En pillerburk på skolbänken

Är den svarta pedagogiken åter på
frammarch inom den svenska skolan?

-          ett humbug inom naturvetenskapen ?

I grunden är jag utbildad förvaltningssocionom och började min yrkeskarriär i primärkommunen på 70-talet med att hjälpa människor att få materiella saker och behov som bostäder, förskolor, skolor och industrilokaler, förvaltningshus och servicehus för äldre, tillgodosedda. Arkitektur och ingenjörskunskaper skapar goda förutsättningar för människors liv inom detta samhällsområde men byggnadskonsten och den materiella välfärden inrymde människor som jag själv ville lära mig mer om. Jag fick ett erbjudande om att gå psykologutbildningen i mitten på 80-talet och antog erbjudandet. Teoretiskt så skolades jag inom psykologins område på två av landets mest ansedda universitet (Lund resp. Umeå). Praktiskt så lärde jag mig psykologins gränser på en rättspsykiatrisk institution för gravt kriminaliserade psykiatripatienter (Sidsjöns sjukhus Sundsvall). Här insåg jag att sjukvården är den plats man hamnar på (helt avskuren från vardagslivets realiteter och trivialiteter) när man inte längre är mottaglig för psykologiska eller pedagogiska problemlösningar av livspusslet. Jag noterade även att alla dessa trasiga människor varit som du eller jag, och en gång fått lära sig något i hemmet eller skolan. Märkliga psykosociala uppväxtvillkor och bemötanden (Se även min bok PERSPECTIVAE) hade gjort dem annorlunda på sätt att samhället nu bekostade dem nästan ett par miljoner kronor varje år enbart för att uppehålla deras dagliga liv. Sagt och gjort vände jag sjukvården och det diagnostiska sjukvårdstänkandet med dess grundantagande om att ”alla har en diagnos” ryggen, för att i stället som privat entreprenör kunna livnära mig och arbeta förebyggande med psykologiska och pedagogiska metoder inom utbildningsväsendet, arbetsförmedling, företagshälsovård och i en egen privat praktik.

Åren går. Människor jag möter får relativt bra effekter av mina arbetsmetoder och ansträngningar att hjälpa dem när livet kärvat ihop sig. Oftast kan de jag möter gå vidare i sina liv utan att fastna mer kroniskt i sjukvårdssystemet med dess inslag av ifågasatt och ohälsosam droganvändning (se t.ex Whitaker, Robert - Pillerparadoxen). Friställd från sjukvårdstänkandets instrumentella däggdjursinställning till människan (Ja, vi är alla djur, men inte helt ociviliserade eller i en bur!), kan jag efterhand lära ut att psykologin sitter mer i vår ordanvändning, kommunikationen och ömsintheten i våra möten, än i en hjärna som anses innehålla diverse infekterade och kategoriserade spöken! Jag kan demokratiskt öppet kritisera sjukvården för det sistnämda, men också visa psykologins alternativ och möjligheter inom mer vardagsnära livsområden.

Landstingen går på knäna ekonomiskt. Det befolkningsmässigt rätt lilla landstinget i Jämtland är länets största arbetsgivare och omsätter trots fåtalet boende i länet drygt en miljard kronor skattemedel årligen. Många människor i en nödställd situation skulle enligt mitt förmenande kunna bli hjälpt av så mycket pengar men, min bild av landstinget efter 20 år som privat vårdentreprenör inom psykologin i länet är tyvärr allvarligt svärtad och grumlad. Landstinget drivs mycket illa och av en homeopatiskt influerad kuria, på sätt att revisorerna inte ens vill tillstyrka ansvarsfrihet för verksamheten. Personalen säger upp sig själv, omplaceras eller sjukskrivs p.g.a inlåsningseffekter på arbetsmarknaden och långvariga stressjukdomar. Bemanningskostnader och kostnader för pensionsavsättningar skenar. Administratörer kan få remarkabla affektutbrott vid telefonsamtal, ägnar sin tid åt återkommande lönedrivande omorganisationer och ombyggnationer, beviljar konkurerande bisysslor, för ”svart dagbok” av sekretessbelagda handlingar och inriktar ansträngningar av säkerhetsarbete mot kritiker fristående organisationen, baktalar och jagar bort privata vårdentreprenörer, övertalar, erbjuder samarbetsavtal och manipulerar entreprenörers uppdragsgivare till hastigt oöverlagda aktiviteter och långtgående beslut. Märkliga sedvanefrämmande villkor har förekommit vid upphandling och tjänstetillsättningar. Vid granskning, ifrågasättande och frågor utövas en strategisk ostracism med undvikande av att t.ex besvara telefonpåringningar.

Sjukvården och inte minst primärvården och den kroppsliga akutsjukvården fungerar trots knappa ekonomiska resurser och stora kostsamma bemannigsproblem hyfsat bra utifrån min horisont. Landstingets ekonomiska tillskott och buffert i Jämtlands läns landsting liksom i övriga landsting i landet ligger troligen i att man måste göra ett nödvändigt Alexanderhugg i sin organisation där man inte bör dra sig för att i en snabb reform helt hugga bort hela den del av verksamheten som idag präglas av, om inte ren charlatism så åtminstone, ett mycket ifrågasatt pseudoaktigt vetenskapligt stöd, inkompetent ingenjörskonst och kanske ett fullständigt humbug inom självaste naturvetenskapen: Psykiatri, habiliteringsverksamhet samt barn- och ungdomspsykiatrin. Trots mina remisser till de här instanserna har jag upplevt att de tillfört mycket lite av mervärde till t.ex skolor och föräldrar under åren. Utbyggnaden av s.k. psykosociala team har heller inte tillfört så mycket samhällsnytta (vilket utvecklingen av psykiska sjukdomar visar) utan har tvärtom snedvridit konkurrensen och det saknas därtill helt forskningsstöd för att en offentligt finasierad terapi fungerar bättre mot att du själv bekostar din egen terapi genom en försäkring eller lika gärna direkt ur din egen ficka.

Efter 35 års arbete med mänskliga behov  varav 20 års arbete som barn- och ungdomspsykolog har jag belönats med ett omdöme att varna för den svarta pedagogikens princip[1] som genom ett intensifierat och okritiskt samarbete Skola+BUP,  riskerar att få ett allt starkare fotfäste eller genomslag både inom skolorganisationer och psykiatrin i landet. Det är mycket tveksamt, troligen lagstridigt och inte minst sorgligt om nödvändigt stöd i skolan villkoras med att skolbarn tvingas att ta med en pillerburk och en diagnos i pannan till sin skolbänk för att överhuvudtaget få lagstadgad hjälp mot sina skolsvårigheter.

Om du som förälder och vårdnadshavare önskar utreda ditt barns svårigheter via sjukvården är det vidare rimligt att fundera över några ytterligare brydsamma frågor. Sätt dig i ditt barns ställe. Skulle du själv vilja gå igenom en omfattande psykologisk utredning, där allt om dig noggrant penetreras och journalförs? Vilket omdöme om beslutet är det troligt att ditt barn återför till dig senare när barnet själv kommer upp i vuxenlivet? Har föreslagen testadministratör erforderlig kompetens, tid, vana och erfarenhet för en korrekt uttolkning av resultatet inkl. upprättande och uppföljning av åtgärdsprogram? Betänk även långsiktiga stigmatiserande effekter (t.ex i vänkrets och ekonomiskt/socialt liv, humör, självkänsla, motivation osv.) och konsekvenser av beslutet (t.ex framtida utbildning, körkort, förutsättningar i arbetslivet, långtidsverkan av medicinering på inre organ och kroppsligt homeostatiskt system).

Torbjörn Eliazon

Entreprenör

F.d skolpsykolog

---

[1] Begrepp från Miller, Alice,  ’Riv Tigandets Mur’, Wahlström & Widstrand. Stockholm, 1991

En värld i tårar.

Barn avläser handling och gör det föräldrar gör, inte vad vi säger att de ska göra. Små länder uppträder med samma högmodiga arrogans som sina allierade ”föräldrar” och bundsförvanter. Igår Irak, idag Gaza och vi vill inte se - en morgondag som kommer...! Men, måste vi fortsätta döda eller hata varandra, har vi inte kommit längre i vår förmåga till konflikthantering?

På 70-talet hade Svenska Boxningsförbundet en slogan som hette: ”Sluta slåss, och börja boxas!” Boxningssporten kultiverar nämligen vilden till en vältränad idrottsman, och inför de humana lagar och regler för aggressivitetens utövning, som människor behöver. En bra devis för en herre (rädd för en broder), skulle därför hellre kunna vara: ”Sänd boxningshandskar till fronten!”

Blodbad och våldsanvändning måste fördömas som mänskligt skamfyllda och djuriskt frånstötande och avskyvärda övergrepp, oavsett vilka som utför våldet och särskilt om barn främst drabbas. I krig finns inga hjältar, blott erbarmliga förlorare på alla sidor. Alla ställningstaganden som på ena eller andra sättet uppviglar, demoniserar eller glorifierar våldet och det fruktansvärda lidandet förstärker blodtörsten och ger ingen som helst positiv fredsverkande effekt. Bombningar och beskjutningar som leder till dödsfall och svåra skador bidrar till en ökad polarisering och eskalerar terrorn, hämndlystnaden och kraven på revansch.

Handlingarna skapar sorg, misstro, mentala sår och barriärer som inpräntas i människors medvetande för flera generationer framåt. Företrädarna för våldsutövningen kalkylerar, förstår och är fullständigt iskallt medvetna om detta, men kan därigenom befästa sina territoriella maktanspråk och helst öka distansen till fienden med föraktets hjälp. Ett långsiktigt hat och avunden befäster paradoxalt herradömets skräckvälde och legitimiteten för dess existens, särskilt som det ständigt och återkommande blir än mer ifrågasatt i sina grundvalar. Med bl a Olof Palme berömda jultal 1972, kan vi säga att våldet i vår tid är samma illdåd som: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi, Rwanda, Sebrenica, Tjetjenen. Där våldet triumferade. Vi fogar ständigt nya namn till raden: Igår Irak och idag Gaza, och vi får en värld som står i sorg, vanmakt och tårar. Tig inte, men ta inte ställning! Ryt: -Sluta slåss! Sänd hellre dina näsdukar, boxningshandskar och fotbollar till fronten!

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Bli mamma som mamma!

Att bli en mamma som sin egen mamma, är en av livets mest omvälvande och personlighetsförändrande upplevelser. Det är min erfarenhet att många föräldrar idag önskar mer hjälp, avlastning och kunskap i att hantera sin svåra roll som duktiga, glada, nöjsamma och stolta mammor och pappor. Kanske ännu mer nu, i en alltmer skenande WalMart-ekonomi, där finanskris och lågkonjuktur inte enbart urholkar familjeekonomin, utan också ställer bl a framtidstron och identiteten som förälder på särskilt hårda prov. Frågeställningarna kan gälla:

* Tips om inlärning, språklig utveckling och olika krav som kan ställas på t ex. språkbruk, vett och etikett
* Program, modeller och metoder för träning av talang, färdigheter och begåvning
* Modeller för stresshantering, familj, fritid och ett mer autentiskt utvecklat föräldraskap
* Råd om rollfördelning mellan mammor och pappor
* Hantering av styvföräldraskapets nackdelar och möjligheter
* Senaste forskning inom barn- och utvecklingspsykologin
* Aktuella och bra föräldrautbildningar, föräldracirklar, samtalsgrupper, bra shopping och bytesmöjligheter
* Psykometriska utredningar (psykologiska tester inkl. föräldrasamtal och psykometri)
* Utlåtandebeskrivningar o åtgärdsprogram
* Föredrag och barnvänliga evenemang
* Deltagande vid s k elevvårdskonferenser (EVK) och andra mötesaktiviteter inom skolans ram (t ex skolråd, föräldramöten och lärarsamtal)
* Individuell föräldrahandledning och samtal
* Coachning i vårdnadsfrågor o tvister
* Handledning till andra personer som kan vara ett stöd för familj och barn (enskilt och grupper)
* Hjälp och stöd vid urval, rekrytering, och fortbildning av olika personalkategorier i barnens närhet och för dess dagliga omsorger
* För nyfödda barn och ännu ofödda barn kan frågeställningar avse t ex namngivningens betydelse. Att ge ett namn till ett barn innebär vanligen något väsentligt och radikalt annat än att enbart etikettera eller placera en ny människa. Det påverkar nämligen också starkt delar av utvecklingspsykologin för barnet.

I anledning av det här bör vi erbjuda och anpassa fortbildning till både blivande och nya föräldrar, samt lite mer erfarna föräldrar med tonåringar och ungdomar. Utbildningsavsnitten kan avse:

- Språkutvecklingens betydelse för barns intelligens och begåvning
- Att hantera och leva med sina framgångar
- Idrott, prestations- och talangutveckling
- Stresshantering för föräldrar, mor-barn
- Föräldraskapets fallgropar och möjligheter
- Att hantera missbruk, våld, språkförflackning och grupptryck i ungdomsgrupper
- Ovanor och självdestruktiva beteeenden hos barn och unga
- Pojkens- och flickans psykologiska utveckling från fosterstadiet till inträdet i vuxenlivet
- Kognitiv-, emotionell och social kompetens
- Förhållningssätt vid skilsmässor, vårdnadstvister och vårdnadsfrågor
- Skolans resp föräldrars ansvar för barns utbildning och sociala beteenden
- Att hantera, bibehålla och upprätthålla entusiasm, fascination och motivation.

Som barnpsykolog kan jag gärna hjälpa dig utveckla ditt föräldraskap. Kontakta mig i så fall här.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Grattis unga mammor på Mors dag!

Grattis på mors dag! Det har nu blivit dags att uppvärdera och höja statusen på den unga mammans moderskap. Omfördela t ex i transfereringen av barnbidragen från dem som föder barn efter 26 till dem som väntar och föder sina barn före 26 års ålder! Ett stort antal barn i förhållande till antalet vuxna i ett land är den enskilt största och starkaste faktorn för en ökad tillväxt av ekonomin inom landet. Att samtidigt vara förälder och kunna förbli yrkesaktiv kommer att bli mycket betydande för den ekonomiska utvecklingen i de mognare och mer framgångsrika ekonomierna. I Sverige idag så ser vi att åldern för förstföderskor dramatiskt stiger samtidigt som antalet aborter hos unga kvinnor (som också mår allt sämre psykiskt) ökar. I Stockholms innerstad är kvinnorna i genomsnitt 36 år när de får sitt första barn. Enligt SCB:s beräkningar kommer en av sex kvinnor att vara barnlös år 2010. Många idag överskattar kvinnors förmåga att bli gravid och möjligheterna att få barn genom provrörsbefruktning.

I det alltmer ytliga och relationskonsumerande samhälle som vi skapat har den sedan 1975 fria aborträtten idag spelat ut sin roll som en sexuell och reproduktiv rättighet (som bl a RFSU hävdar den). Rätten till fri abort har tyvärr alltmer urholkats till att komma att bli ett desperat preventivmedel och en rejäl hämsko för ekonomisk tillväxt som psykologiskt drabbar unga, känslomässigt försmådda och övergivna, ibland obetänksamma och ekonomiskt villfarna kvinnor mycket svårt. Inte minst i form av bl a förlorad entusiasm och framtidstro, nedstämdhetsperioder, sömnsvårigheter, känslomässig avtrubbning, fobiutveckling, ångest och skuldkänslor. Enligt Socialstyrelsens statistik så görs de allra flesta aborterna i åldersgruppen 20–24 år. Antalet aborter i den här åldersgruppen har under den senaste 10-årsperioden därtill ökat med hela 30%! Av 100 kända graviditeter slutar hela 25,7 med en abort idag. Aldrig tidigare, sedan statistiken över aborter infördes 1955, har abortsiffrorna varit så här alarmerande höga i Sverige.

Efter den abortlagstiftning som infördes 1975 har den framtida arbetskraftsreserven i Sverige sammanlagt reducerats med 1.104.263 möjliga individer (enligt Socialstyrelsens publicerade statistik av verkställda aborter). Siffrans ackumulerade storlek väcker lätt, om vi förmänskligar de aborterade fostren, vanmakt, sorg och kanske återhållen vrede i frågor om välfärd, sjukvårdens inriktning och välfärdssamhällets socio-ekonomiska baksidor. Antalet aborter under perioden 1975-2007 motsvarar nämligen nästan hela invånarantalet i Stockholms stad, eller förlisningen av 1296 passagerarfartyg i Estonias storlek! Ett hälsomått som tyvärr ställer en välfärdsnation med växande arbetskraftbehov - vid skampålen. Genom erkänd forskning vid bl a Institutet för framtidsstudier, Nutek och ITPS vet vi att ekonomisk tillväxt och hälsa är nära förknippade med varandra beroende på flera faktorer. En sund och frisk befolkning med ett långt förväntat arbetsliv framför sig utbildar sig i högre utsträckning och har dessutom en tendens till större finansiellt sparande, vilket är bra för ekonomin.

Friska personer i arbetskraften är mer produktiva jämfört med en mer insufficient och labil arbetskraft där arbetsgivare får problem med både sjukfrånvaro och sjuknärvaro (när sjukdomsdrabbade personer arbetar men inte till sin fulla kapacitet). Sammantaget visar all den här forskningen på att aborter och sjukdom inte bara påverkar den individ som drabbas utan att rädslan att anknyta till och föda barn också får stora effekter på närstående, familjer, kollegor och inte minst samhällsekonomin. Detta gör att hälsa och välmående är av stor vikt för regional ekonomisk utveckling. Ett bra välmående kan hjälpa en region att komma in i en spiral av positiv ekonomisk utveckling och omvänt: ohälsa får negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen.

Skaffa barn nu idag, vänta inte tills i morgon. Som mångårigt praktisk verksam barnpsykolog kan jag bära vittnesmål om att det inte finns några betydelsefulla barnpsykologiska eller vetenskapliga belägg för att föräldrar i 35-årsåldern, som prioriterar de egna utvecklings- och karriärmöjligheterna framför en tidig och socialt trygg familjebildning, kommer att bli bättre föräldrar än dem som inträder i föräldraskapet med kärlek och ömhet redan i 18-årsåldern, tvärtom. Den prognostiserade befolkningsutvecklingen för de närmaste decennierna i de flesta västeuropeiska länder och Japan tyder på att utvecklingen kommer att vara svag, eller i vissa fall rent av negativ.

I anledning av alla de här redovisade argumenten (och på samma sätt som vi idag ger stora ekonomiska subventioner för ansvarsfullt miljöbeteende, industrietableringar, transport och regionstöd etc.) bör unga kvinnor och unga familjebildningar (i åldern 18-26 år) som väljer att föda och älska sina barn betraktas som vardagshjältar och högburna prinsessor. Dessa vardagshjältar bör erbjudas betydligt mer kraftfulla ekonomiska incitament för prioriteringen av sina val och beteenden i vardagen. T ex i form av goda bostadssubventioner, lånegarantier eller proportionellt styrande eller inkomstrelaterat riktade barnbidrag och vårdnadsbidrag för en mer positiv, humant inriktad och rationell beteendeförändring. Inför mycket generösa föda-barn-bidrag till unga mammor som vill skaffa, behålla eller väntar barn. Förbättra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Sverige och gör det mycket lönsamt och tilltalande att prioritera och att älska omvårdnaden om såväl de önskade som oönskade barnen. Vi behöver alla.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom