Relationer: Äldre pappa ger barn ett längre liv

Äldre pappor ger sina barn en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv.

Människors möjliga livslängd anses numera vara kopplad till längden på våra telomerer, enligt formeln: Desto längre telomerer vi har desto längre och mer hälsosamma liv kan vi också räkna med att få leva. Jag har tidigare beskrivit att en telomeren är en mycket liten region med repetitiva DNA i slutet av en kromosom, som skyddar slutet av kromosomen från försämring vid kromosomens replikering vid celldelning. Vid replikering förmår cellen inte kopiera den yttersta änden på telomeren. Det innebär att för varje celldelning blir kromosomerna något kortare och äldre personer har naturligt kortare kromosomer än yngre människor. Det har föreslagits att människan från början har en full uppsättning telomersekvens, dock är telomeraset vanligen deaktiverat och för varje DNA-replikation (celldelning) förkortas telomersekvensen med 50-100 nukleotider. För en normal cell med en telomersekvens på 10 000 nukleotider, innebär detta 100 till 200 celldelningar innan telomeret slutar skydda cellen. Då detta händer kommer cellen att sluta dela sig, men för mäns könsceller gäller någonting annorlunda.

Nya forskningsresultat från universitet i USA visar nu att nyfödda barn får längre telomerer desto äldre deras pappa är när barnet blir till. Varje års senareläggning av ett faderskap innebär en förlängning av avkommans telomerer som motsvarar den årliga avkortningen av telomererna som annars sker under medelåldern hos den åldrande kvinnan. Idag är det ungefär var 10:e kvinna som väljer att leva tillsammans med en man som är mer än tio år äldre än hon själv. En evolutionsmässigt logisk förklaring till att en del yngre kvinnor på detta sätt hellre vill bilda familj med en kanske betydligt äldre herre än en ung man, ges därmed ett rimligt orsakssamband inom den nya forskningen inom epigenetiken.

Desto äldre mannen är när de får sitt barn, desto längre kromosomändar får nämligen barnet och därmed erbjuds barnet också fördelen av en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv, tror forskarna. Fynden förklaras enligt forskarna av att spermierna, tvärt emot övriga kroppsceller, får längre telomerer ju äldre mannen är. Det här beror på att äldre män har en högre Telomeras-aktivitet i sina könsceller som förlänger telomererna på kromosomerna (till skillnad mot vad som kan ske i övriga kroppsceller och vid en jämförelse med könscellerna i sperman hos yngre män). Eftersom mannen dagligen producerar ungefär 100 miljoner spermaceller, så måste det också finnas någon slags mekanism som förhindrar att inte telomererna kortas av i en raketfart. Telomeras är en sådan mekanism, ett enzym, ett kroppens eget livselexir som ökar livslängden på cellbildnigen och skjuter upp själva åldrandet. Enzymet är så potent att det teoretiskt skulle kunna bidra till att ge cellbildningen och människan som sådan ”ett evigt liv”. Förutom en högre Telomeras-aktivitet, som ökar spermans kvalité på sätt att den äldre mannens spermier ger en ökad livslängd, så sker även en utrensning av förkortade telomerstamceller i sperman med stigande ålder hos mannen. Mannen får m.a.o livsdugligare och bättre förädlade spermier desto äldre han blir (vilket även innebär att diagnosticerade infertila yngre män, naturligen kan bli fäder senare under sin ålders höst).

Inom romantikens och familjebildningens områden kan forskningsresultaten innebära en ny gryning för den mer erfarne, bildade och belevade gentlemannen. Det här betyder troligen att de unga kvinnor som idag lite skälmskt betraktade av moralen i tidsandan ändå söker upp mognare relationer eller inleder närmanden mot äldre män, sannolikt inte alls letar efter något infantilt moders- eller faderssubstitut och inte heller borde klandras som några slags underordnade helt omedvetna våp med brist på egen karaktär, begåvning, självständighet eller beslutsförbarhet. Äldre män som äktar yngre kvinnor behöver inte längre betraktas som varande ”gubbsjuka sökare av troféäktenskap” eller anses attraktiva enbart p.g.a social status, rikedom eller maktutövning. I stället tycks det vara korrektare att betrakta relationer där kvinnan är väsentligen yngre än mannen som en förnuftig evolutionär aktivitet och anpassning som i samklang med den naturvetenskapliga forskningen hellre önskar bibringa avkomman mer optimala livsförutsättningar och ett längre och mer hälsosamt liv.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Doftsinnet och doftens mystik

Vår kulturs intresse för väldoftens hemlighet ges sin förklaring

Dofter kan skapa attraktion, längtan, minnen och ibland en ganska oförbehållsam kärlek. Hos det lilla barnet så signalerar doften ofta mat, omvårdnad, avslappning, närhet och beskydd. Barnet lugnas och tröstas av bekanta och unika dofter. T.o.m. i natten, i mörkret, i sömnen och i sin helt oskuldsfulla värld vänder sig barnet om… lockad av din speciella doft. Barnets egen ljuvliga doft lockar omvänt dig själv att ge tillbaka all närhet, allt skydd, värme och omtanke, som du äger förmåga att kunna ge det. Den milt svaga och naturliga doften från ditt hår och din hud, kanske särskilt din kind, hals och nacke och dina bröst (när du bär omkring barnet mot din axel), bildar minnespår av ömhet, stilla njutning, glädje, lust och tillit. En tyst överenskommelse av kärlek, intimitet och osynlig tillfredställelse och ömsesidig förståelse uppstår. Ett hållfast band byggd på en osynlig och mystisk doft skapas. Barnet andas djupare och blir tryggt. Spritter ut i ett leende och kan kanske ännu bättre känna de välkända söta dofterna av honung, banan, vanilj, socker eller mjölk. Dofter och söta smaker som vi alla älskar… Redan när vi föds kan vi känna igen skillnader mellan olika typer och olika styrkor utav dofter. 75 till 80 % av alla mammor känner förstås igen sitt eget nyfödda barn, enbart på doften.

De flesta anser att alla barn luktar riktigt gott. Mammans förmåga att känna igen sitt eget barn på doften varar dock bara 5-6 dagar, sedan minskar den snabbt. Just vid en veckas ålder har å andra sidan barnet lärt sig… att känna igen och minnas sin mamma på doften. Våra minnesassociationer är sedan starkt kopplade till dofter. Lukter, dofter och olika smakers påverkan via lukt- eller doftsinnet fungerar nästan på samma sätt för begäret som jag tidigare har beskrivit för syn- och åkallandedrifternas delikata fenomenologi. Dofter, doftspår (sillage) och minnen av dofter lär oss skilja ut de betydelsefulla och attraktiva upplevelserna i våra liv kontra mer oväsentliga eller farofyllda situationer, med en samtidig intrikat tradering med inverkan från vår miljö. Efterhand bygger vi in de här erfarenheterna som en livslust och tar dem med i bl.a. sexualiseringen av kroppen som en sensuell aspekt i den vuxna och mogna erotiken. Dofterna skapar minnesstrukturer och hågkomster som i sig kan utveckla olika driftsstyrda begär och intressen. Begärets circuitformade rörelse kring begärets objekt (som jag beskrivit i boken Perspectivae) fungerar troligen likadant när det gäller de psykologiska effekterna av doften. Detta med skillnaden att begärets objekt kan vara ännu mer beslöjat, abstrakt flyktigt, svårfångat eftersom det också samtidigt aktiverar i första hand den högra hjärnhalvan av känslor, fantasi och en visiospatsial rumsuppfattning eller meningsfullhet i hjärnan.

Den kanske första objektet, den viktigaste och mest primära källan till en söt väldoft finns antagligen i bröstmjölken...LADDA HEM och/eller LÄS HELA ARTIKELN HÄR...

Behandling skapar mer skada än nytta

En forskargrupp från både McMaster University i Kanada och University of Virginia i USA slår nu larm om att ett betydligt restriktivare synsätt som beaktar läkaretikens Primum non nocere måste införas när det gäller förskrivning av antidepressiva läkemedel. Forskarna säger att läkemedlen gör mer skada än nytta

Miljontals människor (barn, unga och äldre) föreskrivs antidepressiva läkemedel och påverkas av dem varje år. Antidepressiv medicinering är den mest förskrivna behandlingen vid depression. Antidepressiva läkemedel kan också förskrivas till personer med subklinisk depression och många andra t.e.x dystymi, bipolär depression, schizoaffektiv störning, post psykotisk depression, generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom (med eller utan agorafobi), social fobi, missbruk, anorexi, bulimi, tvångstankar, posttraumatiska stressymtom, kroniska smärtsyndrom etc.

De flesta antidepressiva läkemedel är utformade för att påverka mekanismerna som reglerar signalsubstansen serotonin - ett evolutionärt gammal biokemiskt ämne som finns i växter, djur och svampar. Många neurologiska processer regleras av serotonin hos människor t.ex. aggression, humör och andra känslor, reproduktiv funktion och våra parningsbeteenden, uppmärksamhet och kognitiv utveckling, neuronal tillväxt och död, trombocytaktivering, koagulationsprocessen och elektrolyt balans.

Forskargruppen hävdar en princip inom evolutionärmedicinen som säger att om man stör evolutionärt skapade anpassningar så försämrar detta den biologiska funktionen. Eftersom serotonin reglerar många adaptiva processer kan antidepressiva medel därför få många negativa hälsoeffekter. Forskarna skriver bl.a: "The cumulative effects of antidepressants on the integrity of the brain and peripheral processes could shorten the lifespan considerably. The widely belief that antidepressant medications are both safe and effective was formed in the absence of adequate scientific verification." Ett annat exempel är att medans antidepressiva läkemedel är blygsamt effektiva för att minska depressiva symtom ökar de hjärnans känslighet för framtida depressiva episoder efter att de har upphört att verka. I motsats till en utbredd övertro på psykiatrin, vars forskningsresultat utger sig för att visa att antidepressiva läkemedel främjar neurogenes, måste man förstå att dessa antaganden är bristfyllda eftersom de alltid har använt en metod som i sig inte kan skilja mellan neurogenes och neuronal död. I själva verket så orsakar antidepressiva läkemedel en neuronal skada eller gör så att mogna nervceller återgår till ett omognare stadium. Det här förklarar även varför antidepressiva också orsakar nervcellernas s.k. apoptos eller programmerade död.

Antidepressiva läkemedel kan också orsaka allvarliga utvecklingsproblem, ha negativa effekter på sexualitet och kärleksliv samt ge en ökad risk för hyponatremi (lågt natrium i blodplasman), blödning, stroke och en för tidig död hos äldre. Forskarna stöder slutsatsen att "antidepressiva medel gör generellt mer skada än nytta" genom att störa ett antal adaptiva processer som regleras av serotonin. Det kan dock finnas särskilda villkor när läkemedlens användning är mer välmotiverat t.ex. vid cancersjukdom och återhämtning från stroke. Forskarna drar därför slutsatsen att det är välmotiverat med en förändrad praxis i det informerade samtycket som beaktar en betydligt större försiktighet vid förskrivning av antidepressiva läkemedel. Ta del av rapporten här.

Torbjörn K.A. Eliazon