Œcopati i bank- och finanskrisen?

Bank- och finansmarknaden har stora behov av en bättre självdistans. Inom marknadsföringen är det sant att vi ibland syns bättre om vi annonserar verksamheten på månen. Distans och perspektiv är nämligen ofta viktiga parametrar för en bättre synbarhet, men också för en bättre och mer klarsynt förståelse och analys. Våra mynt har två sidor och pengar kan användas till gott eller till ont. Vårt bruk och förhållande till pengar innebär att vi visar en intention och en psykologisk mer eller mindre bearbetad handling som får konsekvenser för andra människor. Bank- och försäkringsbranschen är helt beroende av människornas förtroende till verksamheterna och de bank- och försäkringsanställdas kunskapsutövning, heder och integritet. Sverige, den svenske riksbankschefen, finansinspektionen och den svenska finansmarknaden är fortfarande nyvaknat naiv och förvirrad när vi ser det ”trygga” försäkringsbolaget AIG bli räddad av US Federal Reserve, i elfte timmen. Stora välrenommerade prestigebanker som Morgan Stanley, Goldman Sachs, Bear Stearns (räddad av JPMorgan Chase Bank i mars), Lehman Brothers (kollaps måndagen 15/9) och Merrill Lynch (uppköpt av Bank of America), Wachovia (uppköpt av Citigroup) i USA och ryska topp banker som Sberbank, VTB, Gazprombank och Kit Finance tvingas be om mycket stor likviditetsförstärkning och stöd från staten och därmed skattebetalarna inför våra ögon. I Europa är Bradford & Bingley, Fortis, Hypo Real Estate Holding AG och Glitnir på randen till kollaps. Aktiekurserna på Standard & Poor's, Dow Jones, Nasdaq och övriga börser i världen rasar när George Walker Bush och Henry Paulson's 700 miljarderspaket inte går igenom i representanthuset.

Krisen på finansmarknaden började som en likviditetskris men har utvecklats till en kris om solvens och brist på tillit till kapitalplacerare och bankfolk i hela världen. USA:s förre riksbankschef Alan Greenspan kallar den nuvarande finansiella situationen i världen, för den största ekonomiska kris vi haft på över 100 år. Han har tyvärr rätt, och vi står enbart i början av den. Många amerikaner på gatorna i New York vill kalla finanskrisen ett verk av vår tids pirater - de finansiella företagen och aktörerna på Wall Street. Krisen väcker stora frågor om strukturella och organisatoriska fel och om människosynen i aktuella verksamheter. Svårigheter inom ett bank- och försäkringsväsende som jag tidigare riskbedömt med bl a beteckningen ekopati. Kort kan man säga att ”en anda” av ett visst handlingsmönster smugit sig in i dessa organisationer. Som de verksamma inom branschen eller den enskilda verksamheten själva varit för blinda att förstå, diskutera, upptäcka, åskådliggöra eller åtgärda. Några har kallat det girighet när t ex ex-vd:n på Merrill Lynch, Stan O´neal fick 1,1 miljarder kronor i avgångsvederlag när han lämnade banken i oktober 2007, eller när endast sex personer: Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, Lehman Brothers vd Richard Fuld, Bank of Americas vd Kenneth Lewis, Merrill Lynch vd John Thain, Morgan Stanley's vd John Mack och vd:n på JP Morgan Chase, James Dimon belönades med en sammanlagd årslön om 1 476 000 000:- för inkomståret 2007.

Verksamheterna har i sina mest extrema former helt enkelt urartat till ett egennyttans havererade tempel, blivit en förblindad lekstuga för tonårsbeteenden, matematiskt lurendrejeri, bedrägeriförsök, spel och vanvettig spekulation med andra människors livsverk, förtroenden och pengar. Verksamhetsutövarna har visat sig vara oförmögna till att analysera och utreda viktiga strategiska frågor som etiskt förhållningssätt, måldokument och kundperspektiv. Utvecklingen på finansmarknaden reser på det här sättet upp berättigade frågor om bankernas och försäkringsbolagens kompetens, eller snarare brist på kompetens, vad avser mänskliga beteenden, utbyten och kommunikation, psykologiska effekter och moraliska överväganden i samband med stora ekonomiska beslut och investeringar. Det blir i sanning en mycket häpnadsväckande och sorgsen upptäckt för traditionella ägargrupper och utomstående nagelbitande bedömare.

På samma sätt som vi med ord kan driva människor in i vanmakt och förtvivlan, eller göra henne glad och t o m lycklig så får vårt bruk och missbruk av pengar samma psykologiska inverkan på våra medmänniskor och deras liv. Den indiske nobelpristagaren i ekonomi 1998, Amartya Sen har kritiserat idealet om en ekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att en sådan ståndpunkt är ohållbar och rent av skadlig, både för nationalekonomin i stort och för moralfilosofin. Kanske bör vi nu ändå fundera mer över sådana invändningar. I arbetslivet och när vi möter andra människor i samhället som dess tjänare, måste vi veta att åtminstone försöka hantera våra egna begär, känslor, önskemål och tillkortakommanden. Ibland behöver vi motivera oss själva, balansera utfästelser och förehavanden, hantera och mobilisera inre talanger, preferenser och önskningar som vi har, mot yttervärldens förväntningar, konvenans och krav. Vi behöver en förmåga att kunna förmedla vad vi vill och hur vi tänker, att kunna språkligt beskriva våra tankar och affekter, kommunicera budskap och ställningstaganden på ett begripligare och kanske bättre sätt, uppvisa sociala färdigheter på t ex empati och insikter. Vi behöver en talang att avläsa när andras känslor och gränser prövas, överskrids, kränks osv.

Œcopati eller ekopati är inte ens ekonomisk smartness eller girighet, utan har passerat de här gränserna i en extrem fartblindhet och beräknande förslagenhet. Ordet ”mer” har blivit en central existentiell ståndpunkt och saknar en bortre gräns på samma sätt som hos missbrukare och människor som förnekar ödmjukhet och egen dödlighet. Ekopatin kan både vara förefintlig hos enskilda individer och utvecklas som ett strukturellt inbyggt normativ, en kåranda inom organisationer med alltför osjälvständiga, blint följsamma, rigida, osäkra och tvångsmässigt fungerande medarbetare. Fascination, hög motivationsgrad, oförmåga att motstå och hantera grupptryck, blind förälskelse, följsamhet och vanföreställningar om uppsatta mål i organisationen (eller företaget) är andra risk faktorer.

Underlåtenhet och bristen i att göra en korrekt fenomenologisk benämning, psykologisk beskrivning och analys av hur banksektorn faktiskt fungerar idag är det största och allvarligaste hotet mot ekonomin. Finansmarknaden och bank- och försäkringsbranschen som den nu uttrycker sig behöver därför bättre psykologisk kunskap och en helt ny självdistans. Om inte bank- och försäkringssektorn tillförs ytterligare kompetens och kunskaper om mänskligt beteende, gör sin hemläxa och tränas i hur mänskliga förtroenden uppstår och skapas, vad människor verkligen behöver av verksamheten, efterfrågar och vill ha etc. spelar det ingen roll hur mycket likvida medel som tillförs verksamheterna, när den ändå rämnar.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom