Statsvetare med ringa kompetens inom området vill gärna psykologisera frågeställningen, vilket kan vara vettigt så länge man vet vad man talar om. Den första säger t ex att socialdemokratin går igenom en superidentitetskris och att partiledaren nu förbrukat förtroendet hos väljarna. Den andre statsvetaren delar fantasin om att moderaterna övertagit rollen av att företräda arbetare och den solidariska folkhemstanken. Han vill att socialdemokratin bättre ska tydliggöra kopplingen mellan välfärdsstatens trygghetssystem och människors arbetsinsatser genom att driva tillväxtfrågor som sysselsättning, företagande och fördelningspolitik. Den tredje noterar hur Socialdemokraterna i hela Europa haft väldigt stora problem till anpassning av förändringar i världen efter industrisamhället och att man i stället för personfixering borde ägna tankarna åt utformningen av en helt ny politik som bottnar i grundläggande socialdemokratiska värden (t ex frihet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa). Men, ingen av de här statsvetarna erbjuder egentligen några riktigt bra svar, strategier eller långsiktiga lösningar på socialdemokratins dilemma. En av dem antyder t ex auktoritetens och ledarskapets betydelse men tappar sedan bort den i analysen.
Socialdemokratins problem sträcker sig bakåt i en historia av kollektivistiska och storskaliga lösningar, av lojaliteter och förbund som ständigt riskerar att korrumperas och stelna. Trots ett marxistiskt förflutet så har man efterhand i den ekonomiska politiken tappat bort eller ”glömt” dialektiken i samhällsutvecklingen och tappat bort det socialpsykologiska perspektiv som byggt upp hela rörelsen från grunden. Man har därtill lierat sig med en kapitalistisk ideologi till den grad att man fortfar att okritiskt stödja den när den efterhand genom globaliseringen blivit ultrakapitalistisk och slagit sönder varje ansats till tankar på rättvisa, jämlikhet, frihet eller solidaritet och också rationaliserar sina egna blinda fläckar med ultrakonservativa argument, förslag och insatser (t ex argument som: ”- Politik ska grundas på tidlösa värderingar och det ska löna sig att arbeta”). Man vägrar i så fall trots en mycket allvarlig finanskris (som vi ännu inte sett slutet på) anta psykologisk kunskap om att ekonomi och mänskligt beteende hänger samman och att det finns ekonomiska handlingar och följdverkningar som t ex måste kunna betraktas som direkt sjukliga och fattigdomsframkallande i en mänsklig civilisation (jmfr. Mitt begrepp och min teoretisering kring begreppet ekopati).
Den enskilt viktigaste frågan inom den politiska strukturen av samhällslivet är frågan om ekonomins påverkan på människors vardag. Att t.o.m. statsvetare gärna vill psykologisera socialdemokratins valförlust på ett så uppenbart sätt som en av dem gör, plus bl a en dialog som jag själv förde med en av socialdemokratins ledande ekonomer om några påståenden i den ekonomiska debatten flera veckor innan valet (se tidigare blogginlägg), visar på ett särskilt förbisett observandum inom den ekonomiska politiken som inte tillräckligt beaktats av socialdemokratiska ekonomer och valstrateger: Den ekonomiska psykologin.
Den ekonomiska psykologin analyserar och belyser inte minst hur olika ekonomiska beslut och förslag skapar psykologiska mer eller mindre rationella föreställningar hos människor. Dessa föreställningar blandas sedan upp med olika kulturella och traderade utgångspunkter och avgör sedan människors preferenser, val och ställningstaganden såväl i det privata som offentliga handlandet. Analyserna görs oftast som lönsamhetskalkyler och informationsgivning för investeringsbeslut, antaganden om konsumtionsmönster m.m. av ekonomer och beteendevetare inom bank- och finansvärlden. Utgångspunkten är dock att ekonomin är sammankopplad med de psykologiska skeenden som man försöker belysa på ett ekonomiskt eller kalkylmässigt förutsägbart sätt och man bryr sig i dessa sammanhang sällan om att analysera mer djuppsykologiska eller socialpsykologiska konsekvenser och följdverkningar av olika ekonomiska utfall. Ekonomi och socioekonomiska faktorer har alltid en stor och ibland helt avgörande inverkan på människors psykologiska välmående och ställningstaganden.
Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att den svenska socialdemokratin förlägger sitt kanske viktigaste krismöte någonsin under efterkrigstiden till Fars dag 2010. Detta belyser nämligen den s.k. identitetskris eller mer korrekt uttryckt den ledarkris och outtalade faderslängtan som socialdemokratin befinner sig i, och från tid till annan alltid befunnit sig i. Rörelsens ursprung i Sverige hämtar t o m sina första närande drag i grundaren Mäster Palms fosterhemsplacering hos en hygglig skräddarfamilj och hans egen tidiga faderslöshet! Mäster själv gick s a s själv i skola och som gesäll hos själva småborgerligheten. Sveriges första socialdemokratiska organisation grundades därefter i Göteborg 1884 och 1889 var August Palm med och bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Vilken eller vilka av sina framstående ledargestalter eller ideologer ska då socialdemokratin eller borde socialdemokratin fira på denna Fars dag? Behöver man omvärdera eller byta ut industrisamhällets gamla hjältar August Palm, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson? Eller kanske någon av kvinnorörelsens tidigaste förgrundsgestalter som Anna Sterky, Kata Dahlström, Ellen Key eller Maria Sandel? T ex. så har Kata Dahlström berömda citat av ett tidigt uttryck hos författaren K.G. Ossian-Nilsson: ”Hvad kvinnorna vilja, det vilja gudarne med” fått ett mycket stort och ibland väldigt bra genomslag inom socialdemokratins praktiska politik inom välfärdsområdets olika delar, som i fördelningspolitikens och trygghetssystemens utformning. Kanske har Kata Dahlströms kampord: ”Vår plats vid mannens sida” fått ett mer förminskat utrymme inom den moderna genusvetenskapen och i den praktiska politiska utövningen som en felaktigt desavuerande demagogi.
Socialdemokratin står egentligen fortfarande på en solid socialpsykologisk grund av lite ”underdog” karaktär som man historiskt inte behöver skämmas över eller egentligen ompröva. Socialdemokratins kris handlar snarare tvärtom att man inte kritiskt och traditionellt antar just detta ”underdog-perspektiv” av en Davids kamp mot Goliath i samtliga sina analyser och den begreppsmässiga beskrivningen av samhällsutvecklingen. I stället för att fråga sig hur David kan bli smartare än Goliath (som de tidigaste förgrundsgestalterna fick göra), lierar sig rörelsen med småborgerligheten, makten och de dukade bordens självtillräckliga hållning, från tid till annan. Paradoxalt, så är föraktet och avunden mot just den som smyger in i småborgerlighetens finrum samtidigt väldigt stor och blir själva kittet som destruktivt sammansvetsar socialdemokratin ibland. Man bör därför lyfta fram och påminna om den här identiteten som ett parti som alltid arbetar i underläge med reformation och intellektuella demokratiska argument mot samtidens orättvisor i alla dess former. Tabut i partiet innebär att inbilla sig att orättvisorna slutgiltigt upphävts eller att man för den skull kan liera sig med borgerligheten.
Välutbildade, intelligenta, borgerligt uppfostrade och teoretiskt kunniga ideologer som kan verka som faders resp. modersgestalter, gärna med alternativa och motsatta klassresor i bagaget och vars inställning i grunden vilar på ett medvetet intellektuellt ställningstagande för en socialpsykologisk frihet och humanism föredras oftast som ledare. Egenskaperna som ledaren bör ha innebär även en traditionellt antimilitaristisk hållning, en jämlikhet grundad på könsmässig och social komplementaritet mellan människor och en stor förståelse för att ekonomisk solidaritet och rättvisa stabiliserar samhällsutvecklingen. Två av de mest framgångsrika och trovärdiga ledarna inom socialdemokratin i det här avseendet var förstås de två intellektuella giganterna Olof Palme och Alva Myrdal.
Beaktar vi samtidigt partiledarens beslut att avgå idag så ser vi behovet av ett nytt och ett vassare analyserat ledarskap träda fram, där särskilt den ekonomiska politikens (t ex fördelningspolitikens och trygghetssystemen) psykologiska konsekvenser måste belysas, beaktas och diskuteras bättre och i större utsträckning och på ett annat och mer hårdhänt och tydligt kritiskt sätt än idag. Människor är trötta på att leva i girighetens tidevarv med en förvånansvärt passiv och handlingsförlamad socialdemokrati. Att påstå att socialdemokratin skulle stå i en identitetskris eller helt har klappat ihop är helt felaktigt om dess nya företrädare bättre än de senaste årens partiledningar kan anta sin historicitet och trygga goda traditioner samt bilägga t ex könsmässig tävlan, hinder och konflikter. Socialdemokratin kan behöva bättre tillstå att man alltid arbetar i ett underläge visavi t ex orättvisor, ekonomiska anomalier, våldsuttryck och oväntade konflikter i samhället, men att man just därför också kan erbjuda kvalitativt, etiskt, moraliskt och solidariskt rättvisare lösningar och alternativt mer demokratiska och humanistiska angreppsätt.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar