Enligt ansedda tidskriften "The Economist" har de stora företagens och organisationernas kostnader för att övervaka och spåra medarbetarnas kundbemötanden, beteenden, tangenttryckningar, mejlkommunikation, Internettrafik och registrera vad som händer på anställdas datorer ökat med hela 50% endast under det senaste året. Det här omnämns som en av de negativa effekterna, en del utav paniken över den ökande konkurrensen till följd av den stora finanskrisen. Företagen använder sig mycket mer av speciella mjukvaruprogram som fungerar som "säkerhetskameror riktade mot kassavalven i en bank". Men, säkerhetskameror man nu riktat om, mot sina egna individuellt anställda. Marknaden för olika säkerhetsprogram sägs idag omsätta närmare 15 miljarder kronor, varav ca 350 miljoner kronor används just för att kontrollera de anställdas förehavanden vid datorn. Fram till slutet av det här året beräknas den här siffran stiga med ytterligare 50 %.
Orsaken till övervakningen är flera:
1. Företagen vill övervaka att anställda som är på väg att lämna företaget inte tar med sig känslig information (t ex immateriella rättigheter, en kunddatabas eller känsliga finansiella handelsuppgifter).
2. För att skydda företagens anställda från sig själva och det ibland naiva förhållningssättet till sin datoranvändning. (Skadlig programvara kan infektera ett företags nätverk genom att utnyttja säkerhetshål i webbläsarna, varvid datorn infiltreras när användaren besöker osäkra webbplatser. Trojaner och "Botnets" kan under en yttre kontroll användas för att skicka skräppost eller inaktivera webbplatser med en flod av falska meddelanden.)
3. Mjukvara kan också användas för att upptäcka "presentism", d v s anställda som dyker upp på kontoret och fyller arbetstiden var dag, men som gör ingenting eller presterar ganska lite. En företeelse som förstärks när kommunikationen mellan chefer och personal i företaget försämras (särskilt påtagligt under perioder av ekonomiska nedskärningar och finansiell stress).
4. Genom att övervaka, mäta och kontrollera medarbetarnas produktivitet tror man sig öka effektiviteten i företaget. Chefer och controllers i företaget försöker stärka och mäta antaganden om vilka anställda som håller en hög lönsamhet och effektivitet och vilka som kan anses mer improduktiva, överflödiga och mindre värdefulla vid omorganisationer och andra omställningssituationer. Effektivitetsmått som inte nekar att väga in allt som sjukfrånvaro och t.o.m. toalettbesök, pratstunder, raster, pauser och olika förtjänstmarginaler, som blir avgörande i lönesamtal och möjligheter till karriärutveckling. Arbetstagares åtkomst och användning av t ex företagets bärbara dator på hotellrummen kan idag lätt kontrolleras, manipuleras och följas av IT-avdelningen, hemma på huvudkontoret. Nyttjande, preferenser, beteendemönster och flöden kan övervakas, blockeras eller rapportera tillgången till olika webbplatser.
Även om övervakningen av anställda på det här sättet tycks erbjuda något som korsiktigt kan kännas och uppfattas som användbar och strategiskt viktig information, en bra ekonomisk vinstmaximering och resurshushållning plus ett utvecklat och tryggt säkerhetsarbete, är det troligen ett mindre bra stöd när det gäller att ta itu med de problem som kontrollsystemen upptäcker och skapar i sig. Det är mer troligt att det tvärtom förvrider arbetskulturen, undergräver arbetsmiljön, moral, respekt, tillit och ömsesidiga förtroenden på arbetsplatsen. Företagen har förlorat känslan och förståelsen för personlig integritet och grävt ned sig till en farligt paranoid och œcopatisk struktur, med antagligen betydligt större problem än enbart produktiviteten. Företag och organisationer som på det här smått övernitiska sättet lägger ned ibland groteskt höga belopp på ekonomisk rapportering, säkerhetstänkande och effektivitetsmått, missar antagligen väsentliga delar i det löpande psykosociala arbetsmiljöarbetet och förlorar goodwill i personalplanering, en god personalvård och mänsklig resurshållning.
Det här bekräftar åter antagandet att det bästa och det goda inte alltid är samma sak. Inom familjebildningens område så vet vi att 1+1 inte är 2, likadant inom t ex lagidrotten. Inom mode, estetik, poesi, konst och musik vet vi att skönheten inte är en kvantitativ variabel, lika lite som inom kunskapsforskningen (om vi bortser från en ibland torgförd halvt fascistoid empirism hos statistiknörden inom den akademiskt aggressiva, men erfarenhetsfrånvända diskursen). När kan då mer humanistiska värden och en mer mänsklig etik få ett större företräde och utrymme inom styrningen av det produktionsbaserade arbetslivet?
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Du kan även läsa, kommentera eller milla denna artikel på Newsmill.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar