Far, ser du inte att jag brinner upp?

Det brinner en eld i oss alla! För några mer konkret och ohämmat än andra. Av förefintlig statistik framgår att de anlagda skolbränderna i Sverige mer än fördubblats, på ett väldigt oroväckande sätt. Under de sista 10 åren kan man också se stora förändringar när det gäller gatuvåldsskadade. Framför allt att gatuvåldet blivit råare och kryper ner i åldrarna både när det gäller våldsskadade och gärningsmän. Den som löper störst risk att utsättas för gatuvåld idag är pojkar mellan 15 och 24 år, som vistas utomhus på offentlig plats natten mot lördag och söndag mellan klockan 23.00 och 04.00. Uppkomna skador är därtill allvarligare och mer livshotande, genom att tillhyggen och vapen av olika slag används. Livsfarliga sparkar mot huvud och ansikte förekommer i nästan hälften av fallen. Utöver det personliga lidandet för väldigt många människor, uppgår de ekonomiska kostnaderna för sjukvård, behandling, fängelse och rättsskipning, förlorad arbetsinkomst och egendomsförluster till miljardbelopp.

Med August Strindbergs ord kan vi förstå att extraordinära tonårshandlingar oftast ingår som en del av ungdomars "gängse skrikmanér" och att de därför "skriker som hästar". Det finns idag vetenskapliga belägg för att det också "brinner till" mer i ungdomars hjärnor. Ungdomar har helt normalt svårare att hantera ångest, frustrationer, tillkortakommanden, ilska och aggressivitet än vad många vuxna inom skolan förstår. Både hemmet och skolan ställer ofta för högt ställda prestationskrav på många ungdomar, visar forskning. Forskning som många som hanterar ungdomsfrågor och ungdomsgrupper idag är ignorant okunniga om, därför att man saknar kompetent handledning och tid eller ork att ens bry sig. Ett sådant exempel är att ungdomar har svårare att hantera t ex aggressivitet för att nervimpulsaktiviteten i frontalloben normalt sett är ca 20 % accelererad hos tonåringen, i jämförelse med det yngre barnet eller den vuxna individen. Detta kan försvåra och förvirra tonåringens möjligheter att kognitivt hantera basal information, förstå sociala interaktioner, hantera och på ett korrekt sätt avkoda emotionella signaler och vilka slutledningar man bör dra av en given stimulering (t ex under lördagsnatten).

Jag har tidigare visat hur extremt våldsamma, ilskna och frustrerade unga människor kan bli och hur frustrerade människors ilska och hat mot ledande auktoriteter kan leda till formidabla upplopp, kravaller och mordbränder riktade mot samhällsinstitutioner, t ex skolor. Idag är det vardagsmat i t ex Göteborg och Malmö, och beslutsfattarna låtsas bli tagna på sängen: "Efter en ovanligt lugn sommar kommer den gångna veckans ungdomsbråk som en obehaglig överraskning". Det är antagligen mycket naivt och farligt att betrakta statistik över skolbränder i Sverige och en alltmer utbredd psykopati, som vanliga ungdomsbråk, ungdomsrevolter eller enstaka manifestationer av aggressivitet och missnöje. Den här typen av händelseutveckling är inte "slöddrets" verk, utan uppvisar en allvarlig och fundamental frånvaro (från att faktiskt sätta sig in i, uppmärksamma, lyssna och ägna tid, reflektion och bemötande till ungdomars fascination, längtan och behov) hos en hel föräldrageneration med egna empatiska brister, i egen politisk och social upplösning. Vuxna och föräldrar är nämligen inte sällan alltför upptagna av egna obearbetade problem, drömmar, ambitioner, idéer och illusioner om makt och självförverkligande och har i många fall abdikerat eller helt enkelt avsatts från en trovärdig ledar eller föräldraposition.

Hur återskapar vi då människan ur djuret som vi är, till en godare gestalt och ett föredöme för barn, en kulturvarelse i ett civiliserat samhälle byggt på ömsesidig respekt, lyhördhet och kommunikation? Hur gör vi det innan, likgiltighet och sorg ödelägger flertalet? Visst måste vi kunna lära oss förstå ungdomstidens vedermödor och hur människorna kriminaliseras i vanmakt, innan ynglingen utbrister: - Far, ser du då inte att jag brinner upp!?

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Du kan även läsa, kommentera eller milla denna artikel på Newsmill.se

Djur och människa. Vad brinner du för?

Är vi monster, djur eller människor? Vad brinner vi då för, vad är betydelsefullt? Här en eftertanke och kanske ett litet mer förhoppningsfullt evangelium: Media och det i fullständighet fria ordet är vår sanna kommunikation och spegel, eller en användbar kvarnsten?

Kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen prostituerar sig idag genom att sälja helt riktiga "nummer" på ord och en fotosättning som exploaterar djuriska och monstruösa beteenden, kvinnor, ungdomligt utseende, nakenhet och sex. Tidningarna säljer idag fortfarande bra, på exakt samma sexualiserade innehåll som herrtidningarna Fib Aktuellt och Lektyr gjorde på 70 och 80-talen. Feminismen är död, och kvinnorna reagerar inte längre, tvärtom har många själva blivit sexkonsumenter och s k "Cougars" (äldre kvinnor som dejtar yngre män) och därför nu börjat efterfråga vaginala skönhetsoperationer. Den s k dagstidningen Östersunds-Posten publicerar en helt vanlig vardag ett bröllopsfoto på sin ordinarie familjesida, där en antagligen till åldern helt vuxen man (kanske pappa till barn som sett upp till sin far) ligger krälande på golvet som en ynklig liten mask eller pilskt förvanskad hund. Bakom honom en halvt avklädd kvinna i vitt sirligt strumpeband, förvandlad till ett tomt SEXOBJEKT på sin bröllopsdag.

I nyss nämda tidning kan vi också läsa om stjärnkusken som avstängs från sin försörjning för djurplågeri och om förorterna Torvalla/Brunflo i Östersund och Rosengård i Malmö som brinner under extremt ungdomsvåld! Gränslösa ansvariga utgivare, journalister, fotografer och rubriksättare i media utnyttjar en mänsklig förnedring när människor blivit som djur, om vi inte ser upp och reagerar. Journalisten och media rapporterar inte om verkligheten, utan väljer hur de vill (om)skapa den till säljande sensation! Mediabilder är förebilder för våra barn. Just dem som ska försvara "det fria ordet" riskerar därför själva mest urvattna bildkonstens och ordanvändandets innersta kraft, urvattna språket dess användbarhet och mening (som den exempelvis uttrycker sig i konsten, religionen, retoriken och politiken) och därmed bli djävulens kommendanter, skamlighetens marknadsförare, försvarare och kallblodiga representanter.

Mycket vi ser omkring oss blir som en tyst, ordlös sorgesam materialiserad pantomimföreställning vi inte förstår något utav, annat än smaklösheten, torkan, svälten på en medmänsklighets sinnliga inre väsen och värme. När orden saknas för att förmedla en bildmässigt eller ett akustiskt inhämtat intryck tvingas vi i agerandets form, genom att exempelvis utföra uppseendeväckande och omskakande handlingar, framföra erfarenheten av en saknad och inre tomhet. Vi riskerar sammanblanda djuret med människan, djuriskhet med mänsklig utövning och symbolisering. Vi misstar ondska, ilska, aggressivitet, psykisk sjukdom och hat med att brinna för och arbeta för större mänskliga och kanske godare angelägenheter. Det är nog sant att vi alla föds som hundar, tigrar och andra djur, men måste vi inte alla utvecklas och försöka bli bättre, vänligare, snällare poeter, lärare, politiker eller andra symbolanvändande varelser. Det här om, fortsatt civilisation, bra överenskommelser, mindre våld och en mer kreativt utvecklande kultur överhuvudtaget ska vara fortsatt möjlig.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom