Doktor Cenodoxus

Initium omnis peccati [1]

Av Torbjörn K.A. Eliazon

 

Detta är berättelsen om en man, som inte kom till himlen. Till trots av sina högsta ambitioner och att han förmått göra mycket gott! Anledningen är helt enkelt att han inte lärt sig sina läxor, utan måste försöka läsa in dem igen och därmed göra om dem. Han ansågs rätt belevad och påläst, men när det kom till prövningen inför vår Herre så kom hans levnad helt och fullständigt på skam. Ungefär som en elev som skolkat från sin undervisning.

Hans syndfullhet var hans egen stolthet, högmod och hans fåfängliga försök att utav sin samtid försöka erövra erkännande, framgång och en kulturell och social status. Den enda rena kärlek som den här mannen kunde hänge sig åt var nämligen kärleken till sin egen förträfflighet -amor propriae excellentia[2]! 

Av alla sju dödssynder[3] är högmodet och stoltheten dessutom allvarligast,  eftersom det uppmanar oss att fjärma oss från en tro på några högre moraliska  lagar, regler och värderingar, än dem vi själva sätter upp för vår livsföring. "Även om vi flyr bort från Gud i alla våra laster,  så höjer högmodet ensamt arrogansen gentemot Gud" sa Thomas av Aquino[4] och gav samtidigt en ytterligare hänvisning till Augustinus[5] beskrivning av Babylon (ett samhälle som vänt sig bort från alla Guds lagar).

Han är ingen prins, han är en vanlig doktor. Han heter Cenodoxus, även kallad doktorn från Paris. En idag ganska åldersberest man som fortfarande ändå har ett gediget rykte för att han kan läka de sjuka, hjälpa de fattiga, tala vänligt och betjäna alla som på något sätt behöver hans tjänster. Cenodoxus är utan snobberi eller högmod, en vänlig människa lika älskad som beundrad och har lyckats i alla de saker som han föresatt sig att han ska göra. Han är i sanning en barnens advokat, lärare, läkare, vetenskapsman, författare och sagoberättare. En riktigt god psykolog och filosof som till och med ibland ger kungliga råd till högre herrar och prinsessor i deras dagliga bestyr. Han lär ha överträffat de flesta på alla de saker man kan vara duktig på i livet.

Allting började egentligen när han ville till himlen och nekades, för tusen år sedan. Året var de kristnas 1082. Han kallades då för Raymond Diocres och arbetade som professor vid Sorbonne i Paris med ett universellt rykte för sin pedagogiska skicklighet och en visad särskilt stor dygd i sitt arbete. Men, han började förlora sin egen goda hälsa, vilket inte minst oroade alla hans vänner. När han blev sjuk besökte därför vännerna hans hus för att se om om det var något som de kunde göra för honom. Det, var bara en helt bortkastad ansträngning. Allt som de kunde bistå honom med var tröstefulla ord och avundsamma beklaganden om att de själva nog helst skulle ha velat vara mer lik honom, under sina egna liv. Människorna bad för honom dag och natt och alla ansåg sig rätt övertygade om eller trodde, att Cenodoxus, var den absolut trevligaste person de någonsin träffat.

Men, ingen I hela världen kunde nu hjälpa den gode doktorn i Paris, som ju själv ändå hade hjälpt så många andra människor. Prästen kom och försökte, men var helt oförmögen att höra honom erkänna några som helst synder, som han inte redan kände till. Han som via bikten skulle förlåta honom hans sista synder i livet fick därför överge honom till slut och sa att han ändå hade gjort allt som han kunde göra, "Men, med Herrens hjälp kan du nog ännu återfå din hälsa, tillade han." Cenodoxus dog, och sorgen tog vid.

Tre dagar senare, var kistan vackert prydd, som sig bör med vackra symboler från ett framstående sällskaps- och yrkesliv. Cenodoxus åkte till domkyrkan i en dyrbart anskaffad vagn och via en välordnad procession, tillsammans med sina professorskolleger, en stor grupp studenter och väldigt många präster. Det var mycket högtidligt! Hundratals människor deltog redan i begravningscermonin och otaliga ljus hade tänts inne i katedralen.

Det mumlades böner och människor grät rikligt och välmenat. Men, när den döda kroppen av Cenodoxus hade förts in i katedralen och placerats på ett stenbord skulle kroppen förberedas för en av de sista riterna, en så kallad helig Viaticum. En välsignelse, när man fuktar den dödes läppar som ett slags färdkost och samtidigt åkallar den döde personens namn. ”Cenodoxus!” Då börjar Cenodoxus läppar plötsligt att röra sig och... han talar:

Cenodoxus: Ack Neej...!
Församlingen:  Gud bevare oss. Det är som ett mirakel!
Cenodoxus: Ack, ack Nej! Vår högste himelske domare har fördömt mig.
Församlingen:  Oh Gud den Allsmäktige. Skona och frukta den store Gudens boning!

Församlingen var nu fullständigt överväldig av skräck, panik och förundran. När det manligt undersköna, halvskäggiga anletet, som avspeglade högmod, fasa och förtvivlan åter en gång lydde sin bärares intentioner, och när hans stolthet i det sista utlöste sig i en ur hjärtats djup kommande förbannelse mot den helig andes röst, gick det som genom märg och ben hos de närvarande. Ingenting liknande hade någonsin inträffat i historien tidigare. Aldrig förr hade någon börjat tala igen på sin dödsbädd. Det var verkligen ett Guds mirakel!

Uppgifterna går nu lite isär om vad som hände de följande tre dagarna. Enligt samständiga uppgifter ställdes Cenodoxus ande samtidigt med händelsen i katedralen, inför en tribunal av domare i himlen, bestående av bland andra Guds Herre, Jesus Kristus, apostlarna S:t Paulus och S.t Petrus, sina skyddsänglar och ärkeängeln S:t Michael.

Här satt också flera andra som Cenodoxus aldrig träffat. Personer från en framtid han aldrig mött. För Cenoxus var allt som en ond lång mardröm som han vaknade alldeles stel, kallsvettig och skräckslagen mitt uppe i. Hans framfart genom livet hade plötsligt och abrupt hejdats. Plötsligt och yrande stod han högst uppe på en av den norske skalden Griegs högsta bergstoppar utanför Bergen, någonstans vid Hardangervidda i sydvästra Norge. Hans livs stora kärlek Philautia  fanns här intill honom och hon hängde nu tillsammans med honom längst upp över en hemsk avgrund som han nu inte kunde ta sig över eller förbi. Skulle hon med sitt underbara leende och med sina betryggande ord på en lite främmande accent, nu äntligen kunna komma till hans skyl och räddning? Hon, som han höll så högt att han avstod. Hon så skör, tillmötesgående och vän som gladde honom till vördnadsfull respekt och som han gett upp genom att gå förbi. Kärleken till jämliken.

Han fick svindel, upplevde det som att han helt spysjuk av livet skulle förlora balansen och falla ned som ett avskräde utför de höga spetsiga klipporna ned mot en avgrund som låg mörkt och skrämmande. Ingenting kunde längre hjälpa honom. En av tribunalens änglar, nu kallad S:t Christian ville tvinga honom förstå stupets bråda villkor. Han insisterade nu på att få berätta några sedelärande berättelser. Andra sjöng hemska sånger eller uppfordade hörsamhet med andra metoder. Cenodoxus försökte hålla för sina öron för att slippa höra, sökte blunda för att slippa se, ville inte tappa taget...bli, en fallen hjälte. Han skrek:

Oh, gode gud, var är jag hän!
Gick jag bort? Är jag här - än?
Allt levande passerar nu förbi,
Min ångest kreverar inuti,
Och ju mer plågor som slår mig an
Ville jag mest skrika mitt kända namn

Brinnande törstig gick jag ut
För att nå till paradisets slut
Men klibbig kallsvett rinner fram
Sätter liv och heder i full brand
Ser ned i djupaste avgrunden
Djävulen, han ler med munnen
Grälar på mig för ditt och datt
Att jag värst av alla skrymtare vart
Jag ville ha varit from som min Herre
Men frestelser var ibland lite värre...

Philautia (Egenkärleken - svarar honom):
Du har tjänat att få sväva i himlen blå.
Cenodoxus: Intill min skönaste skyddsängel då?
Philautia: Fakta är svåra och riskabla tabun.
Cenodoxus: Och den risken gör mig livrädd nu.
Philautia: Det kan vara en dygd. Men risk?
Cenodoxus: Heliga män saknar min list.
Philautia: Du drömmer och är utom fara.
Cenodoxus: Vem vet, vad jag ska svara.
Philautia: Pojkar ljuger, män talar sant.
Cenodoxus: I varje dröm, finns en vis man.
Philautia: Det där lät, tomt och falskt.
Cenodoxus: Det tycker jag inte alls!


...så låg Cenodoxus där. Kall och sig lik igen, inväntades nåd eller försoning.

---

[1] I början av alla synder.
[2] Egenkärleken / kärleken till sin egen förträfflighet.
[3] Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja
 [4] Thomas av Aquino (1225- 1274), Summa Theologica I-II, fråga 84 
 [5] Aurelius Augustinus (354-430) är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och                                                                                       en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Fri tolkning efter Jacobi Biedermannus (1578-1639) skådespel Cenodoxus - Doktorn från Paris, se även http://cenodoxus.com

Svält eller hopp i Sverige?

Håller en allt för återhållen reformpolitik på att ge nya svältår på sätt som skapar en ekonomisk stress hos investerare och unga män och kvinnor, flyttpanik och en ny utvandringsvåg för Sverige? När det nya året 2011 inleds beräknas Sveriges folkmängd att vara 9 417 000 personer, enligt SCB:s preliminära befolkningsstatistik. Folkmängden fortsätter att öka men inte i samma omfattning som under 2009.

En trend och kraftig varningssignal i den nya befolkningsstatistiken är dock en mycket kraftigt, ökad utvandring. Under 2010 beräknades nämligen 49 000 personer ha utvandrat från Sverige, vilket är en ökning med 24 procent jämfört med föregående år. Siffran är så hög att man måste gå tillbaka till missväxt- och svältåren 1867-69 för att finna motsvarande höga siffror i befolkningsstatistiken. En stor del av ökningen beror på att Skatteverket under 2010 särskilt följt upp personer vars bosättning varit okänd en längre tid. Om de här personerna inte längre anses bosatta i Sverige har de blivit avregistrerade från folkbokföringen som utvandrade. Om denna grupp exkluderas från statistiken så skulle trots detta utvandringen vara omkring 14 procent högre i år än under förra året, vilket är en markant ökning och en fortsatt hög siffra.

Av de 49 000 utvandrarna är mer än hälften svenska medborgare. Andra stora grupper som utvandrar är medborgare från de nordiska grannländerna. För svenska medborgare var de vanligaste länderna att flytta till under 2010 Norge följt av Storbritannien och USA. De utländska medborgarna flyttar i hög utsträckning till det land som de har medborgarskap i. Där kännedom finns om vart de utländska medborgarna flyttar har två av tre flyttat till sitt medborgarskapsland. Bland utvandrarna är det, som vanligt, något fler män än kvinnor som emigrerar. Med fler än 200 000 öppet arbetslösa människor i Sverige idag, är det troligt att det på samma sätt som på Irland, är många människor i 20—30-årsåldern som är välutbildade och nu lämnar landet i den nya utvandringsvågen. Den globala världsekonomin är också på väg att tippa över mot Syd och Öst. Det handlar inte om sifferlekar, hopp eller girig spekulation utan om att land efter land i Asien, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika frenetiskt fått upp farten i konkret slitsamt arbete. Tendensen att arbetskraften i Sverige lämnar landet är samtidigt parallell med en boom av förestående pensioneringar på den svenska arbetsmarknaden.

Det är i det här sammanhanget kanske mycket bra, vällovligt men lite storartat naivt när t e x en ekonomiprofessor på SVT:s debattsidor äntligen intresserar sig lite för och lekfullt ”kvackar in” inom psykologins och skönhetens område när de matematiska ekvationerna inte alltid längre så tydligt hänger ihop. Ekonomiprofessorns tes om ”vi måste våga hoppa in i det okända” och ” att det är människans förväntningar på framtida möjligheter, händelser och produkter som styr allt mer av våra liv, från politik till konsumtion och kärleksliv” sammanfattade jag förresten själv för några år sedan med begreppet: ”The New Queen”. Företeelsen har även likheter med det som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan redan på 60-talet klargjorde som objekt petit a. Psykologin om det mänskliga begäret och illusionerna eller drömmarna om vår framtid har nämligen intresserat många psykologer och filosofer allt sedan Descartes dagar.

Gammal och erfaren i gården vill jag dock varna för ”lyckogurus” som vill dra för snabba, långtgående och förenklade slutsatser i en ”hoppa i det okända” eller ”satsa på dig själv” filosofi. Samhällsutvecklingen och psykologin i denna rör vid en mycket stor plasticitet, många paradoxer och en svår komplexitet som kan leda in till katastrofala följder oövervägt eftertanke och reflektion. Lyckan och hoppet kan givetvis vara en enkel och bra drivkraft ibland som ekonomiprofessorn föreslår, men är det inte desperationen, hopplösheten och vanmäktigheten som i lika hög utsträckning leder oss till t ex den påtvingade utvandringen. Människor liknar varandra eller kan vara så helt unika och olika varandra som mångfalden av bokstäverna i vårt alfabete eller blommorna på en svensk sommaräng. Jag vill därför hålla nyfikenheten på människan, den avvägda och reflekterade riskbedömningen, beroendet av den andres spegling och åsikter, trägen att göra det vi har bättre (genom bl a Sisyfos-arbetet), önskan om att få veta mera (d v s förtjusningen och häpenheten inför ny kunskap) högre, än den som enbart vill leva på eller förlita sig till hoppet.

Gott Nytt År!

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Mer än en piga?

Är den svenska befolkningen blott konsumerande valboskap, pigor och dränger eller vill vi någonting mer och existentiellt annorlunda frågar sig leg.psykolog/socionom Torbjörn K A Eliazon i denna artikel om bl a utförsäkring, auktoritetsbehov, prinsessbröllop och riksdagsval.

Äldre herrar kan nostalgiskt tycka att det nog var bättre förr. Det här för att som en av de äldre herrarna sa: -" Förr kunde man få en bra dräng för 30: - och en bra piga för bara 15: -" (per månad)! Idag är den ledande politiska devisen från samtliga politiska partier i Sverige densamma som judarna löd under i koncentrationslägren "Arbeit macht Freiheit" d v s det är genom arbete och karriär vi ska bli självförverkligade, klokare och fria. Det senare gäller förstås med vissa inskränkningar speciellt som den citerade äldre herrens filosofi och klassificering av arbetskraften finns kvar, särskilt inom det hårdföra segment inom kapitalismen som kallats slavens arbete eller WalMart-ekonomi.

Pig- och dräng terminologin bottnar ur en lutheransk arbetsmoral genomsyrad av altruism, nit, redlighet och försakelse av egna behov som lever kvar i bl. a de utförsäkrades ömmande kroppar och i girigheten (som den t ex uttrycker sig i konsumtionsmönster, lönebildning och visat sig i bonusexcesser, bank- och finanskris). En girig hunger som föraktas av några och dyrkas av andra. Paradoxalt nog så har samtidigt det främsta argumentet för att försvara t ex prinsessbröllop, kungahuset och en ekonomisk välsituerad politisk kuria och statsapparat, blivit just att man är eller tjänar som pigor och drängar (åt folket eller näringslivet) och dessutom har rimligt modesta löner som håller konsumtion och efterfrågan uppe.

Det finaste man kan vara idag är kändis, men också kändisen bör vara en arbetsmyra, en fotsoldat, en piga eller tjänande dräng för publicistiken. T ex de politiska valdebatterna idag (särskilt med ökade inslag av personval) handlar om vilken partiledare som är den bästa pigan eller drängen. (Härigenom blir RUT-avdraget särskilt symboliskt laddad i valdebatten.) Om målsättningen och ambitionen blir för otydlig, oklar eller uppfattas som extravagant och oförståelig förlorar vi snart fotfästet i menigheten för att inte tala om - måttfullheten. Blir anklagade för - att vilja mer! Den existentiella friheten lindas hela tiden in i den ekonomiska materialitetens konkreta realitet. Frågan är om vår samtid, våra medmänniskor, arbetsmarknaden, politiker, religionen och etiken någonsin betraktar vårt existentiella berättigande och frihetspatos högre än den inledande drängfilosofin (jmfr även Hegels berömda Herre-Slav-allegori).

I vår moderna tillvaro och till trots av det synbart jämbördiga i den utbredda drängmoralen, ingår antagligen ett starkt behov och en underliggande stor längtan efter en annan suveränare styrka och en hyggligare verksam auktoritet. En auktoritet vars hopp och positiva narcissism är värd vår beundran, som vi kan böja oss inför, behärskas och eventuellt också bli misshandlade av. Ett samma starka väsen som sagornas hjältar berömmer sig för att ha besegrat och en individ som bortom utnyttjandet i drängfilosofin kan försäkra oss om, att vi verkligen är hans älskade barn. Tankens övertygande bestämdhet, viljans styrka och hans handlingars tyngd skapar här gestalten för våra drömmar vid sidan av en uttalad självständighet, oberoende och en närapå gudomlig bekymmerslöshet som kan stegras till det hänsynslösa.

Andliga ledare som Dalai Lama och bibelns Moses kan vara två sådana här gestalter. Man måste givetvis beundra en sådan människa, man kan lita på honom, men man kan inte låta bli att nog också frukta och avundas honom. Gestalten påverkar nämligen sina medmänniskor genom sin autentiska personlighet, sina drömmar, sin godhet och stramt burna idéer och vägvisning. Under vår livstid utdömer vi många andra ovärdiga personer och försöker i dem utforma ett anlete. Personer, ledare, chefer, idoler och människor vilkas verkan på samtid eller eftervärld kan ifrågasättas. Hur är det då möjligt att de flesta framlever sina liv som pigor och drängar och andra enskilda människor utvecklar en aktivitet som förmår förändra livslinjer, svar och definitioner, förflytta berg kanske för århundraden och generationer framåt?

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom