Landstingen kollapsar

- god hälsa flyttar in

Finanskrisen och lågkonjunkturen gör hålen i plånböckerna ännu större hos de flesta av Sveriges landsting. När skattebetalarna blir arbetslösa så sjunker intäkterna för landstingen, och budgetar och tidigare sparplaner får arbetas om. I Västernorrland fanns det en sparplan på 361 miljoner kronor i november, redan i januari 2009 har den utökats till 550 miljoner, enligt en dagsaktuell undersökning av Dagens Nyheter.

Hittills har tre landsting - Stockholm, Uppsala och Norrbotten - tillsammans varslat fler än tusen personer inom sjukvården. Men det är bara början, fler varsel kommer att läggas under året och man kommer att låta bli att återbesätta vikariat, vakanser och pensionsavgångar. Primärkommunerna brottas också med stora budgetproblem och frågor om utveckling och effektivisering av verksamheterna.

Där man företrädesvis borde arbeta med strategier för att sänka ohälsotal, har många framstående företrädare för landstingen bedrivit sjukvårdsinsatser utifrån grumliga antaganden om att det funnits ”ett särskild synsätt på sjukdomar som har med vanor, attityder och traditioner att göra”. D v s ineffektivitet, dålig behandlingseffekt och resurshantering har i klartext skyllts på hypokondri hos patientgrupper eller klanderlik underställd personal inom den egna organisationen.

I stället för att återkommande diskutera, ändra och framföra vidlyftiga och kostsamma förändrings- och ombyggnadsprojekt, i egen regi starta upp och lägga ned diverse tidsbegränsade EU-projekt, bedriva forskning, utbildning och fortbildning in absurdum, borde landstingens beslutsfattare kritiskt värdera de statistiska fakta- och beslutsunderlagen inom de egna kärnområdena. Man borde bättre sätta sig in i de egna behandlingsmetoderna och fråga sig vilket ansvar de själva och bl a storebrorsattityden och oförmågan till frivillig decentralisering och samarbete med primärkommunerna haft, vad avser bristen på utveckling av långsiktiga behandlingsmetoder, kostnadseffektivare administration och en ekonomisk härdsmälta som kunnat förutses, och nu närmar sig.

Om inte förr, är det nu dags att förstatliga de regionala sjukhusen och snabbt slimma ner (skrota) landstingen och låta sjukvården helt igenom bli privat, decentraliserad, primärkommunal, avknoppad eller kooperativt driven. Landstingets hegemoni på vårdområdet riskerar bl a primärkommunens framtida möjligheter för finansiering av specialistkompetens att kunna möta demografiska förändringar i befolkningen. Den offentligt drivna vården genom landstingen med enorma läckage i form av fortsatt höga ohälsotal och byråkratisk elefantiasis i transferingarna av resurser via t ex försäkringskassorna, kollapsar annars över sig själv. Skattemedel som avsätts till vårdinsatser, försvinner i fortsatt organisationsgrubbel. Dess för innan fortsätter landstingen också att fortsätta driva flera mindre privata vårdalternativ mot helt onödiga konkurser och nedläggelser! Möjligen små, men oftast väletablerade och lokalt bundna företag (utan ett flertal kostnadskrävande mellanskikt) med erfarenhet av slimmad och kostnadseffektiv vård, god arbetsintensitet, med väsentligen högre täckningsbidrag i varje åtgärd, flexibel efterfrågestyrd kvalité och specialisering.

Som själva existensen och behovet av Folkhälsoinstitutet i Sverige och de starkt ökande kostnaderna visar, är det främsta argumentet och den största samhällsekonomiska besparingen för sjukvårdens överflyttning till primärkommunen att sjukvården självklart har en gigantiskt stor pedagogisk uppgift framför sig, för att kunna minska sjukvårdskostnader och ohälsotal.

Sjukvården bör m a o integreras inom det befintliga utbildningsväsendet som idag är kommunalt eller statligt, för att tillföras de kvalificerade pedagogiska instrument och resurser som idag verkar framgångsrikt i skolvärlden. Hälsocentra inom utbildningsväsendets ram kunde också befrämja forskning, generationsmöten och erfarenhetsöverföring. (Många landsting och enskilda läkare inom t ex primärvården idag understryker därtill det preventiva arbetet och friskvårdsarbetets betydelse för en positivare hälsoutveckling).

Genom landstingens kollaps, överflyttning av sjukvårdsresurser och beskattning till kommun och stat, tillförs sjukvården praktisk pedagogisk och kulturell kompetens. Sjukvården blir en hälsobefrämjande verksamhet värd namnet god folkhälsa. Primärkommunal verksamhet och kommunalt självstyre uppgraderas, breddas och får en större roll för människors primära behov, välmående och försörjning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom