Förbiser skola och sjukvård elevers visuospatsiala räknesvårigheter?

Riskerar drygt 100 000 elever att inte få den hjälp och det stöd som de är berättigade till i den svenska skolan? Förskrivs läkemedel på felaktiga grunder inom sjukvården?

"Everything we see could also be otherwise"
Ludwig Wittgenstein
Ur: Tractatus Logico Philosophicus 

Enligt WHO:s klassifikationssystem ICD-10 definieras inlärningssvårigheter i matematik som en specifik räknesvårighet (F81.2). Cirka 6% av eleverna kan bedömas ha matematiska inlärningssvårigheter, vilket innebär att det rör sig om drygt 100 000 elever i Sverige läsåret (2012/13). Dyskalkyliker, d v s de som har dyskalkyli, är som regel normalbegåvade men uppvisar enligt neuropsykolog Björn Adler, problem med delar av den kognitiva processen där det särskilt handlar om specifika- eller speciella matematiksvårigheter. Lärarutbildaren Eva-Stina Källgården som föreläst på Matematikbiennetten har i en polemik med Adler (och WHO:s klassifikationssystem) gått så långt som att enligt SVT påstå att dyskalkyli är ”en bluffdiagnos som inte finns”.

Studien Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) från 2011 visar tyvärr att de svenska resultaten och resultatutvecklingen i matematik från mellanstadiet till högstadiet är klart under resultaten för EU/OECD-länderna i genomsnitt. Kanske beror detta delvis på att vi så tydligt sticker huvudet i sanden och inte vill tillstå problemet med specifika matematiksvårigheter för många elever? Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten, (SPSM) är matematiksvårigheter ett omfattande och komplext begrepp som kan bero på en mängd olika orsaker. SPSM lyfter fram förskollärarnas och förskolans tidiga pedagogiska roll att stimulera ”matematiska lekar” som på olika sätt ska utveckla barnets mängduppfattning samt förståelse för mönster och samband.

SPSM förordar att förskolan ska kommunicera grundläggande matematiska begrepp i barnens vardagliga miljö och hänvisar till behovet av en indviduell anpassning med ett varierat sätt att lösa problem och att man efterhand introducerar olika laborativa pedagogiska material för barn med speciellt konstaterade svårigheter. Förskolans möjligheter att hantera den här pedagogiska uppgiften beror förstås på resurstilldelningen och förskolans pedagogiska kompetens. Enligt Skolverkets lägesrapport (2013-05)gick det hösten 2012 i genomsnitt 5,3 barn per årsarbetare och 10,1 barn per förskollärare (årsarbetare) i förskolan (I fristående förskolor är förskollärartätheten lägre (12,8 barn per förskollärare) jämfört med i kommunala förskolor (9,6 barn per förskollärare). Antalet barn inskrivna i förskolan har inte varit högre än idag (nästan 95%), eller ca 480 000 elever (motsvarande siffror för grundskolan är 900 000 elever, gymnasieskolan 352 000, grundsärskolan 9600 samt sameskolan 160 elever. Den kommunala vuxenutbildningen har ca 200 000 elever, varav 102 400 elever i Sfi).

Vid en funktionell hjärnavbildning (fMRI) visar barn med dyskalkyli en påvisbar reducerad aktivering i IPS (intraparietala sulcus) när de får till uppgift att jämföra olika kvantiteter. Andra undersökningar har påvisat reducerad grå substans i IPS hos individer med dyskalkyli. Man har också visat att förbindelserna mellan olika kritiska hjärnområden relaterade till IPS är sämre utvecklade. En genomgång av aktuellt forskningsområde om dyskalkyli gjord av professor Ingvar Lundberg och spec.pedagog Görel Sterner vid Nationellt centrum för matematikutbildning i Göteborg 2009 visar på det berättigade i att diskutera fenomenet räknesvårigheter och att problemet faktiskt existerar som en funktionsnedsättning i sig. ”Det förefaller troligt att det finns ett samband mellan räkneförmåga och senare framgång i livet i fråga om lön och arbetstillfredsställelse (se t ex Leuven, Osterbeek & van Ophen, 2004). Men även i vardagslivet kan problem med enklare räkning leda till många bekymmer. Privatekonomin blir svår att hantera rationellt och samhällsinformation som t ex presenteras i diagram och kurvor kan bli svåra att tolka.”

Orsakerna till en funktionsnedsättning när det specifikt gäller att lära sig räkna kan bero på många saker. Forskning med funktionell hjärnavbildning (fMRI) tyder också på att användningen av den mentala tallinjen genomgår en utveckling som är beroende av erfarenheter. Barn i åldern 8–12 år skiljer sig från vuxna i fråga om graden av neural aktivitet i parietala (hjässloben) och prefrontala (i pannloben) områden när de löser aritmetiska uppgifter. Vuxna aktiverar mest IPS. Cohen Kadosh m fl (2007) demonstrerade den kritiska betydelsen av IPS genom att, med en teknik som kallas transmagnetisk stimulation, störa aktiviteten i IPS och framkallade därigenom samma osäkra räkneförmåga som utmärker personer med dyskalkyli. Forskarna hade alltså lyckats få till stånd en experimentellt framkallad och högst tillfällig dyskalkyli. Barn visar signifikant lägre aktivitet i IPS men har större aktivitet i de prefrontala områden som är ansvariga för uppmärksamhet och exekutiva funktioner i arbetsminnet (Kucian m fl 2005). Mönstret ändras under utvecklingen och aktiviteten i IPS ökar samtidigt som aktiviteten i främre (prefrontala) områden minskar (Rivera m fl, 2005).

Barn med dyskalkyli uppvisar ett annat mönster av hjärnaktivitet. För det första tycks aktiviteten i både prefrontala områden och IPS vara lägre hos barn med dyskalkyli än hos åldersmatchade jämförelsebarn (Kucian m fl, 2006). För det andra kunde man inte se någon s.k SNARC-effekt (Spatial numeric association of response codes, se t ex (Gevers m fl, 2006; Daar & Pratt, 2008) hos dessa barn (Bachot m fl, 2005). Uppgiften i SNARC-testet är att trycka ned en knapp så fort som möjligt för att markera vilket tal som är störst. Det visar sig då att högerhanden är snabbare än vänsterhanden om talet är stort, medan vänsterhanden reagerar snabbare för små tal. Denna effekt anses vara ett stöd för föreställningen om en medfödd mental tallinje som ordnar talen från vänster till höger i storleksordning.

En tydlig SNARC-effekt kan man inte se hos barn förrän i 8-årssåldern då en tallinje börjar bli etablerad (Berch m fl, 1999). I början är de höga talen på tallinjen sammanpressade som på en logaritmisk skala. Allt eftersom utvecklingen fortskrider tycks emellertid den mentala tallinjen bli mer och mer lineär (Siegler & Booth, 2004). Man kan möjligen tolka detta som att barn med dyskalkyli är drabbade både av en dåligt fungerande tallinje och brister i uppmärksamhetsfunktioner. Men eftersom vi inte har någon entydig avgränsning av dyskalkyli får vi tolka resultat av detta slag med viss försiktighet. I tvillingstudier har man även kunnat visa att det finns en tydlig ärftlighet när det gäller vissa räknesvårigheter (Alarcon m fl, 1997).

Lärare och föräldrar vars barn kämpar med matematiksvårigheter sätter ofta sitt hopp till att en intensiv extrainsatt specialundervisning ska vara det bästa sättet att hjälpa dem bemästra viktiga färdigheter, men en ny forskningsstudie från Stanford University School of Medicine (som släpptes måndagen 2013-04-29) visar att det inte alltid fungerar på det sättet. Studien utfördes på 24 tredje-klassare och utformades som ett sätt att förstå varför vissa barn gynnas mer än andra av specialundervisning i matematik. Studien inleddes med tester av arbetsminne, läsning och matematisk förmåga. Barnen genomgick också hjärnavbildning med en funktionell och strukturell magnetisk resonanstomografi (MRI) vilken avslöjade anslutningskapacitet, storlek och form på olika delar i hjärnan. Därefter gav man barnen enskild specialundervisning, åtta till nio timmar per vecka under sammanlagt 8 veckor.

En betydande förbättring i aritmetisk problemlösning från räknande till mer avancerad faktainhämtning kunde mycket riktigt observerats när eleven fått denna särskilda specialundervisning. Snabbheten och noggrannheten i problemlösningen ökade med specialundervisningen, men några barn förbättras betydligt mer än andra utav den. Förbättringen enskilt varierade kraftigt från 8 procent till 198 procent! Därefter undersökte forskarna om skillnader i beteenden och hjärnans anatomi även kunde förutsäga individuella skillnader i förbättring av den aritmetiska prestationen med stöd av specialundervisningen. Överraskande nog så fann man inga beteendemässiga faktorer, inklusive intelligenskvot, arbetsminne eller en noterad matematisk talang i förväg som kunde förutspå prestationshöjningen.

Däremot förutspådde volymstorleken på hippocampus prestationsförbättringarna och då särskilt den grå substansen av neuroner i höger hippocampus (10 %). Dessutom förutspådde en inneboende funktionell och snabb uppkopplingskapacitet hos hippocampus mot det dorsolaterala och ventrolaterala prefrontala cortex (viktiga områden för kognitiv kontroll och bildande av långtidsminnen) och de basala ganglierna (hanterar vanebildning och processuell minneslagring) avsevärda förbättringar i matematikprestationen (15%). Elever med bättre utveckling i den högra hippocampusregionen och en större sammanlänkning mellan hippocampus och de andra två strukturerna förbättrade m.a.o deras aritmetiska problemlösning färdigheter mer, vilket förklarar upp till 55 procent av variationen i förbättring efter den matematiska specialundervisningen, enligt forskarna.

Forskarna vid Stanford University belägger därmed att det finns stora individuella skillnader i morfometri (t.ex mängden grå substans, som verkar påverka spatsial förmåga) och anslutningskapacitet mellan olika centrala delar av hjärnan som egentligen bestämmer utfallet av insatt specialundervisning. Dessa är förknippade med all inlärning och minne, men utgörs i första hand inte alls av de speciella regioner i hjärnan som normalt anses vara involverade i aritmetisk beräkning (IPS). Hjärnans allmänna morfometri och konnektivitet anses därför vara de starkaste prediktorerna för en lyhörd anpassning av specialundervisning till barn. Mer allmänt tror forskargruppen därför att kvantitativa MRI-mått på hjärnans struktur och organisation kan ge pricksäkrare markörer av talangfullhet, utvecklingskapacitet och skicklighet än vad t.ex en beteendemässiga uppskattningar kan göra. I en intervju i Reuters sammanfattar en av forskarna – professor Vinod Menon - att precis som när vuxna lärt sig att jonglera ökar mängden grå substans inom andra områden i hjärnan ansvariga för en rumsligt/spatsial uppmärksamhet. På motsvarande sätt hoppas Menon så småningom kunna utnyttja hjärnans plasticitet och hitta motsvarande träningsmetoder för att pumpa upp en tillväxt av grå substans och ökad konnektivitet runt områden som är relevanta för lärande av aritmetik. Detta möjligen redan innan eleverna påbörjar specialpedagogiska insatser i matematik. Då kan eleverna kanske bättre tillgodogöra sig undervisningen.

Forskningsresultaten bekräftar en tendens som undertecknad noterat inom skolan i ett praktiskt psykometriskt undersökningsarbete genom de senaste femton åren. Många elever som har konstaterade visuospatsiala svårigheter riskerar nämligen här misstas lida av utbrändhetssymtom (skoltrötthet och dropouts) och mer allvarliga utvecklingsstörningar som lett fram till i efterhand konstaterat felaktiga placeringar inom särskolan eller ibland till diagnosticerade beteendestörningar som t.ex ADHD/ADD/Asperger m.fl (särskilt när man hamnat inom sjukvården och bedömts ha medicineringsbehov med preparat utprövade för helt andra sjukdomstillstånd än dyskalkyli). Det är kanske egentligen mer troligt att många av dessa elever lider av en form av en speciell och relativt okänd form av dyskalkyli, som kallats visuospatsial dyskalkyli. Ovanligt stora svårigheter i utprovat känsliga visuospatiala deltest (t ex SRB, Wisc och Benton), undergenomsnittliga prestationer i aritmetik, matematikprov, klockprov plus ett besvarat screeningformulär i kombination med uteslutning av allvarligare sjukdomsliknande tillstånd, talar nämligen ofta mer än vad man allmänt känner till, om en differentialdiagnostiskt större risk för förekomst av en s.k. specifik visuospatsial dyskalkyli.

Svårigheterna och den inte så lilla utan tvärtom rätt så komplicerande problembilden i de här fallen innebär att eleven har eller riskerar få bestående problem inom främst matematikämnet med den matematiska överblicken så att hon får svårigheter att sätta decimalkomman på rätt ställe, avläsa eller korrekt återge tabeller, klockor, kartor, diagram etc. Det försvårar möjligheterna för en god ekonomisk planering, äventyrar förståelsen av geometriska figurer, tids- och schemahållning och får konsekvensen att eleverna blir osäkra och ofta räknar helt fel i grundläggande addition, subtraktion, multiplikation och division. Inom andra ämnesområden och övriga delar av livet ställer förstås det här funktionshindret till andra förtret för eleven också på sätt att hon t.ex. kan få omfattande svårigheter att nå övriga kunskapsmål i skolan, att kunna växla pengar, lösa teoretiska och praktiska uppgifter i körkortsprov, utföra deklarationsplikter, finna sig fram i en främmande stad eller att hon går sig vilse på en skogspromenad etc.

Oförmåga till en strategisk planering och en visualisering med bilder i tänkandet kan förutom att försvåra tillägnandet av andra ämnesfält inom utbildningen även bli en tärande faktor på självförtroende, självrespekt, uthållighet, stresstålighet, ångesttolerans och motivation. Pedagogik och helst muntliga examinationer bör därför oftast ta fasta på resonemang och begreppsutveckling i stället för en mekanisk inlärning. Eleven bör erbjudas anpassade abstraktionsnivåer till sina personliga förutsättningar, tillräcklig tid och genomgång av de grundläggande begreppen samt förstärkning av självförtroende och kompensatoriska strategier för att tillgodogöra sig ämnet, t ex i mycket hög utsträckning tillhandahållas tekniska hjälpmedel (t.ex appar, e-böcker, interaktiva skrivtavlor, pekplattor, talsyntes, telefoner), tabeller, beräkningsmodeller och facit, så att prestationer och resultat kan få motsvara begåvningspotentialen i övrigt.

Kanske risker vi ytterligare att tappa bort faktiska inlärningssvårigheter och den basala grunden i det intellektuella och individuella kunskapstillägnandet om Skolverket, politiska företrädare och personal inom skolan återkommande överbetonar kamrateffekter, värdegrundsarbete, ett tillitsfullt klimat, en positiv självuppfattning, individens motivation, samarbetsförmåga och självdisciplin, som de faktorer som har störst betydelse för att en individ bäst ska klara sina studier och senare få en god framtid på en ibland krävande och konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom


Principia Mathematicae (Whitehead & Russell), “To come very near true theory and to grasp its precise application are two very different things as the history of science teaches us. Everything of importance has been said before by somebody who did not discover it.”

Om lusten i skolan

- och några råd om hanteringen av prestationshets och s.k DropOut-beteenden inom skolan


Som både företrädare för Kungliga Vetenskapsakademin och Skolinspektionen lite olyckligtvis tydliggjort de senaste dagarna, genom att offentligt och skarpt kritisera skolsystemets politiska och yrkesmässiga företrädare och huvudmän, riskerar kritiken mer att ytterligare polarisera, slå in öppna dörrar och desauvera den praktiserande skolvärldens ansträngningar att få till stånd en trygg och bra auktoritet för bildningens roll och skolans plats i samhället.

Kritiken uttrycker ganska lite utav samsyn och samförstånd om bildningens betydelse. I stället blir kritiken i sak den akademiska agressivitetens elititiska diskurs och möjligen kanske ett uttryck för egna svåra samvetskval över underlåtenhetssynder i den egna verksamheten. Alltför sent vaknar syndaren själv! Bägge de här institutionerna har nämligen under alla år haft ett reellt övergripande ansvar över tillsyn av skolverksamheten. I stället för att alarmera tidigare, försöka hjälpa till att hitta bra, intresseväckande, mänskligt realistiska och konstruktiva arbetsätt, praktisk pedagogik och metoder för skolutveckling, eller ryta till om den bristande medelstilldelningen till skolan eller t.ex stresshanteringens roll vid inlärning, har man förspillt tiden till högtflygande prat om orealistiska målsättningar, prestationsmått och laghänvisningar under många år.

På golvet, i undervisningen och hos föräldrar och elever riskerar ett för högt besinningslöst tonläge (som det framgår i nu aktuell nyhetsförmedling, politiska utspel, artiklar och debattinlägg om skolan) enbart att vi i ännu högre utsträckning förlorar tilliten till bildningens och inte minst intellektets betydelse för en sund och bra samhälls- och självutveckling. Varför ska överhuvudtaget någon behöva gå till en skola som ändå inte tycks fungera? Är t.ex Dropout-beteenden i skolan därför ett naturligt sätt att reagera för några?

Rutiner för arbetet med att främja närvaro och uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro är en del av ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. När skolan konstaterar en elevs ogiltiga frånvaro är det viktigt att ta ställning till vad den beror på. Hur omfattande utredning som behövs är något som avgörs i det enskilda fallet. I vissa fall räcker det med en enkel utredning, i andra fall blir utredning mer omfattande. Skolorna måste dock skaffa sig ett underlag för att förstå orsaken till elevens frånvaro, speciellt om den blivit så hög för en individ, att man riskerar s.k. Dropouts (d.v.s att eleven helt riskerar avsluta sin skolgång). Utredningen kan t.ex visa om eleven upplever vantrivsel eller otillfredsställelse i sin lärandemiljö och kan i sin tur kräva andra former av utredningsunderlag.

Vi som är verksamma inom skolområdet bör naturligtvis kunna bli bättre på att lite mer självkritiskt analysera, individualisera och dra slutsatser om olika elevers Dropout-problematik i skolan. All längre frånvaro i skolan innebär nämligen att eleverna kommer efter i skolarbetet och riskerar svåra kunskapsluckor. Ibland gör skolan resurskrävande psykologiska, pedagogiska och sociala utredningar för att möta den här elevgruppens situation, vilket leder till att den aktuella eleven många gånger hamnar som ett ”ärende” hos elevhälsans psykologer, kuratorer, specialpedagoger eller t. om socialtjänsten och sjukvården.

För elever med t.ex funktionshinder fungerar sällan den typiska klassrumssituationen med ett 25-tal elever och en traditionell undervisning optimalt. Och, inte ens om eleven har ett konstaterat bestående funktionshinder (t.ex utvecklingsförsening, läs- och skrivsvårigheter, Asperger/ADHD) eller mer tillfälliga och situationsbundna funktionshinder (t.ex missbruksbenägenhet, stresshanteringsbehov, hög prestationsångest, stor blygsel, social rädsla, fobier, lågt självförtroende eller självinsikt), räcker alltid den här typen av utredningar och individuella åtgärdsprogram i sig att hantera eller förstå problematiken som sammanhänger med det s.k. ”Dropout-beteendet”. Ungdomen eller tonårseleven kan t.ex reagera ännu mer avståndstagande och uppgivet mot en skolmiljö som enbart ”sjukförklarar”, ”ifrågasätter” och problematiserar henne/honom eller hans dagliga arbetsmiljö. Det goda blir därför inte alltid det bästa. Ibland skapar vi kanske dropout-beteenden, därför att vi är för ivriga i att vilja undvika dem?

Inte bara den psykologiska kunskapen om bemötande av olika former av funktionssvårigheter utan även kunskapen om ”Dropouts” och dess karaktär behöver därför ofta förstås och hanteras annorlunda via t.ex fortbildning, stöd och handledning till de mentorer och lärare som dagligen möter (eller kanske egentligen slutat möta just dessa) elever.

Information som ges till föräldrar och elever och de konkreta diskussionerna kring skolfrånvaron handlar tyvärr ibland om en ganska rigid påminnelse om skolplikten och om att försöka övertyga eleven att ta ett större ansvar för sina ”problem” (oftast förstorade genom skolkrav om ”utredningsbehov”) och sin egen skolgång. I stället bör man antagligen hellre föra en mer framtidsorienterad och opolariserad diskussion om hur man lugnt, tryggt och metodiskt överkommer en stegrad ångestberedskap inför de existentiellt påkallade livsvillkor och de ”svackor i livet” som uppstår under tonåren till följd av ibland rent kroppsliga och naturliga förändringar. Diskussionen bör inriktas mer mot vilket stöd eleven faktiskt kan få av skolan, när man har tillfälligt jobbigt eller svårt med att passa in i en starkt reglerad eller ibland skarpt ifrågasatt skolstruktur. Ungdomen, eller den vuxet självreflekterande individen i vardande, blir inte sällan bestulen på sitt reflektionsutrymme och behov av paus genom hänvisningen till en ”god” pliktkänsla mot skolsystemet och oroliga föräldrar (T. ex Lämna alltid in dina skoluppgifter och gör dina läxor i tid!). Detta skuldbelägger förstås eleven ytterligare för dennes tillkortakommanden att inte orka med prestationskraven.

Det är sällan endast en orsak som ligger till grund för en hög skolfrånvaro, utan det handlar istället om flera faktorer som samverkar. En del elever ”skolkar” på grund av tillfällig trötthet och upplevelse av en hög prestationshets, en del som ett inslag av tonårstidens utprövning av en slags självständighet och självautonomi visavi vuxenvärlden. I andra fall kan ”skolket” handla om att finna könsidentitet, livslust, spänning, bekräftelse, grupptillhörighet, livsmening och jagutveckling.

Elever som tillägnat sig ett mer meningsfull förståelse av skolämnen/betygskriterier och besitter en mer övertänkt anledning med att gå till skolan, har en god fysisk och psykisk hälsa, bra kompis- och syskonrelationer, som har förebilder och framtidsförhoppningar, gynnsamma hemförhållanden, stöttande föräldrar och meningsfull fritid, har en mängd av fördelar som gör att de förmodligen inte kommer att ”skolka” i någon större omfattning. Rubbas däremot balansen i en elevs liv och motiven för att gå i skolan känns mindre viktiga, ökar risken för att eleven får en allt högre ogiltig frånvaro. Många elever kan därför kontinuerligt behöva få inspiration och motiv till varför de själva eller samhället behöver en bra kunskapsutveckling.

De yttre anledningarna till varför elever kan ha hög frånvaro varierar och har ofta en individuell prägel. Men, skolan bör därför inte lägga ansvaret för denna skolfrånvaro på eleven (eller dennes vårdnadshavare). Den utgör hellre en stark indikation på att skolan inte alltid lyckats i uppdraget att individuellt möta upp eleven med sin pedagogik. Skolan bör hellre främja en ökad närvaro och skolintresse genom:

 Överväganden om hur arbetsglädje, lust och entusiasm uppstår hos enskilda individer och grupper av elever.
 Ge tid för diskussion och resonemang om meningsfullheten med undervisningen och ge hjälp till eleven att försöka hitta fram till en egen frihet och motivation i kunskapstillägnandet.
 Visa och ta större individuella hänsyn till olika elevers stresstålighet, stressbelastning, ork och lust till att prestera kräset och bra.
 Fundera över hur de pedagogiska, ekonomiska, strukturella och institutionella ramarna kan vara orsaker till en för hög skolfrånvaro eller t.ex tendensen till korridorvandring hos enskilda elever.
 Beakta det stora behovet av självreflektion, lugn och ro, samt lära ut vilans, pausernas och den mer stillsamma eftertankens betydelse för inlärningen.
 Ta verkligt visad hänsyn till de lärprocesser som sker också informellt och utanför klassrummets väggar t ex i betygsvärdering.
 Att framhålla uttryck för framtidstro, ge positiva hänvisningar och förväntningar som lyfter elevens resultat och stärker lusten att gå till skolan.
 Undvik desauvering och för låga förväntningar på elevens skolmiljö, enskilda talangfullhet eller problematisering över "rester" och historiskt "för hög frånvaro" vilket leder till en bekräftelse av en negativ och otillräcklig självbild hos eleven.
 Skilj på medvetet skolk, skolfrånvaro p.g.a dålig fysisk studiemiljö, individuella personlighetsfaktorer eller t ex mobbing, kotteribildningar och relationsproblem till följd av kanske t.ex ett förflackat och dåligt språkbruk.
 Reagera tidigt och försöka hitta flexibla och ibland kanske mer okonventionella lösningar på den uppkomna undervisningssituationen.
 Bibehåll, värna och utveckla hellre relationen eller den tillitsfulla förbindelsen till eleven när han/hon tenderar att stanna hemma eller utebli från undervisningstillfällen i skolan.
 Utgå ifrån att skolans tilltro och auktoritet kan förtjänas genom intresseväckande pedagogik, i stället för att bli ett utslag av en striktare och mer formell lagmässig tillämpning t.ex av närvaroplikt resp. skolplikt enligt skollagen (2010:800) .



Torbjörn Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Träning vid läs- och skrivsvårigheter

Barn med avkodningssvårigheter t ex dyslexi kan nu lära sig att läsa bättre. Ulrika Wolff, docent och specialpedagog inom institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs Universitet sammanfattar här en intressant metod för en ökad fonemisk medvetenhet:

Kan glesbygden i Europa bli en vinnare i finanskrisen?

Jämtland

Ibland behöver vi höja blicken ovanför horisonten. Forskningens framtida roll tillhör sannolikt dem som vågar ställa de mer relevanta och livsnödvändiga frågorna t ex; Vilka effekter har finanskrisen och den ekonomiska nedgången i Europa konkret på vårt psykologiska välbefinnande, våra möjligheter att få och behålla ett arbete, samt på utvecklingen i mindre tätbefolkade landsbygdsområden som till exempel glesbygden?
När tillväxten är stark och till och med överhettad i en ekonomi kan vi notera en stor befolkningsmässig omflyttning av människor in till storstäderna. Är det möjligen så att vi kan förvänta oss en omvänd utveckling på landsbygden då halvt desperata, desillusionerade och arbetssökande storstadsmänniskor överger upploppen, konkurrensen, stressen och den är ökande oron inne i städerna för ett lugnare, tryggare och trivsammare liv på landet? Vilken arbetsmarknad och vad är det isf som landsbygd och glesbygd skulle kunna erbjuda sina nya inflyttare utöver en fortsatt rovgirig och miljömässigt katastrofal råvaruexploatering eller närmast vanvettigt kostsam pseudoforskning inom universitet och forskningsinstitut om t.ex ifall vi i Sverige ska få fortsätta att röka en cigarett utomhus (samtidigt som drogliberalismen i andra länder skenar åt ett helt annat och motsatt håll)?

I bl. a redovisningen utav utvecklingsprojektet Eurotour Rehab 2013 kommer Eliazon Arbetsrehab efterhand att utifrån intressanta exempel från andra Europeiska länder (Danmark, Tyskland, Frankrike, Luxemburg, Italien, Österrike och Tjeckien) försöka besvara, ge inspiration och några nya infallsvinklar på de här och några andra fundamentalt viktiga glesbygdsfrågorna för en mer positivt utvecklingsbar yrkesinriktad rehabilitering, utbildning och landsbygdsutveckling i Jämtlands län. Följ gärna med oss i de här frågeställningarna på Twitter, www.eliazon.net, www.arbetsrehab.com och www.eliazon.eu.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Skönhet, make-up och kosmetika

Det finns många saker vi inte kan kontrollera. Men psykologisk kunskap och olika forskningsresultat visar att en korrekt och stilfullt avvägd kosmetika-användning ibland inte bara kan förändra människors uppfattning om oss, utan även kan påverka oss på ett mer positivt sätt i vårt välbefinnande d.v.s i hur vi mår rent psykologiskt. Vi vet idag att andra människor tror sig snabbt kunna bedöma t.ex hur smart eller vacker du är, eller hur varm och lättillgänglig du kan vara, enbart på de först givna synintrycken och sekunderna i mötet. Vår attraktion, framtoning och vårt utseende är därmed inom varje människas egen kontroll i mycket större omfattning än vad vi kanske tidigare förstått, om vi lär oss att använda och fördjupa oss i den här kunskapen på ett mer intresserat, kanske kritiskt, men mer öppenhjärtligt och korrekt sätt. Det avgörande i det här är det s.k tittandets – och seendets fenomenologi genom syndriften, som jag beskrivit mer nogsamt i min bok Perspectivae.

Trots all plastikkirurgi i världen kan vi aldrig flytta ögonen. Rent tekniskt så kan vi med make-up t.ex skapa en illusion av mer fint placerade ögon i ansiktet (genom att undvika att lägga mörka färger i de inre hörnen av ögonen). På motsvarande sätt kan vi minska näsans storlek med olika skuggningstekniker och förändra intrycket av läppar och ögon genom andra kosmetiska sätt. Smink, make-up och kosmetika utvecklar och förfinar vår estetiska kompetens. Mötet med det vackra i vår omgivning får oss att känna oss lyckligare och uppfatta effekterna av våra liv mindre svåra.

Redan Augustinus och Platons självrådige adept Aristoteles definerade skönhet som en geometrisk visuell figur. Under renässansen lyfte man fram det gyllende snittet, där den matematiska konstanten 1,618 gav en helt perfekt symmetrisk form. Målaren Francisco Goya visade med sina verk (t.ex La Maja), hur vi kan gripa blicken som sådan i en mask d.v.s som beslöjad eller omaskerad. Detta och nutidens Internet-användning där vi jämför oss med varandra i en flod av bilder och foton visar bl.a hur betydelsefulla tittandet och seendets fenomen är för våra liv.

Vi är och har blivit allt mer utpräglat visuella varelser och använder smink och kosmetika:

1.    Som beslöjningsteknik (för att delvis också dölja vilka vi är)

2.    Som ”triggers” för tittandet, seendet och blicken

3.    För att lyfta fram vissa delobjekt och skapa ibland mer eller mindre avsett omedvetna effekter (t.ex en subjektiv upplevelse av helhet eller en erotisk/sexuell attraktion och spänning)

4.    På sätt att vi får en positiv återkoppling och uppskattning från andra människor (viktigt för utveckling av vår självkänsla och självförtroende)

5.    För att uppnå en erfarenhet av en slags momentan inre skönhet (jouissance).

Skönhetsbegreppet är viktigt eftersom det i sig väcker glädje, glöd och tillfredställelse, som vår existens i världen verkligen behöver. Skönheten eller det vackra är en djup eller ytligt förnimmad aspekt av en helhet som kan gälla en person, ett rum, ett objekt eller en idé. Skönheten ger en perceptuell erfarenhet av euforisk glädje, mening, lust, religiositet, trygghet, åtrå eller tillfredställelse. Våra ögon vilar mot skönheten och slipper söka, leta eller irritera sig på bristens frustration. Skönhetsaspekten är en sinnlig upplevelse av t.ex någons röst, en blick, en form, en färgnyans, någons personlighet, ett ljud, en smak, en erfarenhet, en doft, en utformning eller en rythm. Framhäv därför ditt sätt, att möta och se den här världen!

Torbjörn K.A. Eliazon

Leg.psykolog/socionom

Doktor Cenodoxus

Initium omnis peccati [1]

Av Torbjörn K.A. Eliazon

 

Detta är berättelsen om en man, som inte kom till himlen. Till trots av sina högsta ambitioner och att han förmått göra mycket gott! Anledningen är helt enkelt att han inte lärt sig sina läxor, utan måste försöka läsa in dem igen och därmed göra om dem. Han ansågs rätt belevad och påläst, men när det kom till prövningen inför vår Herre så kom hans levnad helt och fullständigt på skam. Ungefär som en elev som skolkat från sin undervisning.

Hans syndfullhet var hans egen stolthet, högmod och hans fåfängliga försök att utav sin samtid försöka erövra erkännande, framgång och en kulturell och social status. Den enda rena kärlek som den här mannen kunde hänge sig åt var nämligen kärleken till sin egen förträfflighet -amor propriae excellentia[2]! 

Av alla sju dödssynder[3] är högmodet och stoltheten dessutom allvarligast,  eftersom det uppmanar oss att fjärma oss från en tro på några högre moraliska  lagar, regler och värderingar, än dem vi själva sätter upp för vår livsföring. "Även om vi flyr bort från Gud i alla våra laster,  så höjer högmodet ensamt arrogansen gentemot Gud" sa Thomas av Aquino[4] och gav samtidigt en ytterligare hänvisning till Augustinus[5] beskrivning av Babylon (ett samhälle som vänt sig bort från alla Guds lagar).

Han är ingen prins, han är en vanlig doktor. Han heter Cenodoxus, även kallad doktorn från Paris. En idag ganska åldersberest man som fortfarande ändå har ett gediget rykte för att han kan läka de sjuka, hjälpa de fattiga, tala vänligt och betjäna alla som på något sätt behöver hans tjänster. Cenodoxus är utan snobberi eller högmod, en vänlig människa lika älskad som beundrad och har lyckats i alla de saker som han föresatt sig att han ska göra. Han är i sanning en barnens advokat, lärare, läkare, vetenskapsman, författare och sagoberättare. En riktigt god psykolog och filosof som till och med ibland ger kungliga råd till högre herrar och prinsessor i deras dagliga bestyr. Han lär ha överträffat de flesta på alla de saker man kan vara duktig på i livet.

Allting började egentligen när han ville till himlen och nekades, för tusen år sedan. Året var de kristnas 1082. Han kallades då för Raymond Diocres och arbetade som professor vid Sorbonne i Paris med ett universellt rykte för sin pedagogiska skicklighet och en visad särskilt stor dygd i sitt arbete. Men, han började förlora sin egen goda hälsa, vilket inte minst oroade alla hans vänner. När han blev sjuk besökte därför vännerna hans hus för att se om om det var något som de kunde göra för honom. Det, var bara en helt bortkastad ansträngning. Allt som de kunde bistå honom med var tröstefulla ord och avundsamma beklaganden om att de själva nog helst skulle ha velat vara mer lik honom, under sina egna liv. Människorna bad för honom dag och natt och alla ansåg sig rätt övertygade om eller trodde, att Cenodoxus, var den absolut trevligaste person de någonsin träffat.

Men, ingen I hela världen kunde nu hjälpa den gode doktorn i Paris, som ju själv ändå hade hjälpt så många andra människor. Prästen kom och försökte, men var helt oförmögen att höra honom erkänna några som helst synder, som han inte redan kände till. Han som via bikten skulle förlåta honom hans sista synder i livet fick därför överge honom till slut och sa att han ändå hade gjort allt som han kunde göra, "Men, med Herrens hjälp kan du nog ännu återfå din hälsa, tillade han." Cenodoxus dog, och sorgen tog vid.

Tre dagar senare, var kistan vackert prydd, som sig bör med vackra symboler från ett framstående sällskaps- och yrkesliv. Cenodoxus åkte till domkyrkan i en dyrbart anskaffad vagn och via en välordnad procession, tillsammans med sina professorskolleger, en stor grupp studenter och väldigt många präster. Det var mycket högtidligt! Hundratals människor deltog redan i begravningscermonin och otaliga ljus hade tänts inne i katedralen.

Det mumlades böner och människor grät rikligt och välmenat. Men, när den döda kroppen av Cenodoxus hade förts in i katedralen och placerats på ett stenbord skulle kroppen förberedas för en av de sista riterna, en så kallad helig Viaticum. En välsignelse, när man fuktar den dödes läppar som ett slags färdkost och samtidigt åkallar den döde personens namn. ”Cenodoxus!” Då börjar Cenodoxus läppar plötsligt att röra sig och... han talar:

Cenodoxus: Ack Neej...!
Församlingen:  Gud bevare oss. Det är som ett mirakel!
Cenodoxus: Ack, ack Nej! Vår högste himelske domare har fördömt mig.
Församlingen:  Oh Gud den Allsmäktige. Skona och frukta den store Gudens boning!

Församlingen var nu fullständigt överväldig av skräck, panik och förundran. När det manligt undersköna, halvskäggiga anletet, som avspeglade högmod, fasa och förtvivlan åter en gång lydde sin bärares intentioner, och när hans stolthet i det sista utlöste sig i en ur hjärtats djup kommande förbannelse mot den helig andes röst, gick det som genom märg och ben hos de närvarande. Ingenting liknande hade någonsin inträffat i historien tidigare. Aldrig förr hade någon börjat tala igen på sin dödsbädd. Det var verkligen ett Guds mirakel!

Uppgifterna går nu lite isär om vad som hände de följande tre dagarna. Enligt samständiga uppgifter ställdes Cenodoxus ande samtidigt med händelsen i katedralen, inför en tribunal av domare i himlen, bestående av bland andra Guds Herre, Jesus Kristus, apostlarna S:t Paulus och S.t Petrus, sina skyddsänglar och ärkeängeln S:t Michael.

Här satt också flera andra som Cenodoxus aldrig träffat. Personer från en framtid han aldrig mött. För Cenoxus var allt som en ond lång mardröm som han vaknade alldeles stel, kallsvettig och skräckslagen mitt uppe i. Hans framfart genom livet hade plötsligt och abrupt hejdats. Plötsligt och yrande stod han högst uppe på en av den norske skalden Griegs högsta bergstoppar utanför Bergen, någonstans vid Hardangervidda i sydvästra Norge. Hans livs stora kärlek Philautia  fanns här intill honom och hon hängde nu tillsammans med honom längst upp över en hemsk avgrund som han nu inte kunde ta sig över eller förbi. Skulle hon med sitt underbara leende och med sina betryggande ord på en lite främmande accent, nu äntligen kunna komma till hans skyl och räddning? Hon, som han höll så högt att han avstod. Hon så skör, tillmötesgående och vän som gladde honom till vördnadsfull respekt och som han gett upp genom att gå förbi. Kärleken till jämliken.

Han fick svindel, upplevde det som att han helt spysjuk av livet skulle förlora balansen och falla ned som ett avskräde utför de höga spetsiga klipporna ned mot en avgrund som låg mörkt och skrämmande. Ingenting kunde längre hjälpa honom. En av tribunalens änglar, nu kallad S:t Christian ville tvinga honom förstå stupets bråda villkor. Han insisterade nu på att få berätta några sedelärande berättelser. Andra sjöng hemska sånger eller uppfordade hörsamhet med andra metoder. Cenodoxus försökte hålla för sina öron för att slippa höra, sökte blunda för att slippa se, ville inte tappa taget...bli, en fallen hjälte. Han skrek:

Oh, gode gud, var är jag hän!
Gick jag bort? Är jag här - än?
Allt levande passerar nu förbi,
Min ångest kreverar inuti,
Och ju mer plågor som slår mig an
Ville jag mest skrika mitt kända namn

Brinnande törstig gick jag ut
För att nå till paradisets slut
Men klibbig kallsvett rinner fram
Sätter liv och heder i full brand
Ser ned i djupaste avgrunden
Djävulen, han ler med munnen
Grälar på mig för ditt och datt
Att jag värst av alla skrymtare vart
Jag ville ha varit from som min Herre
Men frestelser var ibland lite värre...

Philautia (Egenkärleken - svarar honom):
Du har tjänat att få sväva i himlen blå.
Cenodoxus: Intill min skönaste skyddsängel då?
Philautia: Fakta är svåra och riskabla tabun.
Cenodoxus: Och den risken gör mig livrädd nu.
Philautia: Det kan vara en dygd. Men risk?
Cenodoxus: Heliga män saknar min list.
Philautia: Du drömmer och är utom fara.
Cenodoxus: Vem vet, vad jag ska svara.
Philautia: Pojkar ljuger, män talar sant.
Cenodoxus: I varje dröm, finns en vis man.
Philautia: Det där lät, tomt och falskt.
Cenodoxus: Det tycker jag inte alls!


...så låg Cenodoxus där. Kall och sig lik igen, inväntades nåd eller försoning.

---

[1] I början av alla synder.
[2] Egenkärleken / kärleken till sin egen förträfflighet.
[3] Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja
 [4] Thomas av Aquino (1225- 1274), Summa Theologica I-II, fråga 84 
 [5] Aurelius Augustinus (354-430) är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och                                                                                       en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Fri tolkning efter Jacobi Biedermannus (1578-1639) skådespel Cenodoxus - Doktorn från Paris, se även http://cenodoxus.com

Talgljuset (till min musa)

Till Madam Bunkeflod från hennes hängivne H.C. Andersen


H.C. Andersens första saga Talgljuset
 nu översatt till svenska

Det fräste och fördes oväsen, medan elden brann starkt under ljusformen. Den som var Talgljusets vagga. ...Och ut ur den varma vaggan gled så ljuset helt fulländat, stöpt glänsande vitt, vackert och så milt och smalt, att det var gjort på ett sätt som fick alla som såg henne att tro att just hon måste infria löftet om en verkligt ljus och riktigt strålande framtid. ...Och löftet som man sett,  skulle verkligen hållas och komma att bli infriat.

Fåret – ja, ett prydligt näpet, men en helt vanlig fårskalle som sa bää... , det var Talgljusets mor och den lite främmande och av sot nästan helt nedsvärtade Smältgrytan, han var nog troligen hennes far. Från modern hade hon ärvt en bländande vit kropp, sin sannskyldighet och en föraning om livet, men från fadern hade hon fått lusten till en brinnande eld, som nog minsann kunde tränga genom både märg och ben ibland, men också lysa upp för henne, när hon gått sig vilse genom livet.

Ja så här var hon skapt och utvecklad, när hon med de allra bästa intentioner och mest ljusa framtidsförhoppningar, gav sig ut i livet. På sin livsstig träffade ljuset så underligt många andra små skapelser, som till och med kunde gå och stå på egna ben, för ljuset ville lära sig av Livet och kanske så småningom också lära känna sin egen plats och vart hon bäst hörde hemma. Men, hon trodde nog kanske alltför gott, om den här Världen. Den bryr sig ju bara om sig själv, och inte ett dugg om vad ett Talgljus är för något, och ingen...nej ingen tycktes heller ens försöka vilja förstå, hur ett litet ljus kan vara till ren och härligt varm - nytta. De försökte tvärtom bara utnyttja henne för sig själva och till sin egen fördel och de förstod henne helt felaktigt.

 

Man tittatde på henne med en hunger i blick, och rörde ibland vid henne med solkiga och vidrigt nedsmutsade fingrar. Efterhand tiden gick, blev det därför allt större och större fläckar på hennes först helt oskuldsfulla utsida, som nu gradvis kom att bleckna bort och hon blev allt mer spöklikt täckt av omvärldens damm, smuts och beröring. Det här från en omvärld som kommit henne allt för nära in på, mycket närmre än det vita ljuset kunnat tåla, eftersom det inte lärt sig skilja rent från orent, och ändå som hon innerst inne var oskyldig och fortsatt ofördärvad.

Nu trodde några falska vänner att de aldrig mer skulle få komma att se en skymt av någon slags innerlighet hos det här lilla ljuset. I sin vrede kastade de därför bort henne, som ett helt onyttigt ting. Men, det yttre nu nästan svartfärgade skalet höll även de bästa vännerna borta. De var rädda för att smittas av den svarta färgen, för att behöva fläcka ner sig själva förstås – och så höll de sig långt borta.

Det fattiga lilla Talgljuset kände sig nu ensamt och övergivet. Hon visste varken ut eller in. Hon upplevede missmod över att bli berövad allt gott och upptäckte att hon blivit ett helt bortratat redskap för andras vämjelse, plågor och otyglade önskningar. Hon kände sig så oändligt olycksalig för att hon tillbringat sitt liv till ingen nytta. Ja, kanske, att till och med det i sig själv, hade dragit ned henne ännu mer i smutsen. Hon såg ingen mening alls  i, eller några som helst svar på, varför hon, ett fattigt Talgljus, överhuvudtaget blivit tillskapat för att finnas till - på den här jorden. Och...kanske med sin svärta både ödelägga sig själv och andra...

Mer och mer, djupare och djupare grubblade nu Talgljuset över sina livsvillkor. Ju mer det tänkte, desto större växte missmodet, tills det till slut inte fann någonting gott alls. Hon hittade inte något som helst innehåll för sig själv att leva för. Lika lite såg Talgljuset det mål med sitt liv som det fått vid födseln. Det var liksom att svärtan också helt förblindat hennes ögon!

Men så träffade Talgljuset en brinnande eld – det var Elddonets. Han kände Talgljuset bättre än vad hon lärt känna sig själv. Ty Eldonet såg henne klart, och tvärs igenom hennes yttre skal. ...Och inom henne lyste han åter upp allt gott och det glada som hon upplevt. Hon närmade sig honom och lät flamman antände hennes innersta drömmar och förhoppningar, varvid hennes hjärta så smälte i glöden. Och flamman strålade nu ut som äktenskapens glädjefacklor. Allting blev ljust och klart runt omkring dem och hon kunde åter visa vägen för sina sanna vänner.

 

Med riktig framgång sökte de nu sanningen under ljusets underbara synglas och till och med hennes kropp blev stark nog att bära den klaraste låga. Droppe för droppe rann sprirande små kroppar och sköljde flämtande över den nedsmutsade stammen och skapade ett nytt, renare och ljusare liv. Men det var mer än av en kroppslig sammansmältning måhända hellre; en obeskrivbart vacker andlig jouissance. Talgljuset hade nu funnit sin riktiga plats i livet  ...och vist nog att det också var ett riktigt långlivat ljus, som strålade länge till stor glädje för sig själv och sina medlevande.

 H.C. Andersen (1805 -1875)

Sagan är H.C. Andersens första skrivna äventyrsberättelse så vitt man vet. Texten skrevs antagligen någon gång mellan 1820-1824 och dedikerades en god vän.  Manuskriptet ("found by chance") hittades av historikern Esben Brage i ett forskningsarkiv i Danmark, oktober 2012. Tidigare helt opublicerad svensk översättning och uttolkning här 2012-12-23 av: Torbjörn K.A. Eliazon. Sagan har även nyligen publicerats på danska av tidningen Politiken.

God Jul & Gott Nytt År

Relationer: Äldre pappa ger barn ett längre liv

Äldre pappor ger sina barn en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv.

Människors möjliga livslängd anses numera vara kopplad till längden på våra telomerer, enligt formeln: Desto längre telomerer vi har desto längre och mer hälsosamma liv kan vi också räkna med att få leva. Jag har tidigare beskrivit att en telomeren är en mycket liten region med repetitiva DNA i slutet av en kromosom, som skyddar slutet av kromosomen från försämring vid kromosomens replikering vid celldelning. Vid replikering förmår cellen inte kopiera den yttersta änden på telomeren. Det innebär att för varje celldelning blir kromosomerna något kortare och äldre personer har naturligt kortare kromosomer än yngre människor. Det har föreslagits att människan från början har en full uppsättning telomersekvens, dock är telomeraset vanligen deaktiverat och för varje DNA-replikation (celldelning) förkortas telomersekvensen med 50-100 nukleotider. För en normal cell med en telomersekvens på 10 000 nukleotider, innebär detta 100 till 200 celldelningar innan telomeret slutar skydda cellen. Då detta händer kommer cellen att sluta dela sig, men för mäns könsceller gäller någonting annorlunda.

Nya forskningsresultat från universitet i USA visar nu att nyfödda barn får längre telomerer desto äldre deras pappa är när barnet blir till. Varje års senareläggning av ett faderskap innebär en förlängning av avkommans telomerer som motsvarar den årliga avkortningen av telomererna som annars sker under medelåldern hos den åldrande kvinnan. Idag är det ungefär var 10:e kvinna som väljer att leva tillsammans med en man som är mer än tio år äldre än hon själv. En evolutionsmässigt logisk förklaring till att en del yngre kvinnor på detta sätt hellre vill bilda familj med en kanske betydligt äldre herre än en ung man, ges därmed ett rimligt orsakssamband inom den nya forskningen inom epigenetiken.

Desto äldre mannen är när de får sitt barn, desto längre kromosomändar får nämligen barnet och därmed erbjuds barnet också fördelen av en längre livslängd och ett mer hälsosamt liv, tror forskarna. Fynden förklaras enligt forskarna av att spermierna, tvärt emot övriga kroppsceller, får längre telomerer ju äldre mannen är. Det här beror på att äldre män har en högre Telomeras-aktivitet i sina könsceller som förlänger telomererna på kromosomerna (till skillnad mot vad som kan ske i övriga kroppsceller och vid en jämförelse med könscellerna i sperman hos yngre män). Eftersom mannen dagligen producerar ungefär 100 miljoner spermaceller, så måste det också finnas någon slags mekanism som förhindrar att inte telomererna kortas av i en raketfart. Telomeras är en sådan mekanism, ett enzym, ett kroppens eget livselexir som ökar livslängden på cellbildnigen och skjuter upp själva åldrandet. Enzymet är så potent att det teoretiskt skulle kunna bidra till att ge cellbildningen och människan som sådan ”ett evigt liv”. Förutom en högre Telomeras-aktivitet, som ökar spermans kvalité på sätt att den äldre mannens spermier ger en ökad livslängd, så sker även en utrensning av förkortade telomerstamceller i sperman med stigande ålder hos mannen. Mannen får m.a.o livsdugligare och bättre förädlade spermier desto äldre han blir (vilket även innebär att diagnosticerade infertila yngre män, naturligen kan bli fäder senare under sin ålders höst).

Inom romantikens och familjebildningens områden kan forskningsresultaten innebära en ny gryning för den mer erfarne, bildade och belevade gentlemannen. Det här betyder troligen att de unga kvinnor som idag lite skälmskt betraktade av moralen i tidsandan ändå söker upp mognare relationer eller inleder närmanden mot äldre män, sannolikt inte alls letar efter något infantilt moders- eller faderssubstitut och inte heller borde klandras som några slags underordnade helt omedvetna våp med brist på egen karaktär, begåvning, självständighet eller beslutsförbarhet. Äldre män som äktar yngre kvinnor behöver inte längre betraktas som varande ”gubbsjuka sökare av troféäktenskap” eller anses attraktiva enbart p.g.a social status, rikedom eller maktutövning. I stället tycks det vara korrektare att betrakta relationer där kvinnan är väsentligen yngre än mannen som en förnuftig evolutionär aktivitet och anpassning som i samklang med den naturvetenskapliga forskningen hellre önskar bibringa avkomman mer optimala livsförutsättningar och ett längre och mer hälsosamt liv.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Doftsinnet och doftens mystik

Vår kulturs intresse för väldoftens hemlighet ges sin förklaring

Dofter kan skapa attraktion, längtan, minnen och ibland en ganska oförbehållsam kärlek. Hos det lilla barnet så signalerar doften ofta mat, omvårdnad, avslappning, närhet och beskydd. Barnet lugnas och tröstas av bekanta och unika dofter. T.o.m. i natten, i mörkret, i sömnen och i sin helt oskuldsfulla värld vänder sig barnet om… lockad av din speciella doft. Barnets egen ljuvliga doft lockar omvänt dig själv att ge tillbaka all närhet, allt skydd, värme och omtanke, som du äger förmåga att kunna ge det. Den milt svaga och naturliga doften från ditt hår och din hud, kanske särskilt din kind, hals och nacke och dina bröst (när du bär omkring barnet mot din axel), bildar minnespår av ömhet, stilla njutning, glädje, lust och tillit. En tyst överenskommelse av kärlek, intimitet och osynlig tillfredställelse och ömsesidig förståelse uppstår. Ett hållfast band byggd på en osynlig och mystisk doft skapas. Barnet andas djupare och blir tryggt. Spritter ut i ett leende och kan kanske ännu bättre känna de välkända söta dofterna av honung, banan, vanilj, socker eller mjölk. Dofter och söta smaker som vi alla älskar… Redan när vi föds kan vi känna igen skillnader mellan olika typer och olika styrkor utav dofter. 75 till 80 % av alla mammor känner förstås igen sitt eget nyfödda barn, enbart på doften.

De flesta anser att alla barn luktar riktigt gott. Mammans förmåga att känna igen sitt eget barn på doften varar dock bara 5-6 dagar, sedan minskar den snabbt. Just vid en veckas ålder har å andra sidan barnet lärt sig… att känna igen och minnas sin mamma på doften. Våra minnesassociationer är sedan starkt kopplade till dofter. Lukter, dofter och olika smakers påverkan via lukt- eller doftsinnet fungerar nästan på samma sätt för begäret som jag tidigare har beskrivit för syn- och åkallandedrifternas delikata fenomenologi. Dofter, doftspår (sillage) och minnen av dofter lär oss skilja ut de betydelsefulla och attraktiva upplevelserna i våra liv kontra mer oväsentliga eller farofyllda situationer, med en samtidig intrikat tradering med inverkan från vår miljö. Efterhand bygger vi in de här erfarenheterna som en livslust och tar dem med i bl.a. sexualiseringen av kroppen som en sensuell aspekt i den vuxna och mogna erotiken. Dofterna skapar minnesstrukturer och hågkomster som i sig kan utveckla olika driftsstyrda begär och intressen. Begärets circuitformade rörelse kring begärets objekt (som jag beskrivit i boken Perspectivae) fungerar troligen likadant när det gäller de psykologiska effekterna av doften. Detta med skillnaden att begärets objekt kan vara ännu mer beslöjat, abstrakt flyktigt, svårfångat eftersom det också samtidigt aktiverar i första hand den högra hjärnhalvan av känslor, fantasi och en visiospatsial rumsuppfattning eller meningsfullhet i hjärnan.

Den kanske första objektet, den viktigaste och mest primära källan till en söt väldoft finns antagligen i bröstmjölken...LADDA HEM och/eller LÄS HELA ARTIKELN HÄR...

Behandling skapar mer skada än nytta

En forskargrupp från både McMaster University i Kanada och University of Virginia i USA slår nu larm om att ett betydligt restriktivare synsätt som beaktar läkaretikens Primum non nocere måste införas när det gäller förskrivning av antidepressiva läkemedel. Forskarna säger att läkemedlen gör mer skada än nytta

Miljontals människor (barn, unga och äldre) föreskrivs antidepressiva läkemedel och påverkas av dem varje år. Antidepressiv medicinering är den mest förskrivna behandlingen vid depression. Antidepressiva läkemedel kan också förskrivas till personer med subklinisk depression och många andra t.e.x dystymi, bipolär depression, schizoaffektiv störning, post psykotisk depression, generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom (med eller utan agorafobi), social fobi, missbruk, anorexi, bulimi, tvångstankar, posttraumatiska stressymtom, kroniska smärtsyndrom etc.

De flesta antidepressiva läkemedel är utformade för att påverka mekanismerna som reglerar signalsubstansen serotonin - ett evolutionärt gammal biokemiskt ämne som finns i växter, djur och svampar. Många neurologiska processer regleras av serotonin hos människor t.ex. aggression, humör och andra känslor, reproduktiv funktion och våra parningsbeteenden, uppmärksamhet och kognitiv utveckling, neuronal tillväxt och död, trombocytaktivering, koagulationsprocessen och elektrolyt balans.

Forskargruppen hävdar en princip inom evolutionärmedicinen som säger att om man stör evolutionärt skapade anpassningar så försämrar detta den biologiska funktionen. Eftersom serotonin reglerar många adaptiva processer kan antidepressiva medel därför få många negativa hälsoeffekter. Forskarna skriver bl.a: "The cumulative effects of antidepressants on the integrity of the brain and peripheral processes could shorten the lifespan considerably. The widely belief that antidepressant medications are both safe and effective was formed in the absence of adequate scientific verification." Ett annat exempel är att medans antidepressiva läkemedel är blygsamt effektiva för att minska depressiva symtom ökar de hjärnans känslighet för framtida depressiva episoder efter att de har upphört att verka. I motsats till en utbredd övertro på psykiatrin, vars forskningsresultat utger sig för att visa att antidepressiva läkemedel främjar neurogenes, måste man förstå att dessa antaganden är bristfyllda eftersom de alltid har använt en metod som i sig inte kan skilja mellan neurogenes och neuronal död. I själva verket så orsakar antidepressiva läkemedel en neuronal skada eller gör så att mogna nervceller återgår till ett omognare stadium. Det här förklarar även varför antidepressiva också orsakar nervcellernas s.k. apoptos eller programmerade död.

Antidepressiva läkemedel kan också orsaka allvarliga utvecklingsproblem, ha negativa effekter på sexualitet och kärleksliv samt ge en ökad risk för hyponatremi (lågt natrium i blodplasman), blödning, stroke och en för tidig död hos äldre. Forskarna stöder slutsatsen att "antidepressiva medel gör generellt mer skada än nytta" genom att störa ett antal adaptiva processer som regleras av serotonin. Det kan dock finnas särskilda villkor när läkemedlens användning är mer välmotiverat t.ex. vid cancersjukdom och återhämtning från stroke. Forskarna drar därför slutsatsen att det är välmotiverat med en förändrad praxis i det informerade samtycket som beaktar en betydligt större försiktighet vid förskrivning av antidepressiva läkemedel. Ta del av rapporten här.

Torbjörn K.A. Eliazon

Nya recensioner - Bokrecensioner - Perspectivae

Perspectivae – Världens bästa pappa! är en bok som är lite som livet, svår och krånglig i början så att man får läsa om samma sak några gånger för att förstå men genom bokens gång blir den lättare att läsa och lättare att förstå, som livet ofta blir lättare att förstå ju äldre man blir. Som livet själv finns det farthinder och svårigheter lite här och var. Boken passar sig för alla, det finns något som alla kan ta till sig, något för alla stadier i livet.

För den yrkesverksamme är den bra som ett hjälpmedel vid reflektioner, då många kapitel sätter igång hjärnverksamheten och utmanar de tankar som finns sedan tidigare. Studenter inom människobehandlande inriktningar kan ha användning av mycket i boken för att utveckla sina tankar och idéer, men även som ett komplement till annan kurslitteratur för att lära sig lite mer om de stora psykologerna som Freud, Lacan och Schreber. Deras berättelse berättas på ett lite annat sätt här än i annan kurslitteratur.

Boken är minst lika värdefull för den som inte arbetar med psykologi eller socialt arbete då många kapitel kan ge en form av förklaring på vad det är som händer i människan under olika delar av livet. Man får en karamell att suga på. En ny aspekt att tänka på och fundera över.

Boken behöver inte läsas från pärm till pärm utan fungerar bra som ett uppslagsverk både för den yrkesverksamme och för privatpersonen som bara vill veta mer eller utmana sina tankar, man kan läsa det kapitlet man känner passar in i livet just nu. Jag upplever att man får ut mest av boken om man läser ett eller ett par kapitel och sedan stannar upp och funderar över det man just har läst. De flesta kapitlen är korta, så att det enkelt går att läsa ett kapitel innan man blir trött och ofokuserad. Boken ser tjock och hemsk ut men texten faller bra i ögonen, teckensnittet är behagligt och texten är uppdelad i stycken som gör det lättare att läsa även för den som har svårigheter.

Tack Torbjörn för en intressant och utmanande bok!

Hanna Puonti
hp22ei@student.lnu.se

Hanna Pounti studerar idag till socionom på Linnéuniversitetet i Kalmar, där hon nu gör sina två slutterminer på socionomprogrammet.

Politik, ekonomi och psykologi

Socialdemokratins opinionskris i Sverige beror knappast på en förtroendekris för partiets övergripande vilja eller ideologi, som vi sett i bl. a Berlusconis Italien. Mediedrev som försökt utmåla Juholt som en näst intill lika förslagen goddagspilt och självtillräckligt majestät som Silvio Berlusconi, har efterhand kommit på skam. Tvärtom visar kritiken mot Juholt snarare på en politiskt högaktuell fråga som det socialdemokratiska partiet i Sverige (och tyvärr många andra partier i hela Västeuropa) principiellt undviker och inte vill namnge: De faktiska skillnaderna mellan de två politiska blocken, den individualiserade ekopatins och hovkulturens utbredning (av t.ex. de fyra storbankerna i Sverige är det endast Nordea som inte förväntas höja bonusarna i år trots den s.k. bankkrisen i Europa å andra sidan erbjuder Nordea sina högst anställda representativa boenden) och i tillägget av detta paradoxalt nog; ett motsatt krav på en perfekt individuell moral som efterlever, symboliserar och förebildligt återger majoriteten av ett kollektivs uppfattning och viljor. Denna senare övertro på en individuell utvecklingspsykologi och moral höjd över den djuriska rovdriften, står förstås i en fullständig och bjärt kontrast mot all kunskap som genererats inom vetenskapsområdet psykologi genom de senaste århundradena och några ledares begär efter lite mer förmåner.

Endast kollektivet och tron på en gemensam kollektiv lösning kan tillsammans peka ut den generella förebildligheten god nog för en civilisation som vill överleva långsiktigt, detsamma gäller även moralens och demokratins utveckling i en ekonomiskt kärv tid eller enskilda personers positioner på samhällstegen. Politik är en verksamhet som till syvende och sist bedrivs av kollektiva rörelser. Dessa är formerade som politiska partier och bör som sådana egentligen inte på något sätt individualiseras (eftersom den demokratiska devisen en man en röst då förskjuts eller äventyras och olika särintressen får ökat spelutrymme). I västvärlden har detta skett så att politiken och de politiska idéerna efterhand individualiserats och sålts ut till inbitna datanördar, ekonomer och räknenissar som tagit över det politiska tolkningsutrymmet och förändrat kollektivet och de kollektiva rörelserna till flimrande nyhetstags på dataskärmar, matematiska ekvationer och ekonomiska balansposter att fritt spekulera om. Politik och idéutveckling om människor och mänskligt liv har i dessa sammanhang tyvärr kommit att handla om just olika särintressen och om vem som är den mest hungriga eller förslagna råttan. Minns hur snabbt Obamas tal om hopp, trygghet, framtidstro, social välfärd, god livsmiljö och en positiv utveckling snabbt spolats ned mot avgrunden med ekonomens sedvanliga dödgrävarretorik, veckade panna och panik för underskott och fallande kurser.

Andra perspektiv, övergripande kollektiva lösningar och en genomtänkt och utvecklad gruppsykologi behövs därför i ett samhälle tack vare och just därför att enskilda individers psykologi och beteenden formas och utvecklas till följd av så många olika diskrepanser och brister förefintliga hos alla enskilda individer. Dessa brister är välbeskrivna i den pedagogiska litteraturen och konsten. Se i sammanhanget t ex min bok ”Perspectivae” som innehåller många olika exempel. Jag redovisar där hur man t ex inom politikerområdet måste förstå och hantera individuella begär, maktanspråk och en individuell girighet som ibland gått helt och knasigt överstyr till rent ”sjukliga tillstånd” eller hur ”det som ser bra ut” faktiskt inte egentligen alls ens existerar (annat än som synvillor). Detta är faran om vi individualiserar det politiska området och näringslivet och inte betraktar dem som kollektiva lösningar för ömsesidiga utbyten.

Med en fördjupad psykologisk förståelse och skolning kan man bättre undvika strukturella och organisatoriska brister som vi idag ser följderna utav i mediedrev och i finanskrisens olika återverkningar. Förnuftiga socialdemokratiska ledare t ex. Ingvar Carlsson har tidigare lyssnat på existentiella teoretiker och författare som t ex Rollo May. Vi är nu fler än 7 miljarder människor i världen helt beroende av resurser som är starkt begränsade. Är det nu inte dags, att en i grunden stark kollektiv politisk folkrörelse som de politiska partierna utgör, åter samlar sig och försöker vetenskapligt förstå och implementera psykologiska skillnader och begränsningar mellan å ena sidan individualpsykologi och gruppsykologi och å den andra sidan ekonomisk politik grundad på korruption, girighet och ekopati v.s. jämlikhet och en justare och mer humanistisk fördelningspolitik som angår och omfattar samtliga människor?

Om de politiska organisationerna i Sverige och Västeuropa bättre lyssnar in:
a) signaler om enorma förmögenhetsomflyttningar (liknande reduktionen i slutet på 1600-talet och nu t ex Lehman Brothers och MT Globals miljardkonkurser),
b) utmålade risker för recession,
c) levnadsvillkor för t ex arbetslösa ungdomar i Occupy Wall Street rörelsen och
d) en demografiskt starkt förändrad befolkning,
e) återtar idépolitik och politiska lösningar från ekonomer,
f) bekämpar ekopati och en florerande likgiltig girighet hos enskilda individer i och utanför de egna politiska leden (varhelst de förekommer),

…så återvinner troligen politiken och de politiska företrädarna ökad sympati och förtroende för fortsatta kollektiva förslag och lösningar redan till kommande val.

Torbjörn K A Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Dansa som en fjäril, stick som ett bi...

Vad innebär en konsekvent positivt hållen psykologi, som t ex BAT (Beauty Aging Therapy) i sin utformade praktik, tillämpning eller utövning?

Inom ungdomsidrott och andra näraliggande kulturella aktiviteter (t ex konst, design, teater, sång, musik, undervisningen i skolan) kan vi lära oss hantera och förfina personliga egenskaper till en mer kultiverad och civiliserad framtoning. Här finns naturliga arenor för att kanalisera ett stort rörelsebehov, aggressivitet, vanmakt, frustration, stress och anspänning.

Idrottsaktiviteten höjer självkänslan, stärker självförtroendet, förbättrar ett strategiskt tänkande, förfinar vår koncentration, motorik, balans, kondition och orken och lusten till att bättre hantera oss själva v.s vardagens åtaganden. I all idrott uppstår vilden ur sin kokong, som människa, en New Queen. Dansa som en fjäril, och stick som ett bi!

Läs mer om idrottens funktion, förebilder, mental träning, BAT, skönhet och karaktärsutveckling m.m. i boken Perspectivae - världens bästa pappa(Se ovan).



K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Försäljning av nya böcker

Försäljningen av såväl e-böcker som nya tryckta böcker ökar nu på ett glädjande sätt, enligt vad Rapport erfar.

E-böckernas försäljning har ökat mest de senaste åren, närmare bestämt med över 1.000 procent. Förklaringen är framför allt att oerhört många läsplattor sålts.

Försäljningen av pappersböcker ökar också, både räknat i pengar och i antal sålda böcker. Mellan 2008 och 2010 ökade inbundna böcker med 0,9 procent. Mjuka böcker (pocket) ökade med 1,2 procent.

Det totala bokläsandet ökar alltså, trots farhågor om motsatsen och många köper sina böcker direkt via hemsidor och Internetbokhandeln.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom