Djur och människa. Vad brinner du för?

Är vi monster, djur eller människor? Vad brinner vi då för, vad är betydelsefullt? Här en eftertanke och kanske ett litet mer förhoppningsfullt evangelium: Media och det i fullständighet fria ordet är vår sanna kommunikation och spegel, eller en användbar kvarnsten?

Kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen prostituerar sig idag genom att sälja helt riktiga "nummer" på ord och en fotosättning som exploaterar djuriska och monstruösa beteenden, kvinnor, ungdomligt utseende, nakenhet och sex. Tidningarna säljer idag fortfarande bra, på exakt samma sexualiserade innehåll som herrtidningarna Fib Aktuellt och Lektyr gjorde på 70 och 80-talen. Feminismen är död, och kvinnorna reagerar inte längre, tvärtom har många själva blivit sexkonsumenter och s k "Cougars" (äldre kvinnor som dejtar yngre män) och därför nu börjat efterfråga vaginala skönhetsoperationer. Den s k dagstidningen Östersunds-Posten publicerar en helt vanlig vardag ett bröllopsfoto på sin ordinarie familjesida, där en antagligen till åldern helt vuxen man (kanske pappa till barn som sett upp till sin far) ligger krälande på golvet som en ynklig liten mask eller pilskt förvanskad hund. Bakom honom en halvt avklädd kvinna i vitt sirligt strumpeband, förvandlad till ett tomt SEXOBJEKT på sin bröllopsdag.

I nyss nämda tidning kan vi också läsa om stjärnkusken som avstängs från sin försörjning för djurplågeri och om förorterna Torvalla/Brunflo i Östersund och Rosengård i Malmö som brinner under extremt ungdomsvåld! Gränslösa ansvariga utgivare, journalister, fotografer och rubriksättare i media utnyttjar en mänsklig förnedring när människor blivit som djur, om vi inte ser upp och reagerar. Journalisten och media rapporterar inte om verkligheten, utan väljer hur de vill (om)skapa den till säljande sensation! Mediabilder är förebilder för våra barn. Just dem som ska försvara "det fria ordet" riskerar därför själva mest urvattna bildkonstens och ordanvändandets innersta kraft, urvattna språket dess användbarhet och mening (som den exempelvis uttrycker sig i konsten, religionen, retoriken och politiken) och därmed bli djävulens kommendanter, skamlighetens marknadsförare, försvarare och kallblodiga representanter.

Mycket vi ser omkring oss blir som en tyst, ordlös sorgesam materialiserad pantomimföreställning vi inte förstår något utav, annat än smaklösheten, torkan, svälten på en medmänsklighets sinnliga inre väsen och värme. När orden saknas för att förmedla en bildmässigt eller ett akustiskt inhämtat intryck tvingas vi i agerandets form, genom att exempelvis utföra uppseendeväckande och omskakande handlingar, framföra erfarenheten av en saknad och inre tomhet. Vi riskerar sammanblanda djuret med människan, djuriskhet med mänsklig utövning och symbolisering. Vi misstar ondska, ilska, aggressivitet, psykisk sjukdom och hat med att brinna för och arbeta för större mänskliga och kanske godare angelägenheter. Det är nog sant att vi alla föds som hundar, tigrar och andra djur, men måste vi inte alla utvecklas och försöka bli bättre, vänligare, snällare poeter, lärare, politiker eller andra symbolanvändande varelser. Det här om, fortsatt civilisation, bra överenskommelser, mindre våld och en mer kreativt utvecklande kultur överhuvudtaget ska vara fortsatt möjlig.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom