättre undvika strukturella och organisatoriska brister som vi idag ser följderna utav i mediedrev och i finanskrisens olika återverkningar. Förnuftiga socialdemokratiska ledare t ex. Ingvar Carlsson har tidigare lyssnat på existentiella teoretiker och författare som t ex Rollo May. Vi är nu fler än 7 miljarder människor i världen helt beroende av resurser som är starkt begränsade. Är det nu inte dags, att en i grunden stark kollektiv politisk folkrörelse som de politiska partierna utgör, åter samlar sig och försöker vetenskapligt förstå och implementera psykologiska skillnader och begränsningar mellan å ena sidan individualpsykologi och gruppsykologi och å den andra sidan ekonomisk politik grundad på korruption, girighet och ekopati v.s. jämlikhet och en justare och mer humanistisk fördelningspolitik som angår och omfattar samtliga människor?

Om de politiska organisationerna i Sverige och Västeuropa bättre lyssnar in:
a) signaler om enorma förmögenhetsomflyttningar (liknande reduktionen i slutet på 1600-talet och nu t ex Lehman Brothers och MT Globals miljardkonkurser),
b) utmålade risker för recession,
c) levnadsvillkor för t ex arbetslösa ungdomar i Occupy Wall Street rörelsen och
d) en demografiskt starkt förändrad befolkning,
e) återtar idépolitik och politiska lösningar från ekonomer,
f) bekämpar ekopati och en florerande likgiltig girighet hos enskilda individer i och utanför de egna politiska leden (varhelst de förekommer),

…så återvinner troligen politiken och de politiska företrädarna ökad sympati och förtroende för fortsatta kollektiva förslag och lösningar redan till kommande val.

Torbjörn K A Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Landstingen kollapsar

- god hälsa flyttar in

Finanskrisen och lågkonjunkturen gör hålen i plånböckerna ännu större hos de flesta av Sveriges landsting. När skattebetalarna blir arbetslösa så sjunker intäkterna för landstingen, och budgetar och tidigare sparplaner får arbetas om. I Västernorrland fanns det en sparplan på 361 miljoner kronor i november, redan i januari 2009 har den utökats till 550 miljoner, enligt en dagsaktuell undersökning av Dagens Nyheter.

Hittills har tre landsting - Stockholm, Uppsala och Norrbotten - tillsammans varslat fler än tusen personer inom sjukvården. Men det är bara början, fler varsel kommer att läggas under året och man kommer att låta bli att återbesätta vikariat, vakanser och pensionsavgångar. Primärkommunerna brottas också med stora budgetproblem och frågor om utveckling och effektivisering av verksamheterna.

Där man företrädesvis borde arbeta med strategier för att sänka ohälsotal, har många framstående företrädare för landstingen bedrivit sjukvårdsinsatser utifrån grumliga antaganden om att det funnits ”ett särskild synsätt på sjukdomar som har med vanor, attityder och traditioner att göra”. D v s ineffektivitet, dålig behandlingseffekt och resurshantering har i klartext skyllts på hypokondri hos patientgrupper eller klanderlik underställd personal inom den egna organisationen.

I stället för att återkommande diskutera, ändra och framföra vidlyftiga och kostsamma förändrings- och ombyggnadsprojekt, i egen regi starta upp och lägga ned diverse tidsbegränsade EU-projekt, bedriva forskning, utbildning och fortbildning in absurdum, borde landstingens beslutsfattare kritiskt värdera de statistiska fakta- och beslutsunderlagen inom de egna kärnområdena. Man borde bättre sätta sig in i de egna behandlingsmetoderna och fråga sig vilket ansvar de själva och bl a storebrorsattityden och oförmågan till frivillig decentralisering och samarbete med primärkommunerna haft, vad avser bristen på utveckling av långsiktiga behandlingsmetoder, kostnadseffektivare administration och en ekonomisk härdsmälta som kunnat förutses, och nu närmar sig.

Om inte förr, är det nu dags att förstatliga de regionala sjukhusen och snabbt slimma ner (skrota) landstingen och låta sjukvården helt igenom bli privat, decentraliserad, primärkommunal, avknoppad eller kooperativt driven. Landstingets hegemoni på vårdområdet riskerar bl a primärkommunens framtida möjligheter för finansiering av specialistkompetens att kunna möta demografiska förändringar i befolkningen. Den offentligt drivna vården genom landstingen med enorma läckage i form av fortsatt höga ohälsotal och byråkratisk elefantiasis i transferingarna av resurser via t ex försäkringskassorna, kollapsar annars över sig själv. Skattemedel som avsätts till vårdinsatser, försvinner i fortsatt organisationsgrubbel. Dess för innan fortsätter landstingen också att fortsätta driva flera mindre privata vårdalternativ mot helt onödiga konkurser och nedläggelser! Möjligen små, men oftast väletablerade och lokalt bundna företag (utan ett flertal kostnadskrävande mellanskikt) med erfarenhet av slimmad och kostnadseffektiv vård, god arbetsintensitet, med väsentligen högre täckningsbidrag i varje åtgärd, flexibel efterfrågestyrd kvalité och specialisering.

Som själva existensen och behovet av Folkhälsoinstitutet i Sverige och de starkt ökande kostnaderna visar, är det främsta argumentet och den största samhällsekonomiska besparingen för sjukvårdens överflyttning till primärkommunen att sjukvården självklart har en gigantiskt stor pedagogisk uppgift framför sig, för att kunna minska sjukvårdskostnader och ohälsotal.

Sjukvården bör m a o integreras inom det befintliga utbildningsväsendet som idag är kommunalt eller statligt, för att tillföras de kvalificerade pedagogiska instrument och resurser som idag verkar framgångsrikt i skolvärlden. Hälsocentra inom utbildningsväsendets ram kunde också befrämja forskning, generationsmöten och erfarenhetsöverföring. (Många landsting och enskilda läkare inom t ex primärvården idag understryker därtill det preventiva arbetet och friskvårdsarbetets betydelse för en positivare hälsoutveckling).

Genom landstingens kollaps, överflyttning av sjukvårdsresurser och beskattning till kommun och stat, tillförs sjukvården praktisk pedagogisk och kulturell kompetens. Sjukvården blir en hälsobefrämjande verksamhet värd namnet god folkhälsa. Primärkommunal verksamhet och kommunalt självstyre uppgraderas, breddas och får en större roll för människors primära behov, välmående och försörjning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom